En kropp utan organ 11

Vägrar låta oron över utvecklingen hindra mig från att tänka och ägna mig åt det jag brinner för. Därför tar jag mig i kragen och fokuserar på Deleuze och Guattaris teorier om kroppen utan organ, för det är därför jag bloggar i första hand, för att värna bildning och kunskapsutveckling. Jag skriver, tänker och forskar för att främja och ger stöd åt framväxten av en kunskapsnation och för det livslånga lärandet. Intellektuell utveckling är aldrig enkelt, men just därför viktigt att värna. Och för att göra det återkommer jag till och upprepar ständigt vikten av att sätta kunskapen i centrum, inte studenterna, lärarna eller linjeorganisationen. Lärandet, kunskapen och bildningen är viktigare än människorna bakom. Båda aspekterna utgör dock förutsättningar för varandra, liksom kroppen och kroppen utan organ är delar av samma helhet, samma anordning.

Det som driver förändringen som allt och alla undergår är begär, menar Deleuze och Guattari. Det handlar inte som Freud menar om sökande efter att uppfylla någon brist. Här möts alltså två helt olika perspektiv. Drivs förändring av ett positivt begär, eller av en negativ brist, det är frågan. Båda perspektiven utgår från två olika ontologier, två olika sätt att se på och förstå mänsklig och kulturell utveckling.

Similarly, or actually in a different way, it would be an error to interpret courtly love in terms of a law of lack or an ideal of transcendence. The renunciation of external pleasure, or its delay, its infinite regress, testifies on the contrary to an achieved state in which desire no longer lacks anything but fills itself and constructs its own field of immanence.

Vad är njutning och vad är dess mål? Handlar det om sökande efter lugn och ro, om att utplåna känslan av brist, eller är begäret en kraft i sig själv? Tänker man brist måste man acceptera förekomsten av en utsida varifrån bristen uppstår och sökandet efter tillfredsställelse riktas mot. Fokus i en sådan tankebild, ett sådant paradigm, riktas bort från kroppen till en plats där psykoanalytikern är auktoritet och har tolkningsföreträde. Accepterar man brist måste man samtidigt acceptera att människan är slav under externa krafter. Tänker man däremot begär som något positivt, som en egen kraft, får man en annan människosyn på köpet. Då blir kroppen en helhet varifrån drivkrafter och begär växer på insidan, som effekter av det som händer mellan kroppens organ och kroppen utan organ. Njutning blir med en sådan syn något annat, det blir något internt som driver kroppen uppåt, utåt, framåt.

Pleasure is an affection of a person or a subject; it is the only way for persons to "find themselves" in the process of desire that exceeds them; pleasures, even the most artificial, are reterritorializations.

Njutning som begär blir ett sätt att söka kunskap och förståelse för den egna kroppen. Det handlar då inte om tillfredsställelse av något som gått förlorat, utan om sökande efter något nytt. Teorin om kroppen utan organ är ett verktyg för tanken, för utvecklingen av kunskap. En del av den anordning som driver kunskapsutvecklingen om människan. Detta kan vi välja att lära oss och göra något av, eller bortse ifrån. Vad man väljer är en öppen fråga, men svaret ger upphov till konsekvenser, olika konsekvenser. Väljer man brist som förklaring öppnar sig en annan värld än om man väljer begär. Kunskap handlar som sagt om perspektiv mer än om sanning i någon absolut mening. Särskilt problematiskt blir sanningsbegreppet om det är så pass komplex fråga som människan man fördjupar sig i. Det handlar dock inte om självförståelse eller självförverkligande, menar Deleuze och Guattari. Inget är bestämt på förhand och ingen har makten att bestämma vad som är vad. Inget säger att man måste förstå eller förverkliga sig själv.

But the question is precisely whether it is necessary to find oneself. Courtly love does not love the self, any more than it loves the whole universe in a celestial or religious way. It is a question of making a body without organs upon which intensities pass, self and other—not in the name of a higher level of generality or a broader extension, but by virtue of singularities that can no longer be said to be personal, and intensities that can no longer be said to be extensive.

Vad det handlar om för Deleuze och Guattari är att nå insikt och förståelse för människoblivandet i sig. De skapar verktyg för att bättre förstå, inte vad en människa är utan hur hen skulle kunna bli något annat. Kroppen utan organ handlar om förutsättningar för förändring, är ett tankeverktyg för att förstå vad som driver förändring. De menar att det behövs ett alternativ till Freud, som lanserat en (kunskaps)territorialiserande teori om njutning. Kroppen utan organ är ett verktyg för deterritorialisering av kunskap, om människan och dess tillblivelse. Kroppen utan organ är den yta, det konsistensplan, som känslor passerar genom, och som organen kan hämta förändringskraft ifrån. Rörelsen uppstår i mellanrummet mellan organen och kroppen utan organ.

The field of immanence is not internal to the self, but neither does it come from an external self or a nonself. Rather, it is like the absolute Outside that knows no Selves because interior and exterior are equally a part of the immanence in which they have fused.

Vad vi har att göra med här är en utsida som samtidigt är en insida. Det är sammanhanget som bestämmer vad som är vad, eftersom människan är en anordning i samverkan med andra anordningar, som samverkar med andra samordning för att bilda andra kroppar, eller för att utmana och bryta upp anordningar som kommer i dess väg. Allt handlar om rörelse och förändring, interaktion och kanalisering av makt. Om man väljer att se på världen med de glasögon som Deleuze och Guattari skapat, om man analyserar kultur med de verktyg och begrepp som finns i den teoretiska verktygslåda som filosoferna lämnat efter sig.

"Joy" in courtly love, the exchange of hearts, the test or "assay": everything is allowed, as long as it is not external to desire or transcendent to its plane, or else internal to persons. The slightest caress may be as strong as an orgasm; orgasm is a mere fact, a rather deplorable one, in relation to desire in pursuit of its principle.

Kontakt med njutningen i sig själv handlar det om här. Ett begär efter begäret och en absolut närvaro här och nu. Inte om kompensatoriskt sökande efter något som gått förlorat. Inte om sökande efter jämvikt, utan om begär efter njutning. Det handlar om att nå kraften i livet själv, om att komma i kontakt med agensen som finns i hjärtat av alla anordningar, inte bara i människokroppen.

Everything is allowed: all that counts is for pleasure to be the flow of desire itself, Immanence, instead of a measure that interrupts it or delivers it to the three phantoms, namely, internal lack, higher transcendence, and apparent exteriority. If pleasure is not the norm of desire, it is not by virtue of a lack that is impossible to fill but, on the contrary, by virtue of its positivity, in other words, the plane of consistency it draws in the course of its process.

Förstår vi vad konsistensplanet är och hur det fungerar förstår vi både oss själva och världen vi lever i samt kulturen som ordnar intrycken bättre. Kroppen utan organ hjälper i alla fall mig att förstå hur normer uppstår och makt fungerar. Och det jag lär mig av Deleuze och Guattari är att söka efter svaren på insidan och i mellanrummen, inte någonstans utanför. Livet handlar inte om sökande efter något som gått förlorat, utan om skapande av något nytt, om begär efter livet och om att leva fullt ur, här och nu med sikte på en öppen framtid som ständigt och överallt är i tillblivelse, liksom jag och den kunskap jag vigt mitt liv åt.