En självorganiserad skola, utan styrning

Kunskap är resultatet av sökande, en konsekvens av viljan att veta och förstå omsatt i handling. Kunskap växer underifrån och mellan, i samverkan och kommunikation. Och vetande är en kvalitet, i första hand. Kunskap är inte fakta som samlats på hög, inte information som är sökbar på nätet. Kunskap är rörelse, den förändras hela tiden och det krävs tolkning för att omvandla "rådata" till vetande. Därför är kunskap, resultatet av skola och utbildning, en känslig och subtil kvalitet. Kunskap är inget som kan tas för givet. Vetande handlar aldrig om antingen eller, rätt eller fel. Det är så jag ser på saken i alla fall. Dessa utgångspunkter vägleder mig i sökandet efter möjliga vägar fram för det svenska utbildningssystemet.

Jag tror inte på styrning, regler och kontroll. Jag tror på öppenhet, rörelse, förändring, perspektivtagande, ansvar, goda argument, transparens och frihet i sökandet. Jag tror det är förödande att bygga en skola på disciplin och målstyrning, av ovan angivna skäl. Kunskapen i centrum handlar för mig om att belöningen ska vara bättre vetande, fördjupad insikt och breddad förståelse. Inte betyg, inte examen, inte studiemedel, inte legitimation, lön eller något annat. Om eleverna inte kommer till skolan av vetgirighet och för kunskapen kan de lika gärna stanna hemma. Om studenterna på högskolan inte själva driver sin kunskapsprocess framåt är den högre utbildningen ingen högre utbildning. Och om forskare fokuserar mer på antalet publikationer och storleken på forskaranslagen hamnar kunskapen, innehållet och kvaliteten i andra hand. Alla dessa tendenser går ut över vetandets kvalitet. Kontrollen och målstyrningen tar död på kunskapsprocessen och blir ett mål i sig. Och mer av samma som försatt oss i den situation vi befinner oss löser inte problemen.

Därför är jag skeptisk till lösningarna som presenteras på Brännpunkt, av Isak Skogstad (ordförande för Lärarnas Riksförbund Studerandeförening) och Bo Jansson (ordförande för Lärarnas Riksförbund). Även de inte har fel i sak, och trots att jag också kan stämma in i kritiken av nuläget, menar jag att deras sätt att angripa problemen, deras förslag på lösning, är samma andas barn som åtgärderna som lett fram till dagens skola, vars grundproblem är att kunskapen inte är i centrum för verksamheten, inte i praktiken, bara på pappret, högtidstalen, drömmarna, förhoppningarna och den kollektiva självsuggereringen. Bara för att man tror och vill att det ska vara så är och blir det inte så. Och jag menar att det som behövs är mindre kontroll, mindre styrning och färre, eller helst inga alls, mål. Därför tror jag inte på följande förslag.

1. Koncentrera lärosätena som erbjuder lärarutbildningar. I Finland finns det åtta lärosäten som erbjuder lärarutbildningar, i Singapore finns det ett. I Sverige har vi hela 28 lärosäten som i dagsläget utbildar blivande lärare. OECD påpekar i den granskning som överlämnades till regeringen tidigare i år att ett mindre antal lärosäten har bättre förutsättningar att bedriva utbildningar med hög kvalitet. Genom att förlägga ämneslärarutbildningen till färre orter kan kopplingen till starka ämnesinstitutioner stärkas och flera ämnen erbjudas som specialisering. Det behöver inte finnas en lärarutbildning i varje buske i Sverige.

Likriktningen skulle öka, liksom konkurrensen. Det blir lättare att kontrollera och mäta olika typer av resultat. Men om det är kontrollen, målstyrningen och bristen på lust att söka kunskap som är problemet? Om kunskapen inte står i centrum, utan kontrollen av den samma. Om man inte lär för att förstå hur man kan lära sig mer och bättre, om det inte finns frihet att söka den kunskap man är intresserad av. Och framförallt, om utbildning handlar om pengar, genomströmning, poäng, examina och en jakt på en legitimation, förvandlas kunskapen till något sekundärt. Det är olyckligt, och jag finner ingen här som försvarar de värdena. Tyvärr!

2. Dimensionera lärarutbildningarna efter skolans behov. Den statliga styrningen över dimensioneringen av lärarutbildningarna måste stärkas. Alltför många studenter väljer att utbilda sig till ämneslärare i exempelvis historia, samtidigt som skolornas behov av utbildade lärare inom bristämnen i såsom moderna språk och naturorienterade ämnen växer sig allt starkare. Lärarutbildningarna fyller en samhällsviktig funktion få en ökad statlig styrning. För att möta den växande efterfrågan på särskilda lärare måste lärosätenas examenstillståndsprövning innefatta dimensioneringsaspekten.

Tvång löser inte problemen. Varför inte fundera på varför så många väljer historia och så få matematik istället. Varför inte undersöka problemet först, istället för att stärka kontrollen och öka pressen, på de blivande lärarna, för att målen ska uppfyllas? Det kan ju faktiskt vara fel på målen. Och är det så löser ingen kontroll i världen problemet att kunskapen utarmas, intresset för vetande minskar och att allt fler (både lärare och elever, lektorer och studenter) går till skolan av tvång. Varför har kunskapen inget EGENVÄRDE? Och varför talar vi så sällan om det? Varför ifrågasätts inte målen, och varför finns ingen förståelse för alternativa vägar fram.

3. Höj ersättningsbeloppen till lärarutbildningarna. Lärarutbildningen är underfinansierad. Andelen lärarstudenter som har färre än åtta timmar lärarledd undervisning i veckan är hela 54 procent. Det är långt ifrån tillräckligt för att erbjuda en kvalitativ utbildning. Genom att höja ersättningsbeloppen för lärarstudenter kan lärosätena få en god möjlighet att ge studenterna en bättre utbildning. Regeringen bör även utreda Riksrevisionens förslag om att justera resurstilldelningssystemet så att det blir ekonomiskt hållbart för lärosätena att ge utbildningar inom bristämnen även när studentantalet är litet. Det kostar så gott som lika mycket att utbilda fem studenter i matematik som att utbilda tio, men ersättningen ges idag per student.

Pengar är en viktig förutsättning. Vi får vad vi betalar för. Men pengar i sig löser inga problem, pengar är en resurs. Och idag finns ett effektiviseringstänkande som gör att man söker maximera vinsten och minimera utgifterna. Skolan bedöms utifrån sina ekonomiska resultat, för att skattemedlen till varje pris måste utnyttjas så bra som möjligt. Fast man glömmer att det tänkandet påverkar skolan, som är en INVESTERING, en KOSTNAD, som betalar sig långt fram i tiden, om den ens BETALAR sig. Om det är ett krav på skolan, måste man undersöka om detta överhuvudtaget är möjligt, eller om det är en fåfäng dröm, en grundlös och orimlig förhoppning. Jag lutar allt mer åt det senare, och vill därför betona kunskapens egenvärde. Vetande har haft ett egenvärde och skolan har fått kosta, utan att dess resultat kontrollerades och utan att läraryrket detaljstyrdes. Pengar är ett fantastiskt redskap, men det är också ett farligt verktyg som hela tiden hotar att bli ett självändamål och sitt eget syfte. Mer tid, fler marginaler och ökad frihet: Om det var detta man krävde, istället för mer pengar, fokuserades på rätt saker.

Enligt en granskning från OECD är läraren den enskilt viktigaste faktorn för elevernas kunskapsresultat. Lärarutbildningen är av stor vikt utifrån den enkla anledningen att den påverkar lärarnas kvalitet, vilket i sin tur är av största vikt för elevernas kunskapsresultat. Läraryrket är ett komplext yrke som inte kan utövas utan adekvat förberedelse. Under sommaren trädde kravet på lärarlegitimation fullt ut i kraft, vilket betyder att det numera krävs att legitimation för att läraren självständigt ska kunna sätta betyg och bli tillsvidareanställd. Det är ett stort steg i rätt riktning. Det är hög tid att ta nästa stora kliv och påbörja byggnationen av en lärarutbildning i världsklass.

Jag är som bekant skeptisk till lärarlegitimation, framförallt av ett skäl: Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Och samma gäller dessa tre punkter, det är slagkraftiga lösningar som lätt kan säljas in och som bryter igen mediebruset. Det är förslag som är som klippt och skurna för en debatt vars mål är ett utse en vinnare. En kunskapsskola värd namnet kan dock inte beställas fram, går inte att en gång för alla fixa, för det finns inte bara en lösning, ett sätt, en väg. Insikt om det, om problemets komplexitet, är den enskilt viktigaste egenskapen som behöver genomsyra SAMTALEN om skolan, kunskapen och vad som bäst främjar lärande, i hela samhället, inte bara i skolan.