Om värdet av obrutna handlingar

Under rubriken "Den obrutna handlingens roll" skriver journalisten Carl Johan Liljegren om kunskaper och insikter han fått ta del av under en intervju med litteraturvetaren Anders Öhman. Intervjun är publicerad i tidningen Tänk, som ges ut av Umeå Universitet. Jag får den eftersom jag är alumn där. Finner massor av kloka ord och tankar i artikeln, som jag tänker vidare med hjälp av,

BETYDELSEN AV att helt och fullt gå upp i en annan värld ökar i takt med att alltmer av vår kunskapsinhämtning sker på nätet, fragmentiseras, och saknar en tydlig avsändare. 

Finner här ledtrådar till möjliga förklaringar till orsaken till kunskapsras och en allmän förflackning av kunskapen i samhället. Det finns en utbredd nonchalans gentemot det vi vet, och det hänvisas idag lika slentrianmässigt till vetenskap som man förr hänvisade till Bibeln. Forskning visar ... ingenting, även om man kan få för sig att det är så. Det handlar idag allt mindre om att veta vad och hur, utan om att få rätt. Att skaffa sig verkligt vetande, värdefull kunskap och främja bildning är ett hårt arbete. Kunskap och lärande kräver tid och uthållighet. Kanske man skulle läsa fler verk i sin helhet? En lockande tanke, för det skulle tvinga elever och studenter att ta ett eget ansvar för sin kunskapsutveckling och det skulle med milt tvång främja det livslånga lärande, lärandet för livet, som vi idag allt mer tappar greppet om.

Kanske kan romanen vara en lösning. Med dess hjälp kan vi öva upp vår koncentrationsförmåga, lära oss se helheter och leva oss in i andra människors villkor. 

Helheten, överblicken och den fördjupade förståelsen går förlorad i detaljerna och den allt mer hårt drivna specialiseringen, betoningen på en allt smalare expertkunskap, specialanpassad för specifika situationer. Antalet tidskrifter där forskarna förväntas publicera sina resultat, inte först när man skaffat sig en god helhetsbild, utan så fort man fått ihop något, växer för varje år som går. Ingen skriver böcker idag, för det anses inte meriterande och det finns ändå ingen som läser. Det är i alla fall så det känns. Det fanns en värde med att skriva monografier. Ett värde som gått förlorat, som vi låtit gå förlorat. Av lättja, eller för att vi inte förstår bättre? Lika illa oavsett vad orsaken är. Samhället är liksom livet, en helhet, en komplex helhet. Utan överblick och förståelse för sammanhangens betydelse för all mening blir det svårt att förstå, både vad ett kritiskt tänkande är och varför det är viktigt. Det är ju bara att googla, tänker många idag. En farlig tanke!

Och nyckeln till romanen är handlingen, närmare bestämt den obrutna handlingen. –Läromedlens utdrag ur böcker och fokusering på symboler och stilarter, som sker redan på högstadiet, hackar upp läsningen och hindrar att eleverna sugs in i läsupplevelsen. 

Läsupplevelsen är lärandets motsvarighet till känslan av flow som uppstår när kunskap utvecklas i samband med att man övervinner ett intellektuellt hinder. Förmågan att förlora sig och gå upp i handlingen, innehållet och det texten berättar. Förståelsen för det som står mellan raderna, för metaforer och andra stilgrepp, är viktig för all kunskapsutveckling. Vi rör i förfärande hastighet mot ett samhälle där bara det bokstavliga räknas. "Tala om för mig exakt vad jag ska göra och kunna", ekar det på högskolan, allt oftare, allt tydligare och allt mer desperat. Det är inte studenternas fel, det är vårt fel, samhällets, helhetens. Det är den handling vi skapar i vardagen, samtidigt som vi är upptagna med annat. Jagandes mot olika mål vi satt upp och som är viktigare att nå än vägen dit.

Många hakar upp sig och fastnar vid orden och når inte fram till det väsentliga, intrigen, den röda tråden som gör att man håller sig kvar i fiktionens värld. De riskerar att aldrig bli läsare, säger Anders Öhman. 

Håller vi på att fostra en generation av medborgare som förlorat förmågan att läsa, som prioriterar förströelse för stunden och kickar här och nu framför förjupning och långsiktigt varaktiga belöningar. Tecknen på det är många och tydliga, även om ingen enskild erkänner sig vara del av just detta problem. Det är lite som med en bilkö, den sitter man inte fast i, den är man en del av. Ingen människa är en ö, och samhället är allt det vi gör med och mot varandra. Kulturen är en helhet som blir till genom effekterna av våra samlade handlingar. Därför spelar det roll vad jag gör och vad jag drömmer om, för det är ur den myllan samhället växer. En generation utan LÄSARE. En generation som inte ser värdet med en längre sammanhängande berättelse, är inte bara en fattig generation, det är också en fragmenterad generation. Ett samhälle där förmågan att läsa på allvar och på djupet utarmas är ett samhälle utan sammanhållning där rädslan för den andre, för alla de som skulle kunna bli ett Du, men som allt mer tillhör ett diffust och hotfullt, dom som inte är som jag.

I undervisningen är det därför av hög vikt att koncentrera sig på hela verk. –Däremot spelar det kanske inte så stor roll vad man läser. Den tid då det fanns en fast litterär kanon är nog förbi. Idag kan man lika gärna läsa Stephen King som August Strindberg. Det väsentliga är att läsa hela boken, att koncentrera sig på handlingen, och att diskutera den gemensamt i klassen.

"Hela boken, måste vi läsa HELA boken?!", hör jag allt oftare på högskolan, när jag nu dristar mig till att låta undervisningen utgå från ett helt verk istället för ett kapitel i en tillrättalagd, pedagogisk, lärobok som anpassats till generationen som aldrig lärde sig läsa. Kraven på förklaringar, manualer och instuderingsfrågor ökar och pressen på oss lärare är stor att falla till föga för trycket från de allt större grupperna studenter som massuniversitetet tvingar oss hantera. Effektivt, snabbt och med hög genomströmning ska undervisning bedrivas idag, för att skattemedlen ska användas så klokt som möjligt. Galet! Tanken svindlar och samtiden träffar mig som ett slag i magen. Inser att jag blivit gammal, att de som är unga idag lever i en helt annan värld, med helt andra förutsättningar än den värld och det samhälle som fostrade mig till den jag fortfarande är: En läsande, lärande människa som ser värdet i hela, komplexa och utmanande verk. Har denna förmåga blivit obsolet? Är förmågan att läsa något man skrattat åt idag, som hockeyfrillan som var het på 1970-talet när jag gick i skolan? Ja det bestämmer vi, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle vi anser oss behöva (och det verkar alla vara överens om) är förmågan att läsa fortfarande värdefull och viktig och därför är insikten om denna brist en viktig alarmklocka som vi alla måste ta på största allvar.

I sin senaste bok, Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger, skärskådar Anders Öhman innebörden och vikten av att helt gå upp i en bok och försvinna in i en annan värld. Tidigare har han bland annat skrivit om 1840-talets populärlitteratur. Och han anser att det finns en för vår tid högst relevant koppling. –Romanen spelade en stor roll för framväxten av det moderna samhället. Romanläsandets uppkomst i början av 1800-talet gjorde att flera röster kom till tals, ökade möjligheten att leva sig in i andra människors liv och levnadsvillkor, och bäddade på så sätt för demokratiseringen av samhället. 

Förmågan att sätta sig in i andra människors liv och situation, är det inte just den förmågan som saknas hos dem som hävdar att det är bäst att hjälpa flyktingarna på plats? Och är det då inte just här kampen ska föras, i skolan, av lärare som förstått läsandets betydelse och böckernas kraft? Skolan lägger grunden för ett hållbart samhälle, solidaritet och bildning, som är egenskaper som växer ur förståelsen för läsande och värdet i att läsa böcker i sin helhet. Det viktiga är inte vad man läser utan att man läser och att man samtalar om innehåller, att man lär sig förstå andra människor, sina medmänniskor.

Anders Öhman intresserar sig därför nu för vad det uppstyckade läsandet kan medföra inte bara för individens utveckling i form av oförmåga att se helheter och sämre koncentrationsförmåga, utan i förlängningen för hela samhället.

Det arbetet följer jag med stort intresse. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare forskningsprojekt än detta, som också visar på nyttan med humaniora. Och jag hoppas att resultatet presenteras i form av en bok, i alla fall också. Jag är inte intresserad av fragment, jag vill se helheten, söker fördjupning och vill förlora mig i läsningen. Bara så kan man uppnå bildning.