Vet inte varför men när jag funderar kring Heideggers filosofiska projekt, hans undersökning av vara och tid, dyker en text av Leonard Cohen upp i huvudet. En textrad från hans Anthem, där han skriver/sjunger:
You can add up the partsbut you won't have the sum
You can strike up the march,
there is no drum
Every heart, every heart
to love will come
but like a refugee.
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in.
Kullenberg avslutar sin kommentar på en tidigare post med tanken att Heideggers filosofi i sig ger upphov till en del frågor som troligen är svåra att besvara inuti den terminologi eller de analytiska verktyg som filosofin bygger på. Här associerar jag även till Deleuze och hans sista bok Vecket, där han skriver om barockens arkitektur, vars främsta eller i alla fall ett av dem, kännetecken är att det ofta handlar om rum som saknar fönster. Vecket är en tanke som sluter sig inom sig själv. Tänker att det finns en risk för det i alla filosofiska system med allt för långtgående ambitioner att förklara.
Det Cohen fångar i sin text är en viktig livsvisdom, att människans värld är inte perfekt. Därför finns ingen perfekt och vattentät teori som kan förklara livet och dess mening. Liv behöver ljus (eller flyktlinjer, för att tala med Deleuze), annars finns inget liv. Och därför har alla teorier sprickor, där ljuset och livet kan smita in, annars är teorierna destruktiva och livsfrånvända. Förstår man inte detta är risken stor att man likt Heidegger driver sitt tänkande, samtidigt som man drivs av dess inneboende logik, i en riktning som är totalitär och livshotande, vilket all fascism är eftersom den strävar efter absolut renhet och fullständig kontroll. Som sagt, det finns ingen perfekt teori som kan förklara allt. Det finns bara mer eller mindre användbara teorier, som är bra till olika saker, och det viktigaste kännetecknet på en konstruktiv och livgivande, användbar teori är att det inte är perfekt, att den har sprickor där ljuset och flyktlinjerna kommer in. Det är ett viktigt påpekande och det var därför jag uppehöll mig vid Heidegger och nazismen, men med det sagt kan och bör man läsa Vara och tid, för även om det är ett kanske väl perfekt och vattentätt tankebygge rymmer det massor av uppslag till förståelse för levt, mänskligt liv och kultur.
Därmed återvänder jag till texten och ger mig i kast med § 6 (s. 35-43) där Heidegger bygger vidare på tankarna om metoder för undersökningen av varats mening. Rubriken lyder: "Uppgiften att destruera ontologins historia". Här öppnar texten upp sig något och det går lite lättare att hänga med. Heidegger inleder med att konstatera att all forskning är en ontisk möjlighet för tillvaron. Jag läser detta som dels en öppning för samtal, dels som ett påpekande om att även vetenskap är en verksamhet av människor, för människor, vilket allt för ofta och lite för lätt tenderar att glömmas bort. Vad är meningen med vetenskapen egentligen? Att ge svar, eller att hjälpa mänskligheten tänka bättre kring livet här på jorden? Heidegger menar att "tillvarons vara finner sin mening i tidsligheten", och att "tillvaron är i sitt faktiska vara alltid sådan som och "vad" den redan var." Han skriver:
Vare sig uttryckligt eller inte, är [tillvaron] sitt förflutna. [...] Tillvaron "är" sitt förflutna på sitt varas sätt, som grovt talat alltid "sker" utifrån dess framtid.
Tillvaron är i sitt aktuella sätt att vara, och följaktligen också med sin tillhörande varaförståelse, in- och uppvuxen i en nedärvd tillvaroutläggning. Utifrån denna förstår den sig i första hand och i viss utsträckning ständigt. Denna förståelse upplåter och reglerar möjligheterna för dess vara. Dess eget förflutna -- och det innebär alltid dess "generations" -- följer inte efter tillvaron, utan går den alltid i förväg.
Det förflutna följer inte efter tillvaron, den går före. Här tänker jag på Kirkegaard, som säger att vi närmar oss framtiden bakifrån, med ryggen mot den och att nuet speglas i upplevelsen av det som varit (eller det är i alla fall så jag förstår saken). Heidegger menar dock att det förflutna går om nuet och går före. Tillvaron är sitt förflutna på sitt (sin generations, alltså en delad upplevelse) varas sätt som alltid sker utifrån generationens framtidshorisont. Historien förverkligas alltså i ljuset av en föreställd framtid, och varat händer i tiden och är därför enligt Heidegger beroende av tiden. Mitt vara är gemensamt med dem som kastades ut i tiden samtidigt som jag och vårt vara bestäms gemensamt och alltid i relation till kollektiva drömmar om framtiden. Nycken till framtiden är historiska studier, för där finns uppslag till frågor som pekar framåt.
Tillvaron förfaller [...] till till sin mer eller mindre uttryckligt greppade tradition. Denna hindrar tillvaron från att vägledas av sig själv, att fråga och välja. Det gäller inte minst den förståelse och dess möjlighet att utvecklas som är rotad i tillvarons egnaste vara, nämligen den ontologiska.
Traditionen är viktig, gruppens vanor vilka skapas i samtiden. Traditionen lägger sig, menar Heidegger, om man inte är vaksam och kritiskt analyserande, som en hindrande barriär mellan varat och dess historia. Här förklarar han varför varat är skilt från tiden, och hur det kommer sig att denna fråga så länge varit dold för oss samt varför uppfattningen om att varat inte är värt att undersöka är så spridd och så tagen för givet. Metoden Heidegger använder för att bryta denna vanans makt går ut på att destruera ontologins historia, att visa på att uppfattningen är en villfarelse. Detta går dock inte att göra fullt ut, för varat är trots allt ontologiskt. Därför kommer det aldrig att kunna bli tal om något fullkomligt brott, bara om destruktion av "principiellt avgörande stationer inom" varats historia. Heidegger pekar på Kant som den som först uppmärksammade betydelsen av detta, även om han enligt Heidegger inte kom särskilt långt i det arbetet.
Till slut är just de fenomen som i den följande analysen lyfts fram under beteckningen "temporalitet" de hemligaste omdömen hos det "allmänna förnuftet" vars analytik Kant bestämmer som "filosofernas uppgift".
Här blir det tydligt att Heidegger är fenomenolog, att han menar att filosofins uppgift och undersökningen om varat handlar om att undersöka upplevelsen av att vara, och den undersökningen riktar in sig på det som är dolt för medvetandet, men som ändå styr perceptionen. Det ontologiska är det som är, och det ontiska är upplevelsen av att vara. Undersökningens metod handlar alltså om att ta sig bortom upplevelsen, fram till varat självt, som Heidegger menar finns i historien, i det förflutna som går före. Men detta kan aldrig göras fullkomligt och otvetydigt, kunskap kan bara nås glimtvis och indirekt.
För att komma och för att en gång för alla bryta med Sokrates dialektik, Platons dualism och hela det medeltida tänkandet, finns det en filosof man behöver göra upp med och det är Descartes, vars ontologiska position och övertygelse Kant tagit över. Descartes, menar Heidegger, bygger sin filosofi på en "fullständig ontologisk obestämdhet" som finns nedärvd i tänkandet sedan grekerna och medeltidens skolastik. Och problemet som Heidegger identifierar och som hans filosofi försöker (upp)lösa utgår från ontologins (all ontologis) problematik som handlar om att ledtrådarna till alla förklaringar slutligen alltid måste hämtas från den tillvaro som filosofin ska undersöka objektivt.
Denna grekiska varautläggning äger emellertid rum utan något som helst uttryckligt vetande om den därvid fungerande ledtråden, utan kännedom om och än mindre förståelse av tidens fundamentala ontologiska funktion, utan inblick i grunden för möjligheten av denna funktion. Tvärtom: tiden själv uppfattas som ett varande bland andra, och man försöker fatta den själv i dess varastruktur utifrån horisonten av en mot denna outtryckligt och naivt orienterad varaförståelse.
För att förstå Heidegger är det avgörande att man förstår att tid och vara är två helt separata aspekter av livet och tillvaron. Varken tiden eller varat kan tas för givet. Båda påverkar varandra, men måste ändå analytiskt behandlas separat och förstås var för sig. Traditionen är den "plats" där sammanblandningen av aspekterna sker, och det är denna man måste bryta med för att hitta ledtrådar till insikt om varat och tiden. Målet är att tillvaron ska vägledas av sig själv, att varat så att säga bryter sig fritt från vanans makt och inser vidden av insikten om att jag tillsammans med mina generationskamrater är utkastade i tidens flöde. Vägen fram till denna förståelse, eller undersökningens metod måste alltså beakta och förstå upplevelsens betydelse för uppfattningen av varat och tiden. Heidegger är med andra ord fenomenolog, därför är undersökningen inriktad mot människan och människan är begränsad av den tid hen har att leva och uppleva.
Allt som finns att veta, eller kanske snarare allt som är värt att veta finns hos människan, det är en blind fläck i Heideggers tänkande, som många av hans efterföljare förhållit sig till och justerat tankebygget utifrån. Det ser jag som hoppfullt, för en sådan som Foucault hämtade mycket inspiration från Heidegger, men han visat att det finns en spricka i tankebygget, där ljuset som Heidegger själv inte såg strömmar in och ger filosofin liv. Vägen till en konstruktiv förståelse av Heideggers filosofi, skulle man kanske kunna säga, går via en destruktion (dekonstruktion, för att tala med Derrida som också är en av Heideggers efterföljare som också bryter upp och modifierar delar av filosofin) av Heideggers uppfattning om sin egen filosofi. Ingen tänkare äger sina tankar. Ingen kan bestämma hur man ska bli läst eller förstådd. Inget tankebygge är komplett, fullkomligt och stängt.
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in.
Uppslag till förståelse finns överallt, verkligen precis överallt. Därför inser jag allt mer hur viktigt det är att lära sig ställa frågor. Kritiska frågor som pekar framåt, inåt och mot själva grunden för tankebygget. Det inte svaren som för tänkandet framåt, det är upplösandet av frågorna. Om Heidegger inte själv såg att han tog sitt eget vara, sin egen kropps vara för given, har vi som det det ett ansvar att förhålla oss till detta och destruera även den ontologin. Även djur kan uppleva, liksom datorer och maskiner och därför är vara inte bara en mänsklig angelägenhet. Och vad är det att vara människa, vad är en kropp? Heidegger öppnar upp för sådana frågor även om man själv inte ser sprickan där det ljuset strömmar in. Det är i alla fall så jag väljer att läsa och förstå avslutningsorden i § 6, som lyder:
Varje undersökning på detta fält, där "saken själv är djupt beslöjad", måste undvika att överskatta sina resultat. Ett sådant frågande tvingas nämligen ständigt av sig själv att konfrontera möjligheten att upplåta en ännu mer ursprunglig och universell horisont, utifrån vilken svaret på frågan: vad betyder "vara"? skulle kunna hämtas. Sådana möjligheter kan diskuteras på allvar och med positivt resultat först när varafrågan överhuvudtaget återuppväckts och vunnit ett fält för kontrollerbara kritiska diskussioner.
Det är frågan som är nyckeln till kunskap, förmågan att ställa frågor som riktar in sig mot och destruerar fördomarna som skymmer sikten och kulturen och traditionen som tvingar på uppfattningen sitt perspektiv och reglerar möjligheten att tänka fritt.
Det handlar inte att söka efter ljuset, sanningen eller den enda vägen. All vetenskap handlar om att söka efter sprickorna i tänkandet, efter flyktlinjerna som ger processen liv och som gör det möjligt att i alla fall glimtvis se något i det mörker som hela tiden hotar att sluta sig inom sig själv. Heidegger kom en bit på väg, en ganska lång bit, men han gick vilse på vägen. Låt oss dra lärdom av det, och sluta söka efter svaret eller teorin som förklarar allting. Låt oss läsa Heidegger i ljuset av det vi vet idag och med hjälp av de verktyg och kunskaper som hans lärjungar get oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar