"Det är svårt", är inget argument!

Igår var jag på Götaplatsen i Göteborg. Manifestationen: Welcome Refugee samlade många människor. Att vara där och stå i publiken för att tillsammans lyssna på representanter för olika hjälporganisationer, människor som talade om egna upplevelser, samt talare från alla partier UTOM Sverigedemokraterna, fyllde mig med hopp. Äntligen har vi börjat fokusera på rätt saker, det verkligt viktiga. Medmänskligheten, solidariteten och viljan att hjälpa människor som är i nöd. Sedan förra veckan har det talats allt mer om VAD vi måste göra, för att inte förlora vår värdighet som människor. Sedan förra veckan talas det inte så mycket om HUR vi ska göra det. I krisens stund måste alla krafter riktas mot detta vad, och alla meningsskiljaktigheter som finns kring hur-frågan måste släpas. Igår streds det för något viktigt, inte mot någon eller något, med undantag för omänskliga diktatorer, hänsynslösa fundamentalister, murar och taggtråd. Fokus var på problemet och vad som måste göras här och nu, inte på problemen kring hur utmaningen ska hanteras över tid och på sikt. Detta är viktigt, oerhört viktigt.

När det talas om problemen med integration och förekomsten av flyktingar, när fokus i samhällsdebatten riktas mot vad som är den bästa lösningen på det som inte fungerar, eller när man som i skoldebatten huvudsakligen talar om olika pedagogikers för och nackdelar, om vi ska ha kvar eller avskaffa rätten att välja skola, eller när det som i frågan om klimatförändringarna handlar om hur man ska definiera begreppet hållbarhet, går tiden utan att något konkret händer. Människor flyr hals över huvud, barn dör, kunskaperna rasar och den globala uppvärmningen ökar. Behovet av experter som VERKLIGEN vet ökar, och allmänheten reduceras till ett slags mob vars enda uppgift är att välja sida och ge stöd åt dem som företräder den rätta vägen, den enda vägen. Där var vi för bara en vecka sedan. Sen hände något, och jag hoppas innerligt att vågen av medmänsklighet och viljan att göra något för de utsatta håller i sig och att vändningen blir varaktig, att vi förstår hur nära vi var att ge makten åt dem som inte vill någon annan än sig själva väl. Hur nära vi var att låta hatet och misstänksamheten ta över och förgifta samhället och alla som bor där.

Ingen säger eller hävdar att det är enkelt, det som är viktigt och måste göras. Det är svårt, ofta fruktansvärt svårt och ibland till och med omöjligt! Så är det, och det måste vi inse och hantera. För det är som det är med dessa saker. Hur mycket vi än drömmer om eller hoppas på att det finns enkla lösningar så är det ytterst sällan så livet, samhället och världen fungerar på det sättet. "Vi ska hjälpa flyktingarna på plats", säger SD. Och det låter kanske klokt, som lösning betraktat. Men problemet är att det inte finns någon plats att hjälpa flyktingarna på, för det är just det som är själva orsaken till att de flyr, att platsen inte existerar längre. Den som sätter sina barn i en sjöovärdig båt gör det för att det är säkrare än att stanna på plats. Att låta bli att försöka hjälpa är ovärdigt. Att hänvisa till att det är svårt är cyniskt. Att prata om kostnaderna är omänskligt. Det handlar till syvende og sidst om det, om människosyn både den egna och den man riktar mot sina medmänniskor. Ingen människa är illegal! 

Känner att flyktingfrågan möjligen är väl infekterad och just nu känslig. Vändningen är allt för ung och oprövad och allt för fragil för att bilda utgångspunkt för det jag vill skriva om. Problemet som jag ägnar dagens bloggpost handlar om själva grundproblemet, och det finns överallt. Skolan och klimatfrågan är två andra områden, som berör samma grundproblematik. Därför väljer jag att fortsätta analysen med skolan som utgångspunkt, men resonemanget har bärighet för alla frågor där problemen är uppenbara med komplexa medan lösningarna är enkla. Ett citat får illustrera vad jag menar, det är hämtat från Helene Hellemark Knutssons replik i debatten om lärarutbildningen. Hon skriver:

Vi behöver en lärarutbildning som ställer krav på studenterna, bedrivs med god pedagogik och lärarkontakt och på bästa sätt förbereder studenterna för arbetslivet. Det är helt avgörande att utbildningen håller hög kvalitet och efterfrågas på hela arbetsmarknaden.

Läge märke till vilka ord som används här. En utbildning som ställer krav, som bedrivs med god pedagogik, lärarkontakt. En utbildning som på bästa sätt förbereder studenterna för arbetslivet. Hög kvalitet ska utbildningen ha, och den ska efterfrågas på hela arbetsmarknaden. Lägg märke till orden som kursiverats. Ingen är emot detta, för ingen vill ha något annat. Så vad är det Hellemark Knutsson säger? Hon slår med dunder och brak in vidöppna dörrar genom att konstatera det uppenbara. Och sedan går hon, liksom kritikerna som bemöts i repliken, över till lösningarna: Högre lön, och ett nytt kvalitetssäkringssystem. Enkla lösningar, avgränsade och hanterbara strategier som går att formulera i nedbrytbara mål, som går att följa upp och kontrollera. Och alla är nöjda och glada. Det är bara en enda liten och till synes obetydlig detalj i sammanhanget som glöms bort. Som må vara liten, men som på inget sätt är obetydlig. I själva verket är det en GRUNDPREMISS, och om den inte stämmer faller hela tankebygget och den fortsatta debatten blir en meningslös, tids- och resurskrävande strid om ord. Och under tiden som debatten rasar sjunker kunskaperna i samhället. Situationen i utbildningsystemet är naturligtvis på inget sätt lika allvarlig som flyktingkatastrofen eller klimathotet, men logiken som problemen bottnar i är den samma.

Det handlar om att det vi egentligen vill uppnå och arbeta för, hållbarhet, ett solidariskt samhälle som rymmer mångfald samt bildning, är ord och begrepp som till sin natur är vaga och mångtydiga. Och dessa ord och begrepp finns i överflöd: Kultur, mångfald, kvalitet, kunskap, pedagogik, bästa, arbetslivet och så vidare och vidare. Dessa ord är inga perifera ord och begrepp, det är ord som utgör själva basen för hela samhällsbygget. Och hur mycket vi än tror eller drömmer om att orden skulle vara enkla, entydiga och möjliga att målstyra verksamheterna och samhället mot, så kvarstår ett avgörande faktum, en central grundpremiss: DET ÄR INTE SÅ DET FUNGERAR! Och därför kommer tiden, mödan och resurserna som läggs ner på att uppnå målen att vara meningsöst slöseri med tid, energi och pengar som hade kunnat användas bättre.

Invändningen som allt som oftast hänvisas till när man ska förklara varför inget händer är att det är svårt, vilket också är ett konstaterande av det självklara. Det är svårt, men om vi låter det hindra oss att försöka lösa grundproblemen, vad säger det om oss som människor? Är vi verkligen villiga att acceptera den självbild vi tvingas leva med genom att låta livets och samhällets inneboende komplexitet hindra oss från att försöka hantera den typ av problem som idag blir allt tydligare? Det är detta det ytterst handlar om, hur vi ser på oss själva? Försöker vi inte kommer inget att hända, men flyktingarna är inte hjälpta av det, och kunskapen som vi så väl behöver blir inte bättre. Den globala uppvärmningen minskar inte.

Jag förstår att man kan känna sig uppgiven inför svårigheten och att komplexiteten kan upplevas som förlamande, men ger vi efter för dessa känslor kan vi lika gärna lägga oss ner och dö, för livet är på inget sätt enkelt. Varifrån kommer den uppfattningen, att det skulle vara legitimt att låta bli att försöka bara för att det är svårt? Och varför skjuter vi på budbäraren istället för att lyssna på budskapet? För att utvecklingen ska kunna vändas på ett varaktigt sätt är det dessa frågor vi måste samtala om, istället för att debattera enkla lösningars för- och nackdelar. Och att grotta ner sig i frågan om vad som är problemet egentligen är meningsöst. För även problemet är komplext. Det finns inte en förklaring till den typen av problem som vi står inför och har att hantera vare sig vi vill det eller ej. Och eftersom det inte finns en förklaring finns det heller inte en lösning. Problemen är mångfacetterade, liksom lösningarna.

Vi har nu länge försökt lösa problemen genom att skapa fler och tydligare regler, genom att skapa intrikata kontrollsystem. Det mål- och kvalitetssäkras och jagas effektiviseringsvinster. Fler arbetar mer än någonsin med lösningarna, men eftersom problemen egentligen är helt andra resulterar allt arbete bara i att tiden går och till att resurserna slukas av de administrativa system som byggts upp för att garantera att tiden och resurserna används effektivt. Betänk att pengarna som satsas på forskning på detta område till över 50% försvinner i over-head, vilket är en konsekvens av en inbyggd ineffektivitet som paradoxalt nog skapats för att garantera att pengarna används effektivt. Kostnaden för forskning skulle med andra ord i princip kunna halveras, och alla som arbetar med kontroller, regler och uppföljningar av mål som till sin natur är så pass komplexa att alla sådana försök blir meningslösa skulle  kunna ägna sig åt annat. Om vi bara förstår dessa enkla grundpremisser och inser att drömmar om det omöjliga är just omöjliga och meningslösa.

Det är svårt, ja det är det. Och jag har ingen lösning, men om vi fortsätter att använda vår tid och våra resurser till sådant som i bästa fall bara låter tiden gå och resurserna ätas upp, kommer vi snart att tvingas hantera problem av en HELT annan natur. Vi som slöt upp på Götaplatsen igår vill något annat, även om vi förstår att det är svårt. Vi vill göra något, istället för inget eller sådant som bara leder till nya problem. Vi vill försöka, för vi vill inte förlora vår egen mänsklighet. Vi vill visa medmänsklighet, för att vi inser att det nästa gång kan vara vi som behöver hjälp. Accepterar vi invändningar av typen, det är förs vårt, accepterar vi att reducera oss själva till statiskt, till kostnader och till kvoter, men det handlar om människor. Det handlar om dig och mig och vad vi gör med eller mot varandra.