Bloggpost 2300

Detta blir bloggpost nummer 2300 sedan starten. Några "favoriter i repris" har det blivit, och en del omtagningar av bärande teman. Det är oundvikligt med tanke på vad Flyktlinjer är för en typ av projekt, och det är också ett sätt att hålla igång flödet av tankar, texter och nya vinklar på bloggens bärande teman: kultur, kunskap och lärande.

Vid var hundrade post brukar jag stanna upp lite för att reflektera över projektet och dess utveckling. Och nu är det dags igen. Förundras fortfarande över att inspirationen håller i sig och att tankarna inte verkar sina. Tvärtom känns det som det ena ger det andra, och som att det hela tiden finns nya ingångar till de grundteman jag valt. Kunskap och kultur har med lärande att göra, liksom lärande och kunskap påverkas av kultur. Lärande utan kultur är inte möjligt, och detta behövs det kunskap om. Som sagt, ämnena är intrasslade i varandra och det finns inga vattentäta skott mellan dem. Alla försök att hålla dem isär havererar förr eller senare, av den inneboende kraften tillblivelsens rörelse. Viljan att veta och önskan att vara vid liv är starka drifter, som skapar spänningar och ger upphov till komplexitet. Allt förändras och även om det är identiskt har omgivningen skiftat vilket gör att det som var sant då är obsolet nu. Att sprida insikt om detta och fördjupa förståelsen för denna kulturens karaktär är ett viktigt mål med Flyktlinjer.

På senare tid har pedagogik och lärande blivit allt viktigare för mig att skriva om, för det är en förutsättning för allt det andra. Kunskap är aldrig entydig, given eller självklar. Vetande handlar inte om hur det är, utan om hur det som ser ut att vara i själva verket blir till. Kunskap är liksom kultur ett rörligt mål, och denna utgångspunkt menar jag att skolan och utbildningssystemet måste vila på och utgå från. Annars blir kunskapen inte användbar och samhället inte hållbart. Vetande tar tid att utveckla.

Jag skriver som jag gör och väljer de teman och poster som publiceras här med ovanstående tankar i fokus. Jag vet inte hur det är och undervisar inte. Flyktlinjer är ingen faktabank, det är en upptäcktsresa. Flyktlinjer vill jag se som ett gemensamt, ömsesidigt projekt, drivet av nyfikenhet, prestigelöshet och ödmjukt undrande. Bildning, som är ett annat grundtema som blivit allt viktigare på senare tid, fungerar på samma sätt och handlar om liknande saker. Det gäller för övrigt hållbarhet. Om kunskap, kultur och lärande är vägen fram, så är bildning och hållbarhet målet, eller jag vill hellre se det som ett slags vision att hela tiden sträva efter.

Jag är kritisk till mycket, men det betyder inte att jag vet hur det ska vara, och jag erbjuder inga enkla lösningar. Det jag uppehåller mig vid och återkommer till är det jag ser inte fungerar. Och det jag erbjuder är alternativa sätt att tänka och förstå, som förhoppningsvis kan leda till ökad förståelse, bättre svar och konstruktiva förslag på lösningar. Överhuvudtaget är är orden förhoppning, förslag och försök viktiga, för det är grunden och förutsättningen för den prövande hållning inför världen som jag här testar gränserna för och möjligheterna med.

Jag lär mig hela tiden massor, och denna kunskap vill jag återinvestera i projektet. Därur hämtas kraft, inspiration och nya tankar. Skrivandet sätter ord på tankar som leder till nya kunskaper och gör det även möjligt att se problem i det redan formulerade. Inget är skrivet i sten. Allt förändras. Det enda ger det andra, och hela tiden finns nya utmaningar. Jag strävar hela tiden efter att prestera på toppen av min förmåga och driver mig själv nära gränsen. Därför misslyckas jag ibland, men det ligger i sakens natur och är också en förutsättning för lärande, kunskapsutveckling, bildning, hållbarhet och ett meningsfullt liv. Det strikt kontrollerade, det som är stängt och bestämt på förhand rymmer inget liv. Därför ser min kamp för en annan skola, en annan akademi, ett annat samhälle ut som den gör. Jag tror på och kämpar för öppenhet, frihet under ansvar, förståelse för komplexitet och framtidens fundamentala öppenhet. Där finns nyckeln till hållbarhet, bildning och ett liv i harmoni samt ett samhälle som kan härbärgera mångfald.

Flyktlinjer blir viktigare och viktigare för mig i takt med att läsarskaran växer, vilket den gjort på senare tid. Jag känner att jag når ut. Kanske är det därför jag också stöter på och känner av ett nytt slags motstånd som inte fanns där i början. Jag väljer att se det som en bekräftelse på att det jag skriver väcker känslor och betyder något, att mina tankar engagerar och mobiliserar. Det är ju detta jag vill, så jag klagar inte, även om jag ibland tappar tron och lusten. Jag försöker vara ärlig och öppen, och jag skriver om det som kommer i min väg, utan allt för mycket eftertanke, i trygg förvissning om att jag hittat en form och ett anslag som fungerar, i alla fall oftast. Några gånger har jag varit nära gränsen, men jag försöker vara ödmjuk inför det och förstår att goda intentioner inte är någon garanti för att allt alltid blir bra och rätt.

Med detta sagt avslutar jag arbetsdagens övriga uppgifter och återkommer imorgon med fler tankar, på väg mot bloggpost 2400. Tack för att just du läser, utan dig finns inte Flyktlinjer, för innehållet växer fram i mellanrummet mellan författaren, texten och läsaren. Vägen fram är lärande, målet är kunskap och resultatet kultur. Flyktlinjer strävar efter bildning, som är en förutsättning för hållbarhet, som är grunden för ett bättre samhälle. Allt hänger ihop, alla är delar av samma helhet och utgör aspekter av samma ömsesidiga tillblivelseprocess.