onsdag 30 september 2015

Kvinnor, män och olika möjligheter

På Emmygalan härförleden höll Viola Davis ett tacktal som gav eko och skakade om. Det hon sa var dock inget kontroversiellt, utan en självklarhet. Hon sa nämligen följande:
Det enda som skiljer färgade kvinnor från resten är möjligheter. Du kan inte vinna en Emmy för roller som helt enkelt inte existerar.
Dessa ord är lika sanna som pregnanta, och kanske för någon provocerande. Lika sant är det att män står bakom 90 procent av allt våld i världen. Inget av dessa påståenden är eller bör förstås som någon anklagelse mot någon enskild. Att påpeka faktum, att finns det inga roller att spela för en färgad kvinna finns ingen möjlighet att vinna några pris för sin talang som skådespelare. Det spelar ingen roll hur duktig man är, finns inget intresse bland manusförfattare, regissörer/producenter och inte minst publiken, går det inte att bli någon stjärnskådespelare. Tittar man på statistiken över begångna brott, här i Sverige och globalt, talar siffrorna sitt tydliga språk. Förövarna är män, män och åter män.

Inget av dessa båda påpekanden innehåller någon anklagelse mot någon, det är bara två konstateranden om rådande kultur och vår samtid. Två objektiva, välgrundade, sanna påståenden om livet så som det levs idag, i Sverige och globalt. Inget annat sägs, så alla påståenden om att påpekande av dessa fakta skulle vara uttryck för destruktiv provokation missar målet totalt. Det är provocerande, att tillåta sig uppröras av fakta om världen. Och om man sedan riktar en motanklagelse till den som pekar på siffrorna, ja då dribblar man bort korten och försöker på falska grunder misskreditera budbäraren av det provocerande budskapet. Inte sällan är det män som provoceras och män som försöker övertyga allmänheten om att kvinnorna, som alltså bara pekar på fakta, bara vill provocerar och därför inte bör tas på allvar.

I de allra flesta fall är det inte män som själva är våldsverkare som provoceras av uttalandena, utan en förkrossande majoritet av männen som reagerar på detta sätt är helt vanliga män. Justa, omhändertagande män som inte sällan dessutom är för jämställdhet. Män som vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Tyvärr förstår dessa män inte att de genom att reagera på det irrationella sätt som de gör medverkar i cementeringen av just de strukturer som gör att kvinnorna känner sig manade att i frustration påpeka det uppenbara.

Sätten att resonera för att få känslouttrycken att framstå som logiska är ofta mångordiga, välartikulerade och rationella. Det är bara en enda liten detalj som saknas, och det är att utgångspunkten är felaktig. Grundantagandet, att samhället uteslutande utgår från individen, och att det alltid är upp till individen att agera för att tillgodose sina rättigheter och bevaka möjligheterna, kort sagt att det inte finns några strukturer, ingen kultur, är och förblir felaktiga och därmed faller hela logiken ihop som ett korthus. Det spelar ingen roll hur många gånger en lögn upprepas, det är och förblir en förbannad lögn eftersom hela resonemanget bygger på ett felaktigt grundantagande.

Detta är frågor jag funderat på, studerat och forskat om sedan 1990-talet. Och jag är lika trött som alla andra som satt sig in i dessa frågor på att bli avfärdad som ovetenskaplig eller politiskt provokativ när jag påpekar empiriska självklarheter. Jag har på fötterna och talar inte utifrån några förnärmade känslor. När jag började intressera mig för frågan var det för att jag ville förstå hur det kunde vara så svårt att skapa ett jämställt samhälle när nu så gott som ingen sa sig vara motståndare till varken jämställdhet eller jämlikhet? Det tog inte lång tid eller särskilt mycket tankemöda att förstå vad som gör det så himla svårt att överföra orden och teorin i praktik. Viljan att göra vad som verkligen krävs saknas, framförallt hos män, men tyvärr även hos många kvinnor. Svårare än så är det inte.

Det handlar om makt, om att vi lever i ett samhälle och med en kultur där en vit, medelålders, heterosexuell man är norm. Och att tillhöra normen innebär makt, även för den som lierar sig med männen. Och det handlar om ett utbrett, informerat ointresse för att verkligen förstå och ta tag i grundproblematiken.

Ska vi kunna nå målen om jämställdhet och jämlikhet har män ett ansvar att inte provoceras eller ta det personligt när en annan man begår en våldshandling. Om män inte fördömer manligt våld och om inte också män efterfrågar huvudrollskaraktärer på film som är kvinnor, färgade, homosexuella eller på andra sätt står vid sidan av normens smala huvudfåra, finns inget hopp om förändring av detta.Om viljan att göra något åt grundproblemet saknas bevaras staus quo.

Därför vill jag vara tydlig med var jag står, och påpeka att jag skäms å alla mäns vägar för alla problem som förhållandevis få män ställer till med, men som det stora flertalet män helt verkar sakna vilja att ta upp ens till diskussion.

Inga kommentarer: