Tankar om framtiden säger alltid mer om samtiden

Hittar en artikel till från tidningen Tänk som fångar mig och väcker tankar. En krönika av Bi Puranen (docent i ekonomisk historia och knuten till Institutet för framtidsstudier) som forskar om säkerhet och värderingar i ett jämförande perspektiv. Det står att Puranen är Generalsekreterare vid World Values Survey, men jag minns henne också som programledare för den sista säsongen av 10000:- frågan, för vuxna, som jag tror hade en högre prissumma. En mångsysslare alltså, och liksom Anders Öhman (i den förra bloggposten) en bildningsförespråkare. Fast det här med framtiden är jag som bekant skeptisk till och därför blir jag nufiken.

VÄRLDEN OM 50 ÅR, hur ser den ut? I det här numret av Tänk har tiotalet spetsforskare från Umeå universitet intervjuats. I svaren beskriver de i förhållandevis vaga ordalag hur världen kan tänkas te sig då. Som forskare skolas man in i att vara försiktig med slutsatser om sådant som man inte har belägg för —  och vem kan ha belägg för hur framtiden ter sig?

Ingen kan ha belägg för något som rör framtiden, det menar jag är en väldigt viktig princip att hålla fast vid, annars rör vi oss ut på ett sluttande plan där det riskerar att växa fram en efterfrågan på forskares prognoser om något som ingen kan uttala sig om. Framtiden är en absolut gräns som aldrig får överskridas, för annars kullkastas själva logiken för samhällsbyggande och risken med det är oöverskådlig. Invaggas man i ett slags trygghet kommer det att påverka politiken och samhällets långsiktiga hållbarhet. Tror vi att vi vet kommer vi att bygga samhället på den tron, och den kommer förr eller senare att krossas.

Trots de försiktiga ordvändningarna anar man en lätt dystopisk framtidsbild i de flesta svaren. Jag har ett credo som väglett mig genom livet: ”Även om man är pessimist i hjärnan så måste man vara optimist i hjärtat. För en pessimist vinner varje gång han förlorar.” Det förhållningssättet grundar sig på ren och skär överlevnadsvilja; det är helt enkelt det alternativ som skapar mest harmoni i människosjälen. Men är det då ett sant påstående och vidare är det inte förmågan att ta in komplexa förlopp och att inte väja för problem och svårigheter som leder oss framåt, som vässar tankens vapen så att säga? 

Även om framtiden inte finns och trots att det är viktigt att påminna sig om det och inte försöka sig på några prognoser är det samtidigt också viktigt att förstå att vårt sätt att se på och förhålla oss till framtiden påverkar möjlighetshorisonten för det som komma skall. Agerar många pessimistiskt, av olika anledningar kommer det att påverka besluten som tas om vad som behöver göras idag. Framtiden finns som sagt inte, och just därför är föreställningar om den mycket viktiga. Vi både stänger och öppnar vägar fram, utan att vi vet om det eller i efterhand kan bilda oss en uppfattning om vad som hände. Livet och samhället är processer, icke-linjära, öppna processer av tillblivelse. Deleuze talar om framtiden som det virtuellas realisering, som förverkligandet av möjligheter som finns inlagda i helheten. Det som skulle kunna bli ligger alltid i det virtuella, och det som blir bestäms av allt det som tänks och görs och sker i nuet. Ingen bestämmer, alla agerar gemensamt som följare och interaktionen leder till förändring i nuet av det som just var. Framtiden, med detta sätt att se på den, förverkligas genom ömsesidig tillblivelse och skapande av liv. Inställningen till möjligheterna eller förutsättningarna spelar roll för och påverkar det virtuella och betyder alltså något för utfallet.

Vad vi har att göra med är komplexa processer, så förmågan att hantera komplexitet är alltså central för förståelsen av frågor som rör framtiden. Så länge man inte uttalar sig säkert om det som ska hända kan jag se ett värde i reflektioner rörande framtiden. Fast när forskare uttalar sig i frågor som detta sänder det signaler som riskerar att påverka hur uttalandet uppfattas, så man kan verkligen fråga sig om det är lämpligt. Forskningens rykte kan sättas på spel om forskare spekulerar kring saker som det BARA går att spekulera kring. En invändning mot det är att forskare är bättre skickade att skapa kvalificerade gissningar, men jag menar att det lika gärna kan vara tvärtom. Forskare vet mycket, men det spelar ingen roll hur mycket man vet, inför framtiden är alla likvärdiga. Framtiden finns inte, och trots att det ofta blir som det brukar och även om det går att uttala sig om sannolikheter för olika utfall så är det en viktig princip som man aldrig får rucka på, att framtiden är en öppen fråga. Spekulera kan man så klart göra, men det måste i så fall tydligt poängteras att det är spekulationer det handlar om.

Forskaridentiteten förutsätter att du är ständigt nyfiŠken och ifrågasättande, beredd att ompröva dina teser och hypoteser. En ständigt pågående process av veriŠfierande och falsifiŠerande. Den så kallade tredje uppgiften, att föra ut forskningen i samhället, blir då måhända något man drar sig för; det försiktigt formulerade blir i en massmedial tappning något tvärsäkert och entydigt, ofta felciterat och grovt förenklat. Det är här jag tror de allra största landvinningarna kommer att ske ur ett samhällsperspektiv — i synen på kunskap och hur vi kommunicerar kunskap. Med Internet har allt fler lärt sig att vara källkritiska: var kommer uppgifterna ifrån?

Detta är viktigt, för många antaganden och spekulationer som forskare delger allmänheten uppmärksammas av medierna, som tar det för intäkt för att uttalandet finner stöd i forskningen. Jag är inte lika optimistisk som Puranen, för jag ser tydliga tecken på att förmågan att tänka kritiskt analytiskt och att göra rimlighetsbedömningar utarmats. Tiden för reflektion finns inte, så även om allt fler inser att källkritik är viktigt blir det allt svårare att omsätta dessa kunskaper i handling. Och tilliten till forskare är dessutom en komplex fråga, för undersökningar visar att förtroendet minskar, samtidigt som allt fler beslut kräver evidens och stöd i forskningsresultat. Allt fler säger sig å ena sidan lita mindre på forskare, å andra sidan krävs allt mer stöd från forskning för att beslut ska kunna tas och saker och ting ska hända i samhället. Bilden är splittrad och det påverkar möjlighetshorisonten, för om det krävs mer forskning för fler beslut blir framtiden annorlunda än om skepticismen ökar och fler litar på sin egen kunskap och förmåga. En värld där några få har makten över besluten blir en annan än om alla är sin egen professor. Som sagt, framtiden finns inte, den skapas idag.

GENOM DIGITALISERINGEN har enorma mängder fakta, information, lärdom och erfarenheter blivit tillgängliga för en stor del av jordens befolkning. Mängden data som cirkulerar i vår digitala verklighet är ofattbart stor. En modern mobiltelefon kan lagra fler böcker i sitt minne än vad som ryms på hyllorna i ett normalt skolbibliotek. Ett helt liv räcker inte till för att hinna läsa dem alla. Detta har lett till en aldrig tidigare skådad möjlighet för alla och envar att informera sig, men det har samtidigt lett till en minst lika stor ökning av risken att desinformeras. Alfabetiseringen ökar kraftfullt. Mängden mobiltelefoner överstiger antalet människor på vår jord. 7,9 miljarder enligt datakonsultföretaget Cisco. I det läget blir det helt avgörande att kunna diskutera här och nu, vrida och vända på fakta, se dem ur olika perspektiv, våga vara kritisk. Därför är ledordet frihet själva essensen i det framtida samhället. Friheten att tänka och formulera sig om precis vad som helst är det öppna samhällets främsta kännetecken och här spelar universiteten en nyckelroll. En sådan roll spelade just Umeå universitet i mitt liv.

Frihet och öppenhet är centrala beståndsdelar i alla hållbara samhällsbyggen, så långt är jag helt med. Men med mer och lättare tillgänglig information ökar kraven på tid för eftertanke och reflektion, för att den tillgängliga informationen ska kunna komma medborgarna till godo. Frihet är avgörande, men lika viktigt är det att möta motstånd när ens tankar strävar åt håll som är problematiska. Det räcker inte att tänka fritt och att få uttrycka sina tankar, för att allt inte ska landa i ett sammelsurium av röster som talar i mun på varandra är det viktigt att människor bryr sig om vad som sägs och vilka konsekvenser tankarna får om de skulle omsättas i praktisk handling. Det tar tid att sålla i mängden röster och det kräver både tid och tankemöda att reflektera över vad som sägs. Den tiden har stadigt minskat under hela mitt liv, om den utvecklingen fortsätter kan friheten mycket väl leda till ett slags information overload, som riskerar att ta oss tillbaka till stenåldern, i informationshänseende. Internet kan mycket väl bli ett nytt Babels torn.

Jag är ju precis som Puranen alumn på Umeå Universitet. Det var där jag disputerade, det var där jag så att säga förlöstes som akademiker. Det var inte där mi bildningsresa började, men det var där den tog fart på allvar. Det var vid Umeå Universitet jag fick självförtroendet att tänka helt på egen hand. Där släppte jag taget om böckerna och tänkandets auktoriteter. Där vågade jag ta konsekvenserna av det jag lärt, och den kunskap min egen forskning gav. Jag började inte bara läsa mer kritiskt, jag insåg att det fanns luckor och problem inom vetenskapen. Som blivande forskare insåg jag på allvar att forskare inte är överens, att det inte finns någon samsyn och att det kanske är forskningens största och viktigaste värde. Forskning visar ingenting, bevisar inget, den pekar på möjligheter och sådant som skulle kunna bli. Litar vi blint på forskarna blir akademikerna ett slags nytt prästerskap som tyder tecknen åt oss och talar om, inte vad vi borde göra, utan vad vi ska göra. Det är en skrämmande framtidsbild, och för att den inte ska bli verklighet i framtiden krävs att det finns en väl utbildad allmänhet som kan bemöta forskningsresultaten med sund och välinformerad skepsis. Forskningen behöver motstånd för att kunskapen ska bli meningsfull och användbar. Därför är ett sjunkande förtroende för forskare en signal att ta på största allvar. Studier på högskolan måste verkligen vara högre och de akademiska värdena måste värnas av alla. Annars förlorar den högre utbildningen sin mening och värde.

NÄR JAG BÖRJADE LÄSA historia i barackerna bakom lasarettet hösten 1969 var Umeå universitet landets yngsta och minsta. Biblioteket var rudimentärt och vi elever var bara några år yngre än våra lärare och många gånger var det vi själva som fiŠck sköta undervisningen. Det rådde pionjärstämning i varje korridor. När Umeå universitet Šfirar sitt hundraårsjubileum år 2065 kommer det förhoppningsvis vara ett universitet som inte tyngs av historiska arv och rädsla för att tänka nytt och stort. De gånger jag nuförtiden vandrar i korridorerna slås jag av hur mycket av pionjärandan som lever vidare; uppsluppenheten, lekfullheten, frimodet och det ickedogmatiska tänkande samtidigt som de viktiga rollerna som lärare, mentorer och professorer nu lockar de absoluta toppkrafterna inom sina respektive ämnesområden.

Lite av den stämningen fanns fortfarande kvar när jag anlände till Umeå på våren 1997. Det var högt i tak och organisationen var platt, men gott om utrymme och förståelse för möjligheterna och svårigheterna med tvärvetenskaplig samverkan. Det tänktes högt och fritt, och det viktiga var inte var eller hur man publicerade sig, det helt centrala var innehållet. Administrationen hölls på ett minimum och lärarens frihet att utforma undervisningen var närmast total. Jag antogs som doktorand utan någon plan för studierna, och jag kunde därför kasta mig ut i empirin och söka mig fram helt i enlighet med den växande kunskapen som arbetet resulterade i. Visst gick jag fel ibland, men det är så verklig forskning är. Forskning är ingen verksamhet som går att målstyra.

