tisdag 1 september 2015

Kort om: varför jag allt oftare funderar på att sluta blogga

Att vara aktiv i sociala nätverk är på inget sätt okomplicerat. Den som uttalar sig offentligt tar dessutom fler risker än de allra flesta kan föreställa sig. Det formella regelverket för vad man får och inte får göra och säga är minst sagt dåligt utvecklat och samtlidigt rejält otydligt och även oprövat. Det talas om rättigheter, till och med om grundlagsskyddade, okränkbara, rättigheter, men det är bara tom retorik. I praktiken kan priset för att blogga bli oändligt högt, för dels uppfinns reglerna inte sällan efterhand. Allt talar för att det i praktiken är så. Dels finns outtalade regler som bestämms informellt. Tänker till exempel på arbetsgivare som ingående studerar arbetssökandes spår på nätet och vänder den informationen mot den sökande, trots att inga formella regler brutits mot. Hela situationen blir lätt olustig när man sättet sig ner och reflekterar. Små saker kan på nätet anta proportioner som ingen har kontroll över och när skadan är skedd finns inget att göra, och problemet blir dessutom så pass lätt oöverblickbart att det saknas resurser att försöka reda ut frågan, vilket gör att individen som drabbas står helt ensam.

Därför tvivlar allt mer på om jag vågar fortsätta. På om det är värt att ta risker, när belöningen inte är större? Missförstå mig inte. Jag är enorm tacksam för stödet jag känner, för uppskattningen som på olika sätt når mig, och för att jag ser att jag blir läst. Därför tycker jag om att blogga, för det känns som det jag har att säga är viktigt och fyller en funktion. Oftast blir mina texter väl mottagna och jag är tack ock lov förskonad från det anonyma (nät)hatet som i dessa dagar ursinnigt rasar i både sociala nätverk och i övriga medier. Tonläget är oerhört högt och allt snurrar i ett rasande tempo som det är svårt att värja sig mot och än mindre hantera. Priset känns trots allt jag varit förskonad från mycket väldigt högt, för om det uppstår missförstånd kring det jag skriver, om någon tolkar mina ord illvilligt av vilket skäl som helst, även skäl som inte alls har med innehållet på Flyktlinjer att göra, är jag helt ensam och brutalt utsatt. Det är i alla fall så jag tolkar gällande lagstiftning och den praxis som utvecklats kring dessa frågor.

Vågar jag? Vill jag? Är det värt priset att utsätta sig för riskerna? Oftast svarar jag ja, det är det. Kunskapen, hållbarheten och kvaliteten i det svenska utbildningssystemet är värt risken. Det jag vill och kämpar för är värt att ta risker för. Jag kan och jag vill göra vad jag kan och bloggar inte för mitt höga nöjes skull. Inte bara i alla fall, för bloggen som forum och verktyg har visat sig passa som hand i handske för både den jag är och det jag vill säga. Därför fortsätter jag, trots att det inte är lika roligt längre och även om osäkerheten om hur jag blir läst och hur mina ord och tankar tolkas har ökat. Jag tror på det jag gör och jag håller mig till gällande lagstiftning. Det känns viktigt att sprida kunskap och att betala tillbaka till samhället för alla år jag fått ynnesten att befinna mig i akademin. Därför fortsätter jag troligen, men jag har blivit försiktigare. Jag censurerar mig oftare och känner att jag blivit mer vaksam på olika typer av signaler.

Är det sådant samhälle vi vill ha? Det är i alla fall ett sådant samhälle vi skapat. Nätet är en av människor skapad struktur för utbyte av tankar, men det är en väsensskild struktur i förhållande till traditionella medier där det mesta är väl prövar och regelverket förhållandevis klart och tydligt. På pappret ser det kanske ut som om reglerna som rör det som sker på nätet är lika klara och tydliga och att problemen är få och marginella samt bara drabbar den som verkligen är skyldig. Är det verkligen så, undrar jag? Vet vi det? Vem bryr sig, verkar väldigt många tänka. Och finns det resurser att bringa reda i kaoset? Behoven på andra håll växer ju, och intäkterna minskar stadigt. Vem bryr sig om vad som händer på nätet, på allvar? Känslan av utrycker växer sig på. Jag kan inte peka på annat än otydliga indikationer, diffusa misstankar om att det jag skriver inte faller i god jord hos alla. Vilka texter gör det?! Men eftersom rättsläget och regelverket är minst sagt oklart räcker det för att jag ska börja fundera i dessa banor. Även om jag inte begår något formellt fel kan jag drabbas, för reglerna ändras och synen på vad som är okej och vad som är problematiskt förändras i takt med att kulturen förändras.

Det jag ytterst skriver om, som ett led i min forskning, för att förstå, hotar med andra ord att slå tillbaka mot mig. Som den kulturvetare har jag inga problem att förstå att det blir så här, men det känns olustigt att utsätta sig för risker för att sprida insikt om detta. 

Ännu en av kulturens alla paradoxer. Ett exempel till, att lägga till den långa raden av exempel på kulturens öoverblickbarhet och dolda konsekvenser. Är det värt det att fortsätta? Ärligt talat vet jag inte längre. Jag vet varken in eller ut, tyvärr. 

7 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Grundproblemet tror jag ligger i att sociala medier kollapsar distinktionen privat-offentligt. Det förskjuter den tunna gränsen mellan vad Goffman kallade front stage och back stage. Gör man något synligt i sociala medier gör man det synligt för precis vem som helst, även de som har dåliga intentioner. På en blogg vet man aldrig vem som läser.

Magnus sa...

Jag läste en artikel från andra perspektivet, Sara Lomberg: Chefer har dålig koll på sociala medier , och det är uppenbart att det du sätter ljuset på är ett problem som ännu inte är löst.

Eddy sa...

Tror det ligger väldigt mycket i vad du säger Christopher. Det som förbryllar mig är att alla enkelt borde inse detta och anpassa lagar och regler efter tekniken, istället för att låtsas som allt är i sin ordning. Informatikforskningen har en stor blind fläck här, som mest fokuserar på fördelar och det som är oproblematiskt och populärt. Vill inte sluta, men kommer nog att fundera än mer på vad jag skriver.

Tack Magnus för lästips!

Annika Theodorsson sa...

Håller med om analysen mha Goffman. Många missar/glömmer/tänker inte på att bloggen (t ex) är offentlig och att den på så vis ska behandlas och hanteras på samma sätt som vilken text som helst som offentliggörs, såsom en debattartikel eller liknande. Vem som helst kan läsa på en blogg och det är själva poängen med det som skrivs där. På detta följer att skribenten måste ta ansvar för det som skrivs. Det finns en stor okunskap om detta och det är absolut något vi bör prata mer om, både inom akademin och på andra arenor.

Eddy sa...

Bristen på insikt om ämnets komplexitet och det minst sagt osäkra rättsläget, är monumental, inser jag ju mer jag tänker på detta. Ett klassiskt exempel på mänsklig självinsikt och bristande förståelse för hur människor fungerar. Teoretiskt sett finns inga problem, allt ser kristallklart ut. Sedan börjar människor umgås på nätet, i en naiv tro om att det inte är någon skillnad mellan nätet och det övriga sociala livet. Jag efterlyser dels samtal om detta, dels forskning om komplexiteten och alla dolda risker. IT forskning är alldeles för ofta inriktad på möjligheterna och allt kul man kan göra.

Per Flensburg sa...

Håller inte med dig om att informatikforskningen enbart ser till fördelarna. De senaste två månaderna har jag varit på två avhandlingar som var kritiska till allt detta positiva. En av dem var Thomas Lindroth, den andre kommer jag inte på, men tror det var en finne. Kommer att få anledning att forska i detta i framtiden (nästa år) så förhoppningsvis kan du få lite bättre referenser.

Jag förstår inte riktigt vad du är rädd för. Du kan skriva något som dina kolleger inte håller med om. Ja, det är ju precis det som för utvecklingen framåt. Du står för din åsikt, jag står för min. Vi kan argumentera så vi blir blåa i ansiktet, men likväl är vi vänner och går till puben efteråt. Du kan säga ngt negativt om HV och bli beskylld för att vara illojal, men du kan inte bli avskedad. Du kan bli varg i veum hos ledningen, men förvisso är det många som håller med dig och beundrar ditt mod. Ditt trägna bloggande ser jag som en merit. Så sluta för guds skull inte med att utveckla både dig och själv och oss andra genom att dela med dig av dina funderingar!

Eddy sa...

Tack Per, för snälla ord som inspirerar och ger kraft och mod att fortsätta ett tag till. Och jag tar gärna emot tips på mer problemorienterad It-forskning, som inte bara handlar om möjligheter och nya fräcka appar, utan om problem och risker också.