Kort om: att vara på väg mot kunskap

Det är ett fatalt misstag att tro att kunskap är ett mål. Kunskap är stigen man går på, under vandringen från mörker och förvirring mot ljus och insikt. Målet med lärande är inte kunskap, kunskap är verktyget som hjälper en att komma närmare visheten. Och vis är ett projekt som ingen någonsin blir färdig med, alla kan alltid bli bättre och lära sig mer. En sådan syn på kunskap kämpar jag för, en öppen och sökande definition där fokus riktats mot vägen, inte på målet.

Vägen till vetande är en omväg fylld av upplevelser och utmaningar, inte en meningslös transportsträcka. "Tala om för mig, exakt vad jag ska kunna för att klara tentan ...", hör jag lite för ofta. Eller: "Räcker det med fem intervjuer, sex artiklar ...". Hur lite måste jag göra för att få godkänt?! När skiftade inställningen och förändrades kunskapssynen, när ställdes dessa frågor första gången och hur kunde vi tillåta dem att bli mainstream i skolan och den högre utbildningen? Hur gick det till?

Jag tror förändringen slog igenom i samband med att politikerna fick för sig att den svenska skolan skulle förbättras, någon gång under 1990-talet. Mot bättre vetande började man laga det som inte var trasigt (därmed inte sagt att allt var frid och fröjd, men det var i alla fall inte dåligt). Lösningen hämtades från näringslivet och stavades LEAN. Med systematiskt kvalitetsarbete, målstyrning och effektivitet som ledstjärnor förändrades den svenska skolan i grunden. Från en kunskapsvisionär, långsiktig samhällsinvestering till en målinriktad produktionsapparat med direktavkastningskrav. 

Jag överdriver och målar med bred pensel, som man behöver göra ibland, för att visa på tendenser och på saker som ligger i farans riktning. 

Mål når man, det är själva poängen. Och eftersom alla strävar efter samma mål kommer effektivitet att bli ett kvalitetsmått, enligt principen först till kvarn. Om alla ska till samma destination kommer den bäste att nå målet först, och ingen av de efterföljande kommer att göra mer än vad som krävs. Vi får då en skola där lägsta godtagbar standrd blir till norm. Överproduktion tjänar ingen på när just-in-time-tanken dominerar. Det som är bra på andra håll blir helt enkelt förödande i skolan.

Kunskap är inget mål, det är vägen fram. Vetande är inget som går att mäta eller kvalitetssäkra. Insikter blir aldrig viktigare eller mer värdefulla än konsekvenserna som användningen av vetandet resulterar i. 

Sensmoral: Lämna skolan ifred, och låt dem som vill lära göra det på sina egna premisser. Ge lärarna tillbaka makten över skolan!