Heidegger, vara och tid 11

Detta blir den sista posten om Inledningskapitlet av Vara och tid, eller kanske den näst sista, för jag tror det får bli en sammanfattande post innan jag ger mig i kast med kapitel ett. Jag vill gå grundligt tillväga, vill låta tankarna ta tid och vara i reflektionen. Det hastas alldeles för mycket och allt för ofta idag mot mål som blir meningslösa eftersom vägen dit är allt för kort och går allt för snabbt vilket gör det svårt att förbereda sig på det man får när man väl når målet. Snabb behovstillfredställese leder ofta till utarmade upplevelser och känslor av meningslöshet. Vårt vara och förhållande till tid idag är problematiskt, skulle man kanske kunna säga. Inte minst därför behövs filosofin, för att den producerar texter som kräver full uppmärksamhet och total närvaro. Även om man inte förstår allt så finns det ett värde att läsa och arbeta med texten, för det finns så mycket annat som är värdefullt i livet än raka svar och klarhet. Kultur är ett allt annat än klart och tydligt inslag i livet, men det är som det är med den saken. Kulturen blir inte lättare att förstå eller sammanfatta för att vi så önskar.

Det är svårt att läsa Heidegger, men det är inte så svårt att det inte går att begripa. Och man måste heller inte hänga med i precis alla svängar. § 7 som avslutar inledningen är ett exempel på det. Här handlar det om begreppsdefinitioner. Rubriken lyder: Undersökningens fenomenologiska metod, och den är indelad i tre delar. A. Begreppet fenomen, B. Begreppet logos, C. Fenomenologins förbegrepp. Inget lämnas åt slumpen och här visar Heidegger inte bara att han verkligen har gått till grunden med frågan om varat, han ser sig också själv som en föregångare, som en som bryter ny filosofisk mark.

Strävan är överhuvudtaget inte att uppfylla kraven inom någon redan given disciplin, utan omvänt: ur de sakliga nödvändigheterna i bestämda frågor och det behandlingssätt som "sakerna" själva fordrar kan en disciplin möjligen utvecklas.

Med den vägledande frågan efter varats mening står undersökningen inför filosofins fundamentalfråga överhuvudtaget. Sättet att behandla denna fråga är det fenomenologiska. (s. 43)

Till sakerna själva är fenomenologins slagord, men vad betyder det? Om det handlar det i den första delen som utvecklas till en kritik av hur frågan behandlats av filosofer sedan antiken. Här råder begreppsförvirring menar Heidegger.

Den förvirrade mångfalden av "fenomen", betecknade med titlar som fenomen, sken, framträdelse, blotta framträdelser, låter sig bara redas ut om man från början förstått begreppet fenomen: det i-sig-självt-visade. (s. 47)

Heidegger uppehåller sig en del vid Kants tankar som tinget för mig, men menar att det är en allt för enkelt och banal definition. De fenomen som ska undersökas i Vara och tid är ett annat och mer sofistikerat. Fenomenologins fenomen är långt mer grundläggande och därför landar detta avsnitt i påpekandet om att det först krävs en genomgång av fenomenologins förbegrepp innan det går att närma sig en förståelse för begreppet fenomen. Just detta avsnitt gillar jag, för här får tanken verkligen ta tid. Inget lämnas åt slumpen och även om tidsperspektivet är svindlande hänger man med i svängarna.

Nästa del handlar om logos, som liksom fenomen är ett mångtydigt begrepp. Heidegger pekar på avsaknaden av en grundbetydelse även här, av en grundläggande definition att avstamp i och bygga vidare på. Vad är sant, vad är en sanning? Här menar han att både realismen och idealismen bygger på missförstånd av den ursprungliga grekiska förståelsen av begreppet logos, som alltså inte ens i sig själv är ett entydigt begrepp eftersom Platon och Aristoteles inte var överens. Mellan raderna lyser här en självgodhet igenom. Heidegger tar sig för pannan och staplar missförstånd och oklarheter på varandra. Och genomgången landar i konstaterandet (eller det är i alla fall så jag tolkar det) att sanning aldrig går att nå direkt, sanning är alltid förmedlad.

Fenomenologins förbegrepp är den sista delen och där konstateras att att fenomenologi innebär att presentera något på ett sådant sätt att det visar sig utifrån sin själv. Och här blir det uppenbart att Heidegger tagit på sig en gigantisk uppgift när han föresatt sig att undersöka varat, som alltså ska utredas på ett sådant sätt att det visar sig för sig själv. Vara har alla erfarenhet av, i ontisk mening, indirekt via sin kropp som upplever varat. Heideggers uppgift är dock att undersöka varat ontologiskt, så som det är, i och för sig självt. Tanken svindlar.

Fenomenologi är sättet att vinna tillgång till och bestyrkande bestämma det som ska bli ontologins tema. Ontologi är bara möjligt som fenomenologi. Det fenomenologiska begreppet om fenomen som det sig-visande syftar på det varandes vara, dess mening, modifikationer och derivat. Och sig-visandet är inte vilket som helst, än mindre då något sådant som ett framträdande. Det varandes vara kan minst av allt vara något "bakom" vilket ytterligare något annat står, "som inte framträder". (s. 52)

Sanningen är det som syns. Det finns ingenting som är dolt, alla "fakta" finns på bordet, väl synligt för den som lärt sig upptäcka dem. Undersökningens metod handlar om att lära sig se det man missar om man närmar sig världen oreflekterat och aningslöst, vilket man ofta (och i dag allt oftare) gör i vardagen.

"Bakom" fenomenologins fenomen står väsensmässigt ingenting annat, däremot kan det som ska bli fenomen vara förborgat. Och just för att fenomenen i första hand och mestadels inte är givna, behövs fenomenologin. Fördoldhet är motbegreppet till "fenomen". (s. 52)

Bara för att alla "fakta" ligger framför oss betyder inte att alla kan, vill eller orkar ta sig tiden och mödan att försöka upptäcka dem, men det är detta som fenomenologin handlar om. Metoden söker ta sig bortom den ontiska upplevelsen, fram till fenomenen i sig. Ontologin är alltså dold för oss, på olika sätt skriver Heidegger. Förstår man det inser man att det inte finns en metod, ett sätt att nå sanningen om något. Varje fenomen kräver sin metod att destruera filtret genom vilket världen upplevs genom. Nej, det är inte enkelt, inte på något sätt, men vill vi förstå varat måste vi försöka. Det finns inga alternativ, inga genvägar. Vill vi veta något allmängiltigt om varat måste vi göra vad som krävs.

Eftersom fenomen i fenomenologisk bemärkelse alltid bara är det som utgör vara, medan vara alltid är något varandes vara, kräver ett friläggande av varat att det varande självt först lagts fram på rätt sätt. Även det varande måste visa sig i sitt genuint tillhöriga tillgångssätt. Och därmed blir det vulgära fenomenbegreppet fenomenologiskt relevant. Den första uppgiften, att "fenomenologiskt" säkra ett exemplariskt varande som utgångspunkt för den egentliga analytiken, är alltid redan förtecknad utifrån målet för denna. (s. 54)

Varandets vara är en ontologisk fråga, och metoden Heidegger använder är hermeneutisk, i betydelsen existensens existentialitet. Vackert: Varandets vara nås genom existensens existentialitet. Fast vi befinner oss fortfarande i tillvaron, det som är här och nu, i immanensen. Knäckfrågan är hur vi bryter oss loss från denna och tar oss bortom horisonten och utanför tillvaron. Hur når man fram till transcendensen? 

Vara och varastruktur ligger bortom varje varande och varje möjlig varande bestämning hos ett varande. Vara är transcendens rätt och slätt. Transcendensen hos tillvarons vara är privilegierad såtillvida som den rymmer möjligheten och nödvändigheten av den mest radikala individuation. Varje upplåtande av vara som transcendens är transcendental kunskap. Fenomenologisk sanning (vara upplåtenhet) är veritas transcendentalis. (s. 55)

Här sammanfattar Heidegger hela § sju, som jag läser citatet. Kunskapsmålet är att nå bortom den ontiska upplevelsen, fram till den ontologiska. Förbi tillvaron, och ut i transcendensen. Till den rena kunskapen om varandets vara. Heidegger tackar sin läromästare Edmund Husserl och pekar även på inflytande och inspiration från Platon och Aristotelses. Jag avslutar med ytterligare ett citat, och återkommer inom kort med en rekapitulation av utläggningen och min förståelse så här långt.

Det är en sak att berätta historier om om det varande, och en annan att fatta det varande i dess vara.