Idag har pionjärandan helt försvunnit från forskningen på många områden inom akademin, och det oroar mig. Den administrativa bördan som lagts på forskarnas axlar gör det svårt att röra sig ledigt i terrängen. Kraven på effektivitet, på kvalitet och måluppfylelse gör att det växt fram ett kontrollbehov inom forskningen som är förödande för kunskapens värde. Nytänkande riskerar att helt försvinna och kreativitet, som man säger sig vilja ha, kan lika gärna uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Universitetet har blivit en hierarkisk organisation där beslut som fattas av den politiskt tillsatta ledningen ska verkställas av forskare och professorer. Kunskapen håller på att förskjutas, från centrum där den definitivt var när jag påbörjade mina doktorandstudier, till periferin. Och så blir det när man redan i sin forskningsansökan måste visa vad man ska komma fram till, och när kvalitet i forskningen handlar om att följa den uppgjorda planen. Idag måste man ha en PUBLICERINGsstrategi, annars uppfattas man som oseriös. Det oroar mig och lovar inte gott inför framtiden. Umeå Universitet må fortfarande vara en plats där det är högt i tak, men akademin har sedan jag disputerade blivit allt mer trång, detaljreglerad och produktionsinriktad. Tid och plats för (ny)tänkande och kritisk reflektion har minskar dramatiskt. Mer av samma premieras och den som tänker nytt och utanför ramarna får vara beredd på motstånd. Innovationer ska vi ha, sägs det. Men det ska vara användbara, lönsamma innovationer, vilket är en paradox för visste man på förhand vad man skapade vore det ingen innovation. Då fanns ett livskraftigt och vitalt högre seminarium på alla etnologiska institutioner i Sverige. Idag för dessa, de som fortfarande finns kvar, en tynande tillvaro. Ingen har tid, och det finns heller inget meriteringsvärde i att mötas på det sättet. Forskningen är mer styrd idag, allt mer tillämpad. Trots att alla vet att det är grundforskningen som lagt grunden för de riktig stora upptäckterna. Det oroar, för forskning måste liksom framtiden vara en öppen fråga. Vet man vad man ska komma fram till är det ingen forskning.

Umeå universitet år 2065: studenterna kommer från jordens alla hörn, de flesta kurserna ges på engelska, eller varför inte också kinesiska och swahili? Platsen är basen, här sker möten mellan individer som ger varandra energi. Det är allt annat än en lugn ankdamm, snarare en rangerbangård där tågen växlar in och ut. Och de tankar och idéer som bryts mot varandra förändrar världen. För breddad tillgång till fakta och kunskap är den enskilt starkaste förutsättningen för ett gott liv för många 50 år från nu.

Tänk om, tänk om. Jag hoppas verkligen att det blir så. Fast jag ser tyvärr inga tecken på någon sådan utveckling. Tvärtom ser jag massor av tecken på motsatsen. Universitetet har gymnasifierats och med politikernas goda minne betraktar sig dagens studenter som kunder och kräver hjälp att klara sin EGEN, INDIVIDUELLA examen, snarare än som medskapare av kunskap och förvaltare av mänsklighetens kunskapsarv. Genomströmning är en kvalitetsparameter och idag är ekonomin viktigare än kunskapen, för det är viktigare att studenterna tar sina poäng än att de faktiskt lär sig något för livet. Och forskare uppmärksammas idag mer för sina anslag än för resultatet av forskningen. 

Platsen är inte lika viktig för dagens studenter heller, som tar varje chans att smita iväg. Är det inte obligatorisk kommer man inte. Undervisningen planeras dessutom för heltid, men eftersom studiemedlen legat på samma nivå i evigheter måste allt fler jobba vid sidan av. Allt mindre tid tillbringas därför på campus. Möjligen festas det lika mycket idag, men de där förutsättningslösa samtalen om innehållet i böckerna, diskussionerna kring resultaten av intervjuerna och frivilliga, studentdrivna seminarier där man läser nya spännande och utmanande teorier, ser jag allt mindre av. En del av den verksamheten har flyttats till nätet, men det fanns ett värde med att mötas på campus också. Det är i möten mellan människor som fakta omvandlas till kunskap och lärande övergår från undran till insikt.

Jag vill inte spekulera i hur Universitetet ser ut 2065. Jag är 100 år då, om jag lever. Jag hoppas att Puranens visioner förverkligats, men är som sagt något mer skeptisk. Ingen vet dock något om framtiden, och tankarna om det som komma ska säger alltid mer om samtiden. Tar pessimismen över kan den bli en självuppfyllande profetia, på samma sätt som optimismen kan leda till att djärva beslut tas som leder till nyorientering. Frihet, öppenhet och mellanmänsklig solidaritet, en positiv och nyfiken syn på det som är annorlunda och lusten att lära och anta intellektuella utmaningar är avgörande inslag i alla hållbara, kunskapssamhällen, igår, idag och imorgon. Detta vet vi, så en viss makt över framtiden har vi. Sådana värden kan värnas och hoten mot dem kan mötas med motstånd. Bara för att den är öppen betyder inte att ödet styr, det är viktigt. Framtiden skapas idag, av dig och mig och alla andra.