Kort om: kunskapen i centrum

Återkommer ofta till tanken om att kunskapen måste vara i centrum för all utbildningsverksamhet. Inte läraren, inte eleverna eller studenterna, och inte pedagogiken. Absolut inte betyg, ekonomi, administration, dokumentation eller verktyg som datorer och annat. Kunskapen ska vara i centrum: innehållet, lärprocessen och kvaliteten i verksamheten. Kunskapen är inget mål, det är vägen dit. Det vill säga det som är här och nu. Inte det som varit eller det som kommer sedan. Målet är som bekant ingenting, vägen är allt. Kunskap är en dynamisk process! Därför är det kunskapen som ska vara i centrum; processen, rörelsen.

Kunskapen i centrum innebär att varken eleverna/studenterna, läraren eller någon annan, vet mer eller bättre, per definition. Alla inblandade och hela utbildningsverksamheten ska bara ha ett fokus: kunskapen, vetandet, lärandet. Det som händer mellan och i mötet, det som kräver ömsesidig omsorg, är vad jag far efter och menar att all utbildning måste inriktas mot och alla som vill lära måste förstå.

Ekonomin behöver därmed inte skena, som det brukar hävdas. Kostnaderna går ändå att kontrollera, till exempel genom att skilja lärarnas och övrig personals lönefrågor från verksamhetsbudgeten. Och genom att ge skolan fria händer att använda de medel för övrig drift som verksamheten tilldelas, givetvis med uppföljningar och kontroller i efterhand. Allt som görs måste kunna motiveras med kunskapen och kvaliteten i fokus. Politikerna bestämmer över storleken, över hur mycket pengar skolan ska få, men inte över hur pengarna används. Den principen är viktig, för kunskap går inte att styra. Det är istället kunskapen som ska styra. Bara så kan en kunskapsskola byggas och kreativitet och nytänkande främjas.

Innehållet i verksamheten bestämmer respektive skolas rektor över, generellt och övergripande. Detaljerna och det som händer i klassrummen bestämmer den enskilde läraren över. Och ansvaret för lärandet ligger på eleven/studenten. Kunskapen som arrangemanget leder till ska inte kontrolleras, det finns ändå inget att göra för att reparera eventuella skador. Fokus måste konsekvent vara på det som är här och nu. Uppföljningar och genomlyssningar, prov och kontroller, samt utlåtande från läraren ska självklart vara en del av verksamheten, men det är kunskapen som är det viktiga och allt som görs ska syfta till att förbättra dess kvalitet.

En central del i det utbildningssystem som jag här skissar på är KomVux, där alla eventuella brister kan repareras och där det alltid finns en möjlighet att börja om, och om, och om. Där lagas eventuella defekter i den ordinarie skolan. Kunskapen i centrum är en kompromisslös inställning till lärande, och bara den som har vad som krävs får fortsätta i systemet. Att misslyckas kan och får inte betraktas som ett problem och den som misslyckas får inte betraktas som en förlorare, för då vågar ingen misslyckas. Men verklig kunskap kan bara nås genom att övervinna utmaningar och det gör ingen på första försöket för då är det ingen utmaning.

Lärares fortbildning är en annan central del som behövs för att kunskapen på allvar ska kunna sägas vara i fokus. Liksom sommarlovet och julledigheten; pauserna som är en förutsättning för kunskapen att sjunka in. Tid för reflektion och eftertanke är lika viktigt som böcker och föreläsningar. Människan som ska lära är ingen maskin, utan just en människa, med allt vad det innebär. Människor behöver vila för att orka och träning för att bli bättre. Och människor är inte perfekta, logiskt stringenta, effektiva varelser. Till människan egenskaper hör också affekter, ologiska drömmar och längtan efter det omöjliga. Den syn på kunskap jag vill se och menar att Sverige behöver är en humanistisk kunskapssyn som utgår från människan så som hen är och faktiskt fungerar! Det är detta jag menar med kunskapen i centrum.