Låt oss välja tro, hopp och kärlek!

Läser Kerstin Ekmans kloka och tänkvärda ord i DN idag. Blir glad, känner värme sprida sig, tror på riktigt att det finns hopp. Viktigt att känna så, även när signalerna är otydliga eller det ser mörkt ut, för väljer man att inte tro, inte hoppas, att inte gör något, kommer det mörka, onda och omänskliga att ta över. Tappar man tron eller bestämmer sig för att inte försöka ger man makt åt dem som inte vill, som säger att det inte går. Inget vet vad som kommer att hända, men slutar man hoppas och låter man bli att handla händer ingenting. Världen är inte statisk. Samhället förändras hela tiden, men inte linjärt. Framtiden är alltid öppen. Tjatar om det, men den tanken måste uppenbarligen upprepas. Vi får den framtid vi förtjänar, och det som avgör hur det blir är vad vi gör idag, här och nu. Jag bestämmer inte, och det gör inte du heller. Igen äger eller bestämmer hur det ska bli, men vi är alla med om att skapa framtiden, genom att kolla ihop eller koppa bort, genom att släppa fram eller stänga till. Genom att lyssna eller hålla för öronen. Genom att se eller blunda. Våra drömmar spelar roll, samt hur vi ser på vad som är normalt. När många tänker lika ökar chansen eller risken att framtiden rör sig i den riktningen. Därför väljer jag att känna hopp!

Tiga brukar jag göra. Jag brukar till och med vända mig bort och gå min väg. Det är ingen idé att diskutera. Argument och fakta biter inte på dem som påstår att homosexualitet är något sjukt och motbjudande. De som säger att muslimerna håller på att ta över i Sverige är så orubbliga som bara dumheten kan vara. De säger att flyktingarna borde hjälpas på plats och inte släppas in hos oss. Att alla som tigger är kriminella och prostituerade vet de säkert.

Detta sägs med stor övertygelse.

Är det här mitt land? Kan sådana saker sägas numera?

Så här har det varit, så har det sett ut ett tag. Sedan tiggarna började dyka upp på våra gator och stödet till SD ökade. Allt fler har förtvivlat och tappat tron. Och politikerna har stått handfallna. Väljarstödet för alla traditionella partier har sjunkit och stödet för en restriktiv migrationspolitik och en cynisk, ovetenskaplig, människosyn har stadigt ökat. Ända tills för någon vecka sedan. Då var det som vi alla skakades om, som om bilden av det allvarliga läget äntligen sjönk in. Vilken sida vill du stå på, sen i efterhand, när allt återgår till något slags normalitet? Vill du vara en av dem som tvingas hitta på en ursäkt, eller vill du rakryggad kunna säga att du alltid stått upp för humanism och allas verkliga rätt att även i praktiken få chansen att leva ett drägligt liv. Den frågan avgörs nu! Och jag står upp för friheten, för medmänskligheten, solidariteten och generositeten. Om vi är många som gör det finns inget som kan hindra oss, men vi tvivlar ger vi makt och inflytande till dem som vägrar se längre än sin egen näsa.

Ja, naturligtvis kan man tala, skriva och sätta upp bilder. Vår yttrandefrihet garanterar det. Men att man inte längre smyger med sina unkna och illa underbyggda åsikter, det är nytt. Nu sprider man sin fasta övertygelse på nätets hatsidor och i sociala medier. Man försöker övertyga oss om att en del människor i Sverige inte hör hit. Och att ännu fler är ovälkomna. Inte ens de som kommer från sönderbombade städer ska släppas in. Vi ska inte ta emot människor som flytt från byar där ockupationsmakten skjuter, torterar och halshugger i en allsmäktig guds namn. Människor flyr nu under ofattbart svåra förhållanden. Många har drunknat, andra har kvävts till döds. Barn som kommer hit är djupt skadade i själen och be­höver vård, hänsyn och medmänsklig värme. De behöver allt detta på mycket lång sikt.

Det är människor det handlar om, inte siffror, statistik eller pengar. Människor som du och jag. Människor i nöd, som förlorat allt. Människor som uppenbarligen anser att de och deras barn är tryggare i en ranglig, överfull gummibåt på Medelhavet, an att stanna kvar i sitt hemland, som föröds av krig och våld. Att inte se och ta in detta, att vända sitt ansikte bort från katastrofen, bara för att slippa ta in fakta, gör något med den som väljer att agera så. Att vara människa är att ständigt förändras och bli till. Människa är inget man är, det är något man blir, och väljer man sig själv och att inte se påverkar det en. Låter man rädslan för det okända ta över blir man en sämre människa. Det är inte enkelt att leva, men förnekar man fakta och säker man enkla lösningar blir det svårare ändå. För det är ingen lösning, det är medlöperi för ondskan. Tänk efter. Tänk om!

Men vi ska alltså inte ta emot dem. Vi ska vara rädda om vårt, om våra skattepengar och vår kultur.

Om skattepengarna kan sägas att vi har råd att hjälpa. Jag är stolt över att leva i ett land som tagit emot flyktingar i ett antal som i Europa är stort i förhållande till vår folkmängd.

Om kulturen kan sägas att om den inte hade kommit till oss utifrån med idéer, lagar, religion, böcker och musik så hade vi fortfarande huggit våra tankar i sten. Vi fick en mångfacetterad kultur och vi har själva bidragit till den i Europa.

Kloka ord. Vad är välfärden värd om människor dör utanför våra gränser? Och rena kulturer är lika vanliga som runda kvadrater! Det är både cyniskt och korkat att tänka så. "Vi ska hjälpa de behövande i närområdet", låter kanske harmlöst, sansat och som en bra lösning, men stanna upp lite och tänk efter. Vad bygger det förslaget på för kunskaps- och människosyn? Vill vi verkligen vara sådana? Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Inte jag, inte Kerstin Ekman. Allt fler väljer att göra sin röst hörd för ett annat samhälle, ett mer öppet och förlåtande samhälle. Vägen fram kan beskrivas på många olika sätt, men den som inte kan sin historia och som saknar förmågan att avgöra vilka visioner som är hållbara och vilka som är ohållbara, får svårt att se, förstå och avgöra vart vi är på väg och vad som främjar en bra utveckling. Därför strider jag för bildning och humaniora, för att nedmonteringen av dessa kvaliteter, dessa kunskapstraditioner går hand i hand med den ökande xenofobin och kunskapsraset i Sverige. 

Under århundradena har vi långsamt erövrat en humanism i vårt land. Ibland är den skymd, ibland djupt nergrävd. Men den finns där som en guldreserv. Den har kommit i dagen under tider då många sinnen infekterats av obehag­liga och farliga ideologier. Under andra världs­kriget tog familjer emot judiska flyktingar. Barn som tvingats lämna sina föräldrar under finska vinterkriget fick komma hit. Överlevande från koncentrationslägren kom till oss i Röda korsets vita bussar. Tyska ruinbarn, som de kallades, fick bo och gå i skola här efter krigsslutet. Till och med undernärda barn från det isolerade Västberlin fick under det kalla kriget hem här hos oss.

Nu har vi blivit fler och fler som inte längre vill tiga och gå undan när de orubbliga lägger ut texten. Hädanefter kommer vi att höras. Vi är många och vi vill verka för att humanism och medmänsklighet i en mycket mörk och svår tid ska komma upp i dagsljuset.​​ 

Den som är orubblig är inte människa, det är en maskin. Ett samhälle som strävar efter total kontroll av tankar, ord, handlingar och ekonomi, är inget människovärdig samhälle. Kulturer är komplexa, liksom människan. Kanske börjar vi förstå det? Kanske är vi nu tillräckligt många som förstår och som vill se en förändring? Kanske ... om vi vill och i handling visar vart vi är på väg, kan vi. Ja, vi kan! Humanism och medmänsklighet är ingen lösning, det är en förutsättning för att lösa problemen. Och det känns som vi är många nu, som vill och som gör vad vi kan.

Tack Kerstin Ekman för kloka ord. Jag väljer att hoppas, hoppas och tro! Jag väljer att agera som om detta var sanningen, som om ett annat, mer öppet och solidariskt samhälle, redan var här. Bara så kan den drömmen bli verklighet. Jag tror inte på Gud, men jag väljer att tro på människan, kärleken och på hoppet om en bättre värld. Jag vet inte att det blir så, men jag söker kunskap och testar olika vägar fram. För det vet jag, att om jag väljer att inte tro, att inte agera att sluta hoppas, händer inget.