Kunskapens vägar är alltid omvägar. Och förståelse är en nåd att bedja om och hoppas på. Därför är det så viktigt att aldrig glömma frågorna man, att ständigt hålla det man undrar över aktuellt. Vi lever i och har skapat en kultur där det högsta goda är svaret, och den snabbaste vägen till det enda svaret är det mest eftertraktade. Helst ska svaret vara kort, exakt och omedelbart begripligt. Inga utrymmen för tveksamhet får finnas, eller öppningar till alternativa tolkningar. Det är en annan aspekt av kroppen utan organ. Vetenskapen är också ett slags kropp, den har också organ, rörelse och en riktning. Vetande är ett slags begär, och det finns regler, tabun, straff och överstepräster. Kunskap om kultur passar dåligt in i mallen, och sökandet efter förståelse för kultur fungerar dåligt om man använder sig av de erkända verktygen. Kulturvetaren kan därför ibland uppfattas som en outsider, en avvikare, som inte rättar sig i ledet. En vars begär inte anses rumsrena.
Det fick bli en bloggpost till, för att förtydliga och bygga vidare på den förra. Jag stångade min panna mot texten, men hittade inte den förlösande punkten. Jag fastnade i en tankeloop. Och så där är det med den typ av texter jag trivs allra bäst att arbeta med. Så fungerar sökandet efter kunskap om kultur. Det finns inga givna svar, själva poängen är att jobba med frågorna. Kunskapen växer fram i det arbetet, och insikter kan komma i språng. När tiden är den rätta, eller som ett resultat av slumpen, eller för att man får hjälp att hitta en lösning på problemet. Tänker på ett av mina favoritcitat av Deleuze och Guattari:
Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.Exakt detta var vad som hände. Det dök upp en kommentar på bloggen, några förlösande ord och tankar som hjälpte mig övervinna hindret. När jag fastnade sökte jag efter en annan idé, någon annanstans, för att försöka skapa en situation där någonting passerar mellan, som kanske skulle kunna fungera som svar. Denna gång fungerade det inte, men jag fick ett svar från Christopher Kullenberg, som skriver:
Hela figuren med prästen är ju ett avancerat sätt att raljera över (och kritisera) Freud (och Freudreceptionen). Freud ser brist, Freud ser njutning och fantasier. Men Freud vägrar titta västerut, mot begärets konsistensplan. Prästen är antingen Freud själv eller psykoanalytikern (som försöker säga sanningen om begäret).Så klart! I ljuset av dessa ord rodnar jag, för jag var ju så nära. Freud vet svaret, och leder alla tolkningar i den riktningen. Han utgår från brist som den viktigaste drivkraften, och sökandet efter en förlorad njutning i fantasins land som den enda svaret på alla problem. Han har hittat det bästa svaret och accepterar därför inga andra svar. Begäret är ett, och det finns bara en enda sanning om det. En sådan vetenskap, om ett sådant ämne, är ingen vetenskap. Det mänskliga psyket är allt för komplext för att trängas in i en på förhand uppgjord form. Det tänkandet har som syfte att kontrollera och stänga in, reglera och bestraffa den som vågar göra uppror eller anmäla avvikande åsikt. Och detta gör Deleuze och Guattari uppror mot, för de ser att världen, livet och människan inte på något sätt är så enkelt.
Deleuze och Guattari pekar västerut, mot det okända. In i det dunkla och snåriga, det komplexa och ogripbara. Dit måste den som säker svar bege sig, in i mörkret, ut i okänd terräng. För hur bekvämt det än är att leta svar i det kända, trygga och upplysta så är det inte där svaren finns. Bara genom att utmana sig själv kan man nå verklig och användbar kunskap. Därför ska man inte söka efter sanna svar, eller rätt svar. Man bör kasta sig ut i det okända och känna sig för, treva sig fram i trygg förvissning om att man i alla fall närmar sig svaret, även om man kanske inte når ändra fram. Kunskap om kultur är av denna karaktär och därför är det viktigt att vara uppmärksam på det som händer mellan, på flyktlinjerna som uppstår. Slumpen är aldrig en garanti, men alltid en möjlighet. Och kan man öppna rum för samtal,där det är högt i tak ökar chansen att man får hjälp att komma vidare, att man får svar som fungerar, från någon, som ser vad man kämpar med och som själv har löst just det problemet.
Tillsammans når man alltid längre än på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar