Så länge det skrivs debattartiklar om skolan finns det hopp, för det betyder att det finns lärare där som bryr sig. Den dagen det blir tyst, om nu inte ett mirakel inträffar och ansvariga plötsligt förstår att skolan inte kan toppstyras med inkonsekventa läroplaner, populistiska löften om allt till alla gratis eller med hjälp av ekonomin i fokus. Lika frustrerande som det är att läsa ropen på hjälp, lika hoppfullt är det trots allt. För det är ett faktum att utan en väl fungerande skola finns ingen framtiden för att land med aspirationer på att vara en välfärdsstat. Men för att lyckas bygga ett sådant samhälle måste vi lyssna på lärarna och ta deras rop på hjälp på största och djupaste allvar. Tyvärr är det skrämmande att läsa hur lite som gjorts åt det som lärarna pekade på 2011.
Sveriges grundskola ska vara en skola för alla och ingen ska vara exkluderad. Men sanningen är att många elever har svårigheter att klara av vanliga klassrumssituationer och skolarbetet trots att läraren individualiserar undervisningen. Alla som någon gång har stått inför en proppfull skolklass vet att vad man som ensam lärare kan åstadkomma är begränsat, hur kompetent man än är. Förutom lärare behövs specialpedagoger och resurspersoner. De elever som får en diagnos tror ofta att de ska få mycket mer hjälp i skolan medan sanningen är att skolornas dåliga ekonomi gör att situationen i skolan inte ändras mer än att diagnosen kan förklara och öka förståelsen för elevens svårigheter men att mycket arbete och hjälp måste ske i hemmet.Lärarna dignar fortfarande under oket av knappa resurser och förväntningar om att personalen ska trolla med knäna för att uppfylla politikernas löften. Och arbetet blir inte lättare av att alltmer ansvar för att lärande ska ske och för att skolarbetet ska fungera läggs på läraren. Den individanpassade skolan lovar mer än den kan hålla, för det är inte så lärande sker. Lärande för livet kan bara växa ur individers brinnande lust att lära och en djupt känd och ärlig passion för kunskap, och det kan ingen lärare i världen klara av att skapa på egen hand. Det krävs förståelse för komplexiteten, stöttning och uppmuntran hemifrån och ett samhälle som sätter kunskapen i första rummet. Så var det inte 2011 och så är det inte idag. Då som nu är det ekonomin som står i centrum, i hela utbildningssystemet.
Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetsuppgift försvinner när en ny tillkommer. Dokumentationen vi ska utföra är enormt tidskrävande. Plötsligt dyker olika projekt upp, med krav på inlämningsuppgifter och redovisningar.Hur stor andel av lärarens arbetstid läggs på kunskap och vidareutbildning? Hur mycket tid finns för lärares utveckling och lärande, vilket är en förutsättning för elevernas dito? Allt mer tid läggs på att kontrollera och utvärdera kunskap, medan allt mindre läggs på att upptäcka och lära sig nytt. Det är en oundviklig konsekvens av lärararbetets organisering och fokus. Och det är i sin tur en viktig orsak till att resultaten uteblir. Det är en glädjekalkyl och en ekvation som inte på något sätt går att få ihop. Kunskapsutveckling tar tid och kräver resurser och vi får vad vi betalar för!
De två huvuduppdragen vi lärare har handlar om kunskap och värdegrund. Det är två ord som inte bara ska dokumenteras, utan de ska framför allt genomsyra vår vardag. För att lyckas med det, behöver läraren tid för planering, reflektion och analys. Något som oftast helt uteblir under en vanlig arbetsdag. Innan klockan slår lunch, kan en ämneslärare ha träffat 100 elever i tre olika ämnen. Hur ska vi hinna reflektera? Vi har oftast inte ens möjlighet att ta rast. De hål i schemat som är tänkta för planering och paus fylls snabbt av konflikthantering och möten.Det är lätt att sitta hemma i soffan och klaga på lärarna, eller att stå i riksdagen och propagera. Det är enkelt att lova väljarna bot och bättring i jakten på opinionssiffror. Men det är en helt annan sak att faktiskt sätta sig i vilka effekter åtgärderna och samhällets missunnsamma syn på lärare får för situationen i klassrum och föreläsningssalar. Alla tar sig rätten att ha en åsikt om läraryrket och om lärarna, men få vill förstå hur det är och vad som krävs för att arbetet ska fungera. Lärare behöver tid för reflektion, planering, uppföljning och analys, men om den tiden tas från undervisningen så kommer utfallet att bli sämre och sämre för varje år som går. Det krävs inget geni för att räkna ut detta, bara lite sunt förnuft, en vilja att lyssna och lite empati. Tyvärr råder närmast total brist på både förståelse, empati och förnuft i debatten om skolan, som förs ovanför huvudet på lärarna.
Det faktum att majoriteten av landets lärare har en stor passion för barnen och pedagogiken gör inte vardagen lättare. Tvärtom. Det får oss att känna oss otillräckliga. Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att få mer och mer arbetsuppgifter, ständigt få olika direktiv som saknar evidens och vara föremål för kritik och granskning i den offentliga debatten av individer och grupper som saknar adekvat erfarenhet och kompetens?När passion, omsorg och kompetens blir till problem för lärarkåren borde det ringa alarmklockor, och det gör det också, vilket denna artikel från 2011 och dagens är tecken på, men när bara de närmast sörjande lyssnar på klockorna och bryr sig om deras budskap händer så klart inget. Och att ansvariga politiker försöker slingra sig eller hänvisar till olika studier som de menar visar att allt är frid och fröjd eller att det är lärarnas fel, inte bristande resurser eller dålig förståelse för uppdragets komplexitet, händer så klart inget. Under tiden utarmas kunskapen och det blir för varje år som går allt svårare och dyrare att göra något åt situationen. Skola och utbildning är långsiktiga investeringar, därför är det olyckligt att införa kortsiktig ekonomistyrning, för den kostar mer än den smakar.
Vi lärare tänker inte längre acceptera att reduceras till den felande länken, de skyldiga för skolsystemets förfall. För att orka med att vara lärare i dag, borde man göra en resa bakåt i tiden, förvandla sig till läraren som bodde i lägenheten på skolans övervåning. Utan egna barn och privatliv kan du möjligtvis orka med. Nej, det är bara att konstatera att vi går på knäna under förutsättningar som är omöjliga att leva upp till.Lärarna går fortfarande på knäna, och accepterar fortfarande att vara slagpåsar i debatten. Bär ansvaret och härdar ut. Men hur länge till orkar de verkligt kompetenta och kunskapspassionerade lärarna? Hur mycket till kan de pressas, i ekonomis namn, innan de säger upp sig och lämnar skolan åt sitt öde? Det är den verkligt viktiga frågan att ställa sig. För det går naturligtvis att pressa och effektivisera mer, men om lärarna inte accepterar situationen finns inga medel att tvinga dem kvar i skolan. Vad gör vi då? Hur ser politikernas plan B ut, eller finns det ingen sådan? Det är i så fall allvarligt och det är Sverige som kunskapsnation som får betala priset, det är barnen som går i skolan idag som kommer att få ta stöten och betala.
Vi vet att lärarna har förmågan att analysera, förnya och förbättra skolan och dess resultat, om vi erbjuds rätt förutsättningar. Alla som har barn i skolan vill ha en fungerande undervisning och en lärare som orkar med. Vill Sveriges styrande politiker erbjuda detta är det dags för dem att prioritera lärarna och skapa rätt förutsättningar för att utöva läraryrket. Den så kallat viktigaste resursen i klassrummet dukar under för pressen och många flyr yrket. Många är kollegorna som inte orkar arbeta heltid som lärare, utan går ned i tjänst för att orka med sina arbetsuppgifter. En stor ekonomisk förlust, som dessutom måste ses i ljuset av att vår grundlön ligger minst 10000 kronor under andra yrkesgrupper med motsvarande akademisk utbildning.Alla förstår rimligheten i det som sägs ovan, ändå händer inget. ÄNDÅ HÄNDER INGET!?
Varje barn som misslyckas i skolan blir dyrt för samhället. En ny läroplan, en ny skollag och lärarlegitimation räcker inte för att förbättra den svenska skolan så länge resurser och hjälp till eleverna uteblir. Vi behöver fler specialpedagoger och mindre klasser.Tid, resurser och förståelse för uppdraget. Varför förvägras lärarna detta? För att kunskapen inte står i centrum, det är den enda rimliga förklaringen. Men hur ska Sverige kunna bli en kunskapsnation då? Genom att göra som kolonialhärskarna i Kongo på 1800-talet gjorde, det vill säga piska livet ur arbetarna på gummiplantagen när de inte orkade mer? Ja, vi kan ju försöka. Eller vänta, det är ju precis detta vi gör. Först ger vi lärarna ett omöjligt uppdrag och sedan skyller vi misslyckandet på dem. Cyniskt och ovärdigt ett land som säger sig bygga på humanistiska bildningsprinciper.
Vi kräver en översyn av lärarnas arbetsbelastning där ökad tid för dokumentation, reglerad undervisningstid och säkrad tid för reflektion och analys är nödvändiga inslag. Utan rätt resurser kommer snart ”En skola för alla” i praktiken att innebära att alla har rätt att vara där men att inte alla förväntas klara kunskapskraven.Paradoxalt är ordet. Skolan är en paradox, det har den alltid varit. För lärande handlar om att överskrida det givna, utveckling handlar om att lyfta sig i håret. Kunskap kan inte tvingas fram eller upphandlas i konkurrens. Kunskap kan man bara hoppas på, för den växer där och när den kan och där och när det fungerar. Redan 2011 ropades det på hjälp, och långt innan det fanns insikt om problemen, ända har inget hänt. Det talas om satsningar, och senast i veckan lovade regeringen att man ska "fortsätta stärka läraryrket ..." Fortsätta? Hur kan man fortsätta ett arbete som inte ens påbörjats?! Det vi ser är möjligen början på slutet på kunskapsraset i den svenska skolan, men det är långt kvar innan man kan börja tala om en vändning och ännu länge innan vi kan hoppas på en ljusning. Om inget drastiskt görs, nu.
Med rätt resurser och pedagogik kan en skola för alla förverkligas och innebära att alla barn blir sedda och får den hjälp de behöver.
Anledningen till att så få lärare hörs i debatten om skolan kan vara att vi som lärare inte vill att någon elev ska känna sig utpekad eller att många av oss helt enkelt inte orkar. Men det kan också vara att de lärare som har uttalat sig kritiskt har fått sparken och svartlistats. Paradoxalt, då det i skolans uppdrag ingår att fostra eleverna till demokratiska medborgare med rätt att uttrycka sina åsikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar