Det finns ett utbrett och fatalt misstag i samhället och skolan att alla människor
vill lära. Att lära är visserligen en central mänsklig egenskap. Det går inte
att leva utan att lära. Men tron på att alla barn längtar efter att lära sig
det som läraren bestämmer eller det som formuleras i skolans mål, är naiv. Och
lika naivt är det att en ensam pedagog skulle kunna locka fram och kanalisera lusten att
lära något som eleverna inte själva har något eget intresse av. Ändå är det precis den synen på lärande som är utgångspunkten för hela utbildningspolitiken. Och när det är grunden som skolan vilar på får vi så klart den typen av problem som idag visar sig allt tydligare, inte bara i skolan.
Lärande och kunskapsutveckling är LÅNGT mer komplext,
tids- och resurskrävande än vad någon ansvarig idag verkar tro. Och när resultaten
uteblir skyller man därför på än det ena än det andra, på allt annat än politiken och tillgången på tid och resurser. Det köps in datorer,
satsas på ständigt nya och "bättre" pedagogiker, eller så tänker man sig att
allt löser sig om eleverna får välja skola. Överallt införs enkla lösningar på komplexa problem, och när resultatet uteblir satsas på mer av samma istället för på något annat. Ett klassiskt exempel på en ideologi där verkligheten får rätta sig efter kartan.
När jag studerar den svenska skolan ser jag en allvarlig
brist på förståelse för vad kunskap är, vad lärande handlar om och framförallt
vilka GRUNDLÄGGANDE krav och förutsättningar som måste uppfyllas för att
skolan ska bli en plats där kunskap utvecklas, vetande förvaltas och värdefulla insikter sprids. Debatten om skolan handlar med andra ord om allt annat än kunskap och lärande, om allt annat än det som verkligen betyder något.
Tänkande är det svåra, och det är nyckeln till allt det andra.
Först när vi inser det och att tänkande tar tid samt att det inte finns några garantier för att lyckas, kan vi börja hoppas på se förbättringar av resultatet i skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar