Äntligen, ett bildningsdepartement

Ett departement i ordets rätta mening är vi kanske inte redo för än, men det är en dröm, en vision att försöka närma sig på olika sätt. Och initiativet som regeringen nu lanserar är ett steg i rätt riktning. Sverige och vårt utbildningssystem behöver just den här typen av initiativ. Eller vad vet jag egentligen om vad regeringen vill, men jag väljer i alla fall att tolka det jag läser om som ett efterlängtat positivt tecken.

Kulturen och skolan behöver närma sig varandra mer. Därför bildar regeringen nu en arbetsgrupp med den konkreta uppgiften att ta fram förslag på insatser som ska öka både läslust och kulturintresse hos eleverna.

Kunskap och kultur är två sidor av samma sak, två aspekter av mänskligt liv. Båda behövs, eftersom lärande är en process där form och innehåll samverkar. Utan bilder och berättelser att hänga upp fakta på uppstår ingen KUNSKAP. Fakta och information är inget i kraft av sig själv, det krävs tolkning för att det ska hända något, för att informationen ska få liv och transformeras till användbar kunskap. Och just den funktionen, den bryggan mellan behöver byggas upp och värnas. Vad vi har att göra med är ömtåliga processer. Därför är jag positivt inställd till förslaget.

Det formella beslutet om att inrätta ett slags "bildningsdepartement" undertecknades av utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) på torsdagen i samband med den pågående Bokmässan i Göteborg.

– Den här arbetsgruppen ger oss möjlighet att driva en mer sammanhållen bildningspolitik, säger Gustav Fridolin.

En mer sammanhållen BILDNINGSpolitik, det låter som ljuv musik i öronen på mig, som ett stort kliv i riktning bort från den instrumentella syn på lärande och kunskap som Jan Björklund representerar och som banat väg för rigid kontroll, målstyrning och en själlöshet i skolan. Skolan behöver liv och lust, vilket är exakt vad kultur handlar om. Vetande behöver en motpol för att kunskapen ska bli dynamisk och användbar, för att kunskapen ska kunna omsättas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Bildning är inget som går att kontrollera, det är en (utbildnings)kvalitet som bara kan växa i frihet, utan mål, utan styrning, ur djupet av en kunskapstörstande befolkning. Kulturens nytta ligger just i att den inte ger direkt ekonomisk avkastning. Kultur är liksom utbildning en långsiktig investering, så att kombinera dessa båda saker är en lysande och lovvärd innovation.

De två ministrarna kommer själva att leda och fördela arbetet i gruppen vars ansvarsområde i huvudsak omfattar sex områden – läsfrämjande insatser, satsning på skolbiblioteken, utveckla den "skapande skolan", ta ett nästa steg i strategin för att utveckla musik- och kulturskolan, föreslå insatser för att lyfta fram estetiska ämnen samt föreslå ytterligare insatser i det som man kallar gränslandet mellan kultur och skola.

– Det är ingen hemlighet att regeringen vill se mer konst och kultur i skolan. Tanken är att gruppen ska komma fram med förslag som vi sedan ska göra politik av, säger Alice Bah Kuhnke.

Kanske ska man akta sig för att tala om gränsland, för som jag ser det finns inget annat än gränsland. Ingenting som är levande är rent och rakt och fritt från dissonans. Det handlar aldrig om antingen eller, alltid om både och. Eller också kallar vi det gränsland, men då måste vi vara noga med att påpeka att allt befinner sig överallt och alltid i ett slags gränsland. Livet är ett gränsland, mellan födelse och död, till exempel. Och kulturen växer MELLAN människor.

Mer konst, litteratur, musik och skapande glädje till folket, för det är ur den myllan som mångfalden stärks och framtiden växer. Äntligen händer det något som pekar i rätt riktning. Låt oss hoppas att det bara är början på den vändning som vi är i så desperat behov av.