tisdag 29 september 2015

Kort om: synen på brottslingar

Hur ser vi på brottslingar idag? Vem är brottslingen, och hur påverkas vi och samhället av olika sätt att betrakta den som utför brott? Eller andra normbrytare, det vill säga människor som inte passar in riktigt? Om det vill jag skriva en text, för det är ett viktigt ämne som följt mig länge och som säger massor om kultur och den samtid vi lever i.

Det som får mig att tänka i dessa banor är att Jonny Cash dyker upp i mina lurar när jag är ute och går, en låt från skivan som spelades in på 1970-talet, i fängelset Folsom prison, live med internerna som publik. Det är som ett avlägset eko av en svunnen tid. Skulle det ens vara möjligt för en av dagens stjärnor att göra något liknande? Jag är tveksam, för brottslingar ses idag inte riktigt som människor. Allt oftare reses krav på hårdare straff, som ett slags universallösning. Samhället som Cash sjunger om och uppträder i är verkligen helt annorlunda. Som en annan värld.

Även om Cash sjunger om en dödsdömds sista timme i livet, från den sista måltiden till dess han hänger och dinglar i galgen, eller om man sjunger om sitt hat mot San Quentin så handlar texterna om människor, medmänniskor som hamnat på kant med tillvaron. Och han sjunger till likar i publiken, till människor som han uppriktigt bryr sig om. Och när fängelsevakterna bryter inspelningen för att meddela något är det med glimten i ögat, och protesterna från internerna är inte heller de hatfyllda. Fångarna sitter i fängelse för att betala tillbaka till samhället för brotten som begåtts mot lagen, men i övrigt är de som alla andra. Så såg det ut en gång i tiden. Fängelse var en plats bland andra, i samhället, inte som nu utanför samhället.

Tänker på andra låtar, det finns många exempel. Lyssna på texten till Yellow Ribbon, som handlar om en ångerköpt intern som sitter på bussen hem. Han har skrivit till sin älskade att han han är på väg. Han har bett henne binda ett gult band runt den gamla eken som syns från vägen. Och han har varit tydlig med att om det inte finns något gult band så åker han vidare. Han är nervös, för han förstår att han gjort fel. Det är en människa av kött och blod, med känslor, som ges röst i låten. När han närmar sig eken vågar han inte titta, men hela bussen har engagerat sig och jublar när de ser att det finns hundratals med gula band runt eken. Han är med andra ord förlåten och återbördad till samhället.

En annan låt är svensktoppsklassikern: Är du min älskling än? Som också handlar om en intern som har muckat och är på väg hem, och som undrar om hans älsklig fortfarande har kvar hans saker och om man är välkommen. Båda låtarna, och Jonny Cash skivor från Folsom och San Quentin är inspelade på 1970-talet, och då var synen på brottslingar en annan. En helt annan! Och det är viktigt att påminna sig om för synen på brottslingar och andra normbrytare påverkar inte bara den som bryter mot lagen, utan i högsta grad resten av medborgarna också.

Hårdare straff kan låta som självklart och som om det bara drabbar brottslingar som har sig själva att skylla, men det påverkar hela samhället, som blir hårdare och riskerar att sluta sig tätare runt sig själv och det leder till att murar mellan människor reses, som leder till klyftor och färre mellanmänskliga möten. Människor tenderar att umgås mer med sina likar och distansen till dem och det som är annorlunda ökar. Populärmusiken handlar idag om annat, om personlig framgång till exempel. Och gangsterrap är ett fenomen förknippat med 1980-och 90-talets avreglerade skattesänkarsamhälle skapat av Reagan och Thatcher, med stöd i Milton Friedmans ekonomiska teorier.

Hur bör man se på detta? Var det bättre förr, eller har samhällsutvecklingen i detta fall gått framåt? Ifråga om synen på brottslingar längtar jag tillbaka till 1970-talet, till en mer human syn och ett mer förlåtande samhälle.

Studier av populärkulturella uttryck säger massor om tiden de skapades i, om man bara vill och lär sig se det från ett sådant perspektiv.

Inga kommentarer: