Koka ord dyker inte sällan upp där man minst anar det. Plötsligt finns tanken bara där, och det som borde vara självklart kläs i ord och kan spridas. Fast idag går att så snabbt, och omsättningshastigheten ökar ger upphov till allt mer brus. Därför blir det svårare och svårare att hitta guldkornen, för även jag får mer och mer att göra och tiden räcker inte till allt jag vill, den räcker knappt till det jag måste. Men nu när jag åt frukost och läste tidningen hittade jag en text av Clemens Poellinger i SvD, som är just en sådan klok men till synes självklar tanke.
Varför ska just kultur vara gratis, frågar han.
Från och med årsskiftet införs fri entré på flera statliga museer – de flesta i Stockholm – till en kostnad av 80 miljoner kronor i höjda anslag. Det kommer inte som en överraskning. Det var ett uttalat vallöfte och redan hösten 2014, tre veckor efter att hon tillträtt som kulturminister, presenterade Alice Bah Kuhnke den kommande reformen på Moderna museet.
– Att öppna dörrarna till konsten på vid gavel är ett sätt att både manifestera och konkretisera att allt det här är vårt, sa hon då, i oktober 2014 och pekade på reformen som ett sätt att överbrygga de ökande klass- och bildningsklyftorna i samhället.
Jag vill påpeka att jag är en varm vän av tanken och jag välkomnar reformen. Samtidigt håller jag med Poellinger, varför ska kulturen vara gratis? Vad är argumentet? Att överbrygga klass- och bildningsklyftorna, tydligen. Och det är jag också med på, den ambitionen välkomnar jag. Men om det VERKLIGEN är vad vi vill måste vi våga ställa oss frågan om reformen får avsedd verkan. Blir det som vi vill, bara för att vår längtan är stor och tanken är god? Knappast! Titta på hur det är i skolan, hur det ser ut. Där växer klyftorna och bildningen utarmas i hela samhället. Skolan och akademin är den plats varifrån kunskapen borde strömma, så varför bjuda medborgarna på gratis inträde till statens museer? Alla vill nu inte detta, bara Socialdemokraterna.
Sedan blev det regeringskris och decemberöverenskommelse, S och Mp fick lägga alla fina reformer och skattehöjningar på is till det 2016 som nu börjar skymta vid horisonten.
Den förra socialdemokratiska regeringen gjorde efter internationell förebild – exempelvis Tate i London – museibesök avgiftsfria – nästan. Specialutställningar kostade, och kommer fortfarande att kosta – återigen som på Tate – en slant. Antalet besökare ökade drastiskt. Efter Alliansens valseger 2006 tvingades museerna åter ta betalt och museibesöken sjönk, för att sedan gradvis stiga under hela den borgerliga regeringsperioden tills de nästan var i nivå med 2006 års siffror.
Museifolk jag talat med under tiden välkomnar reformen – med viss oro. Fri entré är kostnadsdrivande, fler besökare innebär ökat slitage och kräver fler museivärdar som håller koll. Ändå överväger ambitionen att nå bredare publikgrupper och det finns undersökningar som visar att det möjligen var vad som hände åren 2005-2006. Invändningar om en snedvriden konkurrenssituation för publik- och turistmagneter som Skansen och Vasa – som inte omfattas av reformen – väger lätt.
Enkelt är det på inget sätt. Frågan är lika komplex som samhället, börsen, skolan och livet självt. Därför oroar det mig att lägren är så polariserade, att frågan reduceras till JA, eller NEJ. Som om det gick att hitta ett enkelt, bästa svar. Sanningen är som så ofta, att det gör inte det. Något enkelt svar på en komplex fråga finns inte, inte här och inte någon annanstans heller. Förstod vi det vore mycket vunnet. Tyvärr är det mycket lite som talar för det. Om S är för måste M vara mot, så ser den politiska logiken och landskapet ut, även i frågor som det borde vara enkelt att enas som, för alla kloka människor och partier värnar mångfalden och bildningen. Fast det var ju det ...
Fri entré till kulturvarvet innehåller en lättfattlig symbolik: öppna famnen mot hela folket, eller chict nöje för bortskämd medelklass. Det är en rar reform, en av de få där ordet ”bildning” nämns, den ligger helt och fullt i en aktningsvärd socialdemokratisk idétradition.
Som sagt, jag är med på tanken och tycker den är god. Gratis museer kan inte vara dåligt. Samtidigt måste man väga in aspekten och insikten om att det som är lätt fånget, tenderar att förgås lika enkelt. Det man får uppskattas sällan lika mycket som det man kämpar för. Det ser jag som en viktig förklaring till misslyckandet i skolan, att det ska vara enkelt, effektivt, gå snabbt och klaras av utan tid och möda. Den synen på kunskap utarmar graden av bildning i hela samhället, och den bidrar dessutom till att vidga klassklyftan. Så jag håller med Poellinger.
Ändå har jag svårt att begripa varför det uppfattas som exkluderande att just kultur kan kosta något för den enskilde? Dagens entréavgift till Moderna är redan massivt subventionerad, ligger i paritet med en, möjligen två, öl på puben, är lägre än priset för en biobiljett och billigare än att gå på valfri match i allsvenskan.
Varför betalar människor gladeligen flera hundra för att titta på fotboll och ishockey? I förhållande till sådana nöjen är entrén till ett museum ingenting. Och vad är det som gör att många gladeligen lägger ner 10000 timmar på att försöka förverkliga drömmen om att bli fotbollsproffs, fast alla vet att chansen är försumbar? För många år sedan drömde barn om att bli astronauter. Det kan vara värt att reflektera över, för den som lägger 10000 timmar på att försöka förverkliga den drömmen har en god grund att stå på för att bygga sig ett gott liv, även om hen inte når ända fram. God kondition och bollkontroll är naturligtvis också bra, men det sätter inte mat på bordet och tak över huvudet. Och ärligt, hur stor är tillfredsställelsen egentligen när man full och besviken vandrar hemåt i regnet efter ännu en förlustmatch för favoritlaget. Jämför den känslan med ett intressant museibesök, som i jämförelse är NÄSTAN gratis. Vilken verksamhet bidrar främst till att överbrygga de ökande klass- och bildningsklyftorna i samhället? Varför drar vi inte lärdom av det vi vet?
Om det är klass och bildning det gäller – satsa fri entré-pengarna på skolorna i utsatta områden istället.
Håller med: Satsa pengarna på skolverksamhet i utsatta områden istället, så kommer intresset för museerna att öka, och efterfrågan samt intäkterna. Och det kommer i sin tur att få effekter på skolan, effekter som kan sprida sig som ringar på vattnet och som kan växa och bli till en positiv utvecklingsspiral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar