Om vikten av att tillåta sig provoceras

Läser Jenny Nordbergs krönika i SvD och ser tydliga kopplingar till nätdiskussionen förra veckan om postkolonial teoribildnings vara eller inte på lärarutbildningen. Rubriken lyder: "Låta sig provoceras är också att lära sig" och kan bara instämma. Vad man gör om man tummar på den principen är att spela med i det tossiga curlandet av vuxna människor som borde veta bättre, och man gör dessutom på tvärs mot allt vi vet om kunskap och utveckling. Det är en kamp att tillägna sig ny kunskap, särskilt om den är utmanande och går på tvärs mot det man ansåg sig veta. När knoppar brister gör det ont, varför tvekar vi annars inför omaket att byta åsikt, inför obehaget att lämna komfortzonen, inför det nya där man inte är trygg och behärskar lingo? Men är det vettigt att ge vika för obehaget?

Lärande är både ett slags utvecklande livskris, och en lustfylld upptäcktsresa. Både och, samtidigt. Inte antingen eller. Tyvärr har vi fått för oss att lärande bara har med lust att göra, att det bara handlar om att uppmuntra och visa på vägar fram så kommer kunskapen som ett brev på posten. Fast så fungerar det inte. Lärande går i vågor, kommer i skov. Ibland präglas processen av flow och lycka, men lika viktigt för att komma vidare är det att övervinna motstånd. Ibland hårt motstånd, inte sällan motstånd som har med magkänsla och psykologi att göra.

Curlande är bra, men inte som universalmetod. Förståelse, stöttning och hjälp är viktigt, men lika viktigt är det att läraren kan och får utmana och provocera. Tillåter vi inte det i skolan blir kunskapen därefter, och om elever och studenter inte själva förstår sitt eget bästa är det vårt ansvar som vuxna och mer erfarna att stå upp för kunskapen och lärandet, som är all utbildnings kärna. Men lärarna kan inte göra detta ensamma, utan stöd från samhället. För att lärarna ska kunna göra sitt jobb krävs att de känner att de har ett stabilt stöd i ryggen, annars faller systemet ihop som ett korthus. För vem vågar ta på sig den otacksamma rollen att utmana en stor grupp elever/studenter om man riskerar att bli personligen anklagad efteråt? Ingen människa kan avkrävas något sådant. Därför anser jag att tidningen Axess, som säger sig stå för "Vetenskap, Bildning, Tradition", fiskar i mycket grumliga vatten när man upplåter plats och ger renommé till en student som offentligen pekar ut en enskild lärare med namn för att denne undervisar om postkolonial teoribildning, som man absolut kan diskutera om det hör hemma på lärarutbildningen. Vad är det för kunskapssamhälle vi får om det blir legitimt att hudflänga och smutskasta lärare bara för att det finns inslag i utbildningen som provocerar?

Lärande och kunskapsutveckling handlar om att utmana och ibland provocera. Vore det inte så skulle människan fortfarande leva i tron att jorden är Universums centrum och att människan är skapad av Gud, samt en massa annan "kunskap" som makten, mot bättre vetande värnat och tvingat på folket. Verklig kunskap handlar om att lära sig av det man utsätts för, och den som inte kan hantera en kris eller känslosvall, den som följer affektiva impulser att tysta läraren som provocerar och på allvar vill upphöja den reaktionen till allmän lag är ute på mycket tunn is.

Jag satt under ett äppelträd med tre universitetslärare förra helgen. Jag fick aldrig något i huvudet, men däremot lärde jag mig något nytt, som samtliga närvarande akademiker funderade intensivt över. Nämligen mikroaggressioner. Det är det nya ordet för vem som kan tänkas bli kränkt över vad och hur det till varje pris ska undvikas.

Traditionellt har det använts för en slags lågintensiv rasism som ofta uttrycks i en slags missriktat jovial välmening. Som att förklara för kineser att de är bra på matte, att tyskar är ordningsamma, eller att sydeuropéer är särskilt passionerade. Det kan vara att utropa förtjusning över volymen på någons afrohår eller att fråga varifrån någon med ett ovanligt efternamn ”egentligen” är. Och så vidare.

Men de senaste åren har begreppet kommit att inkludera vad som helst någon en individ kan uppröras över. Det kan ge upphov till stora problem när exempelvis en hel universitetsklass där studenterna inte bara har olika etniska ursprung, men även helt olika erfarenheter och åsikter.

Plötsligt möter man något som känns helt fel, som man inte är van vid eller som vid en första anblick låter helt galet. Inget konstigt med det, så är livet. Om allt var som len sammet mot huden var det meningslöst att ha en skola. Skolan behöver vi för att lära oss hantera olikheter, för att tillägna oss verktyg att klara av komplexitet och det ovana. Utbildning handlar om detta mer än om något annat, om att lära sig lägga band på aggressionerna som bubblar upp. Idag har det i alla fall tydligen kommit att bli så, att skolan har fått ta över den roll som föräldrarna tidigare axlade. Idag handlar skolan, med statens och allmänhetens goda minne, om att uppfostra. Det vore oproblematiskt om lärarna kände att de hade stöd från samhället och föräldrar, men så är det inte riktigt. Och det utgör ett allvarligt hot mot både kunskapen och samhället. 

Amerikanska studenter har dessutom i allt högre grad börjat begära ”trigger warnings”, som innebär att läraren ska utfärda en slags varningstext för att det som kommer härnäst kan bli jobbigt att höra, och att de studenter som är obekväma i förväg då får möjlighet att skippa den delen av undervisningen.

Det leder till komplicerade situationer där många menar väl men där yttrandefriheten inom den akademiska världen begränsas radikalt: jurister får svårt att undervisa studenter om olika typer av våldsbrott, eftersom det riskerar att åter traumatisera eventuella brottsoffer som ingår i klassen. Historielärare kan exempelvis få svårt att diskutera rasism, fascism eller andra –ismer som kan göra att någon blir illa berörd. Kurslitteratur som tangerar sexualitet, aborter, porr och prostitution kan vara stötande för olika religiösa grupper.

Liberala studenter protesterar lika mycket som konservativa; oftast bara om olika saker.

Som om skola och utbildning var ett smörgåsbord att välja och vraka ur, som om elever och studenter var kunder som alltid har rätt och läraren en utförare av tjänster. Om det verkligen är så vi ser på utbildning och lärarrollen då är det viktigt att det framgår tydligt, för då kan jag inte vara lärare längre. Då har skolan förvandlats till något helt annat, till en plats där relativism och populism upphöjts till allmän lag. Om känslorna ska styra över kunskap, förnuft och beprövad erfarenhet har skolan förändrats i grunden. Jag ser och hör dock INGEN som hävdar att det är så det ska vara. Ingen politiker, rektor eller prefekt har gett mig ett sådant uppdrag. Mitt uppdrag är entydigt och klart, att värna kunskapen, vetenskapliga traditioner och kvalitet. Kritiskt tänkande är grunden inom vetenskapen, och det går på tvärs mot allt var trigger varning heter. Om studenterna själva kan och får välja vad man ska lära sig och hur man ska vara på tentor, vad ska vi då med lärare till? Då kan väl var och en ta till sig det den anser vara värt att veta, eller tror är sant. 

Det har gått så långt att president Obama höll ett tal till collegstudenter där han försiktigt berättade att en universitetsutbildning inte går ut på att skyddas från olika idéer, utan att det tvärtom kan vara en bra förberedelse för resten av livet att få lite träning i just det.

Lägger märke till ordet försiktigt, och tänker att där står världens mäktigaste ledare inför dagens studenter och talar om vad utbildning är, och det han säger borde bara självklart för alla eftersom det bygger på sekler av vetenskaplig praktik. Ändå anser han sig behöva vara försiktig när han talar. Det sägs ofta att studenter är maktlösa och bräckliga, men hur är det med den saken egentligen? I en skola där kravet på kundnöjdhet till och med kan utmana vetenskapliga resultat och där världens mäktigaste ledare anser sig behöva gå varsamt fram, där är det inte kunskapen som står i centrum. Något annat har smugit sig in i akademin och utbildningssystemet och ersatt kunskapen som mål. Idag är det genomströmning som mäts, poäng som räknas och examina som är det viktiga. Och om kunskapen bjuder motstånd eller blir ett hinder i jakten på pengar får kunskapen snällt finna sig i att anpassa sig.

Du kanske inte delar den bilden, eller du finner den kanske provocerande. Då får jag be om ursäkt, det var inte min mening. Jag blir själv ofta provocerad och arg, men det betyder inte att jag har rätt för det. Ibland har jag det, men långt ifrån alltid. Men om jag vägrar erkänna det, om jag framhärdar i åsikten att min magkänsla är viktigare än din eller att mina affektioner är mer tillförlitliga än vetenskapliga resultat och beprövad erfarenhet vad ska jag då med kunskap till? Vad har jag då i SKOLAN att göra? Om hela Universum snurrar rumt mig och alla andra dansar till min pipa, är jag inte redan färdig då och mogen att möta världen? Ärligt, jag förstår snart ingenting längre. Vart är vi på väg?

Problemet är ju att mycket som kan tänkas väcka anstöt samtidigt också kan leda till intellektuell utveckling. Tanken med att gå på universitetet består till stor del av att bli provocerad, ifrågasatt och att lära sig tänka på ett lite mer sofistikerat vis. Vi väljer ju i allt högre grad vad vi läser och vad vilka åsikter utsätter oss för, och umgås helst i sammanhang där alla håller med varandra. Men det gör oss också räddare, och kanske helt enkelt dummare.

Själv blev jag just tillfrågad om att skapa en ny kurs i internationell undersökande journalistik för New York University nästa termin. Jag tackade ja, men jag undrar lite hur lång tid det kommer ta innan jag lyckas irritera, eller göra någon riktigt obekväm. Det är ju trots allt min specialitet. När jag är som allra bäst, vill säga.

Jag undrar också. Kunskaperna jag tillägnat mig och det jag undervisar om, kulturteorier, vetenskapligt tänkande och uppsatsskrivande är provocerande till sin natur, för det tvingar den som ska lära att mejsla ut en egen ståndpunkt ur det myller av texter och tankar som finns tillgängliga. En ståndpunkt och ett resultat som ska stå pall för kritisk granskning. Undervisningen jag ansvar för handlar om att provocera och utmana, för att det är enda sättet för någon att lära sig förstå vad som krävs för att en tanke ska kunna sägas vara vetenskaplig. Därför undrar jag och oroas över utvecklingen. Om jag förväntas ta hänsyn till affektioner och invändningar som bygger på magkänsla, om det är min roll, att curla stunderna och bekräfta deras fördomar, då är det inte längre lärare jag är, då är det något annat. Och det kan jag självklart inte ägna mig åt, för det går på tvärs mot allt jag tror på och lärt mig genom alla år av utbildning och egen forskning.

Jag håller med Nordberg, det är genom att tillåta sig provoceras som man lär sig. Lärande handlar varken om att hålla med eller om att strykas medhårs, det handlar om att utveckla ny kunskap, om att utmana och utmanas. Det handlar om kris och utveckling. Och ja, det gör ont när knoppar brister, annars skulle våren inte tveka. Men om våren tvekade, om den som ska föda räds smärtan som är en del av livet, stannar evolutionsprocessen upp och utvecklingen avstannar. Väjer vi för det obehagliga skjuter vi bara problemen framför oss. Lärande är en ständigt pågående livskris, kunskap är resultatet av övervinnande av motstånd, inte någon harmlös underhållning och förströelse i väntan på examen.