Kort om: Medmänsklighet, solidaritet och eftertänksamhet

Samtal och dialog, eller debatt och polemik? Lyssna, eller tala? Reflektion, tid för eftertanke. Tystnad. Eller reaktion och aktion, omgående och med ryggraden? Revidera sin ståndpunkt utifrån synpunkter man får på det man säger eller skriver, eller mobilisera motstånd och gå till attack? Hövlighet, förståelse och detta ord, medmänsklighet. Eller oresonlighet, misstänksamhet och odlande av en motmänsklighet? Fundera. Ta dig tid att tänka ett varv till. Tänk efter. Vilket samhälle ligger i förlängningen av dessa poler? Vilket samhälle vill du leva i? Ett samhälle där solidaritet och känslan av ömsesidigt beroende växer och vårdas mellan människor som möts som likar. Eller ett samhälle där alla bara ser till sig själva och lojalitet endast riktas mot mig och mitt?

På vilken grund vilar ett långsiktigt hållbart samhälle? Hur tänker vi, alla vi, sammantaget, kring detta? Eller gör vi inte det, finns det ingen tid att tänka ett steg längre? Vill och orkar vi inte bry oss? Får någon annan ta tag i problemen och lösa dem åt oss? Jag blir allt mer osäker, och med osäkerheten kommer rädslan som är en farlig känsla. Ser många tecken på rädsla, och den sprider sig som en löpeld. Tilliten hotas och misstänksamheten ökar. Samhället hotar att slitas sönder inifrån. Om vi inte gör något tillsammans. Ingen annan än vi kan göra något åt saken.

Ser tendenser till en motmänsklighet växa fram, som en konsekvens av en växande jaglojalitet. Alla andra blir ett hot mot jag och allt som är mitt, ett potentiellt hot i alla fall. Allt fler agerar allt oftare på känslor, i affekt och med taggarna utåt. Allt fler känner sig kränkta, besvikna och tycker att just deras behov aldrig tillgodoses. Kanske är jag en del av detta när jag skriver om mina upplevelser, men till mitt försvar vill jag säga att jag inte lyfter frågan för egen del. Jag menar allvar med de inledande orden och vill göra vad jag kan för att värna det mellanmänskliga utrymmet. Verkar för öppenhet, frihet och solidaritet.

Om ingen lyssnar på någon annan, eller om allt fler ser allt som de inte kan ställa upp på som en personlig anklagelse är vi alla hotade, för då har kulturen vi lever i förändrats i grunden. Då har ett annat samhälle, ett kallare, hårdare och mer oresonligt, oförlåtande samhälle, skapats. I ett sådant samhälle blir alla förlorare. När ingen litar på någon växer misstron mellan människor och kittet som håller samman samhället vittrar sönder. 

Det spelar roll inte bara vad vi säger till varandra, utan även hur vi säger det. Och litar man inte på att den andre vill väl kommer det förr eller senare att slå tillbaka på en själv. Det är en återvändsgränd vi irrat oss in i där alla vänder sig mot varandra. 

Ett slags spegelland, där ont är gott, och där solidaritet är illojalitet och där lyssnande och förståelse är tecken på svaghet. Ett samhälle där alla talar och för väsen, där det inte finns plats för samtal eller utrymme för lärande. I ett sådant samhälle är det man föds med är det man har. En samhälle där ensamheten och känslan av otillräcklighet växer, där alla avvikande åsikter förvandlas till påhopp. Jag mot världen. Jag, jag, jag!

Vägrar tro att någon vill ha det så egentligen. Även om det är svårt vill jag tro på människan, på samtalet, solidariteten, gör jag det ändå. Det kostar på, men är nödvändigt. Bryter vi inte motmänskligheten som visar sitt fula tryne i allt fler sammanhang hotas medmänskligheten, öppenheten och värdet av eftertanke och lärande utarmas. Vill se kunskapen i centrum, istället för jag. Det är gentemot vetandet lojaliteten ska riktas, och mot medmänniskorna. Solidaritet och tillit är inget man får, det är något man ger. Bara genom att ge kan man få.

Du och jag är vi tillsammans med alla andra som lever här på jorden.