Anomi, ett begrepp att tänka med

Kunskap och uppslag att tänka vidare med finns verkligen överallt. I väntan på lugn och ro hemma, som jag behöver för att kunna jobba med boken som är dagens huvudarbetsuppgift svarar jag på mail och jobbar med admin, men jag bläddrar också i dagens tidningar och snubblar över en intressant Ledare/Kolumn i SvD, av statsvetaren Katarina Barrling, där begreppet anomi presenteras som förslag till tankeverktyg för att förstå en växande ohälsa bland barn och unga.

I budgetpropositionen för 2016 finns ”en satsning för att möta den psykiska ohälsan bland barn och unga”. Den kan förstås mot bakgrund av återkommande rapporter om att svenska ungdomar mår allt sämre. Bland annat har Socialstyrelsen pekat på att ungas psykiska ohälsa ökat de senaste 20 åren, framför allt depressioner, ångestsjukdomar och missbruk.

Tecken på att något är allvarligt fel i dagens samhälle är många. Symptom på att det vi gör och tänker inte fungerar optimalt, samlas på hög. Larmen från Socialstyrelsen är viktiga att ta på allvar, av en hel massa olika skäl. Inte minst för att förstå problemen i skolan och på arbetsmarknaden. Kraven på prestation, effektivitet, kvalitet och ökad hastighet drabbar alla, men kanske de unga mest av allt. Om utvecklingen går allt för snabbt och kraven ökar fortare än individerna hinner anpassa sig brakar systemet förr eller senare samman. Jag som varit med länge har anpassat mig och även om jag är kritisk och tycker det är galet fixar jag att leva upp till kraven. Jag har rutin och kunskap, vilket de unga saknar av naturliga skäl. Om kraven upplevs omöjliga ger man upp, det är inte svårt att förstå. Och när fler får det svårare ökar uppgivenheten generellt och då kommer alla de som är på gränsen att falla över, eller ut ur systemet. Då blir det ett problem som rör oss alla.

Men hur kommer det sig att det i ett så välmående land finns så många unga människor som mår så illa? Socialstyrelsen ser inga enkla förklaringar, men lyfter några övergripande samhällsfenomen, bland annat ökad individualisering och ett ökat antal unga som varken arbetar eller studerar.

Det ligger mycket i detta, tror jag. En ökande individualisering kan förklara mycket, men för att visa på att det aldrig är enkelt drar jag mig till minnes hur det var när jag var ung, och hur jag kände mig instängd i vuxenvärldens krav på konformitet, skötsamhet och betongen på långa, trygga anställningar. Det var jag inte intresserad av, det var inte min dröm. Jag ville vara fri att forma mitt liv efter eget skön. Och det gjorde jag, samtidigt som jag välkomnade upplösningen av den gamla normen och moralen. Sedan gick det för långt. Individualiseringen blev ett mål i sig, vilket splittrade samhället och löste upp allt fler former. Plötslig var det inte ett val som individen kunde göra, utan ett krav lika tvingande som någonsin 1960-talets trånga moral. Balans mellan ytterligheterna är nyckeln till hållbarhet i alla samhällen.

Förklaringshypoteserna kan förstås i ljuset av 1800-talssociologen Emile Durkheims teori om anomi. Förenklat innebär den att anomi springer ur ett socialt tillstånd där samhällets normer (sociala, moraliska, religiösa) inte längre ses som absoluta, och där ingen yttre auktoritet äger tolkningsföreträde. Det kan röra sig om normlöshet, men även om olika normsystem som krockar. Den frihet den oberoende människan åtnjuter i ett sådant samhälle, förmörkas av att hon får svårare att finna vägledning genom livet. På samhällsnivå kan anomi föranleda en värld där våld, kriminalitet och självmord breder ut sig.

Väldigt mycket av det vi ser i samhället idag och problemen vi brottas med går att förstå bättre i ljuset av dessa tankar, med hjälp av tankeredskapet anomi. Det är lätt att fördöma den som blir fundamentalist eller söker sig till populistiskt enkla lösningar och tvivelaktiga gemenskaper. Är man tillräckligt desperat griper man vilka halmstrån som helst. Ofta är det lättare att förklara problemen än att se lösningen, för det handlar om komplexa problem som saknar enkla lösningar. Därför är det olyckligt att debattera den här typen av frågor, för vad vi har att göra med är en typ av problem som det är förödande att dras in i konflikter om. Jag ser ett stort behov av alternativa sätt att närma oss problematiken, och det handlar först och främst om hur vi ser på just problemet. Vad är det för typ av problem vi har att göra med? Vad är det för utmaning vi står inför? Vad handlar det om?

Ett individualistiskt samhälle som vårt, inriktat på förverkligande av sig själv snarare än sin familj, klass eller nation, frigör individen från den normativa kraft som i mer kollektivistiska samhällen ligger i nämnda kollektiv. Frånvaron av tydliga, oomstridda normsystem ökar risken för att människan blir vilsen, förvirrad och ensam. Hon förlorar den ”ledstång” genom livet som fasta normsystem innebär. Och misslyckas hon i livet faller skuggan över det egna ansvaret tung.

När jag läser detta är det ett ord som kommer för mig och det är ordet balans. Återgång till det som var är ingen lösning, men steg i den riktningen, i akt och mening att främja balansen mellan ytterligheterna, är vad vi behöver. Lagom med normer och viss individualism. Traditioner som inte är tvingande och normer som är öppna. Begreppet anomi skulle kunna fungera som ett slags barometer som visar hur det står till. Ökar graden av anomi eller minskar den? Det är viktig information för alla som vill bygga ett hållbart samhälle. Att sträva efter balans är något annat än att skapa opinion för en specifik och patentskyddad lösning. Om vi ser balans som ett mål behövs ingen budget, bara ett utgiftstak och tydliga förutsättningar. Sedan handlar vardagen och arbetet om att sträva efter balans mellan kulturens och samhällets ytterlighetspositioner eller kanske snarare tendenser till upplösning eller kontroll. Fokuserar man på ett tydligt och på förhand definierat mål missar man lätt att uppmärksamma problem som dyker upp som en konsekvens av det man gör för att nå målet. Målfixeringen tar så att säga fokus från det som är här och nu, det som är det viktiga egentligen. Därför uppskattar jag att Emilé Durkheim dyker upp i den svenska diskussionen om hur vi skapar välfärd och härbärgerar mångfald.

Att så många unga sent eller inte alls anträder ett liv i arbete gör det än svårare. Arbetet innebär ofta inte bara gemenskap utan även krav och normer; för en ensam och vilsen individ en paradoxal befrielse. Åtminstone av Durkheim att döma. Inget mänskligt samhälle är normlöst men normerna varierar i grad och antal. I vårt samhälle inställer sig ibland frågan om inte kravet på normlöshet är en av de starkaste normer vi har. Den ofta nedsättande användningen av ord som ”krav”, ”skam”, ”skuld”, ”moraliserande” och ”pekpinnar”, skvallrar i alla händelser om de fasta normsystemens låga status.

Att problematisera normer är ett bra sätt att arbeta med problem, för det är ett indirekt arbetssätt som inte handlar om att sätta upp mål och kontrollera dess uppfyllelsegrad. Normkritiskt arbete handlar inte om att uppnå förväntade resultat utan om att fokusera på processen och dess konsekvenser, om att faktiskt rikta uppmärksamheten mot det som är viktigt och betyder något för dem som lever här och nu, och det är inte bara de unga, invandrarna, de arbetslösa och de sjuka, utan alla. Normer reproduceras av oss, inte av någon annan. Det är vi som löser upp eller stärker normerna, inte politikerna eller någon annan. Normer är en konsekvens av allas tankar och handlingar, sammantaget. Och samhällen uppvisar olika grad av sammanhållning och upplösning. Inget är dock statiskt, allt rör sig och förändras. Därför kan vi bara följa med och förhålla oss till konsekvenserna, och anpassa systemet på marginalen.

Frågan hur individens frihet bör vägas mot den trygghet gruppen ger är en fråga om värderingar. I avvägningen kan man förstås komma fram till att de fasta gruppnormernas pris är för högt. Men det kan vara värt att påminna sig att även individens oberoende har ett pris. Åtminstone om vi söker vägar för att förstå varför så många unga människor far så förtvivlat illa.

 Kloka och tänkvärda ord, både fasta normer och individuell frihet har ett pris knutet till sig och riskerar att ge upphov till olika problem. Det finns ingen ideallösning, ingen enkel matematisk formel. Vad som behövs är uppmärksamhet, försiktighet och omsorg om helheten. Ett ökat intresse för kultur, kunskap och humaniora. En skola med bildning i fokus och andra regler på arbetsmarknaden och i näringslivet. Ingen enskild kan eller bör få ta över. Balans, vad vi behöver är balens mellan olika ytterligheter. Och en förståelse för att det inte finns någon enkel lösning.