Jag kan till exempel inte komma på ett enda skäl till att driva skolor som aktiebolag. (Är det stordriftsfördelar man söker borde staten vara det enda rimliga valet). För själva syftet med (vinstfokuserat) företagande är att genom effektiviseringar hela tiden ligga ett steg före konkurrenterna, utan att kvaliteten blir lidande. Detta upplägg, där tjänsten utbildning upphandlas genom anbud och köps till lägsta möjliga pris, leder till lägre kostnader. Och så länge det finns undersökningar som visar att kvaliteten är godtagbar är alla nöjda och glada. Så var det också, ett tag. Riskkapitalbolagen tjänade massor med pengar på de stora barnkullarna som föddes i början av 1990-talet, och eftersom kvalitet inom utbildning är minst sagt komplext och därför svårt, om inte omöjligt att mäta, sänktes kostnaderna, betygen ökade ochalla var under en period nöjda och glada. Sedan började Pisarapporterna visa en annan bild. I jämförelse med andra länder sjönk svenska ungdomars kunskapsnivå. Men då var systemskiftet redan genomfört, och försvararna av vinstdrivande skolor kunde peka på risker med en omställning. Det hänvisades till omsorg om eleverna, kunskapen och anat. Systemet försvarades med näbbar och klor.
Under sådana omständigheter, när tonläget är högt, debatten hetsig och olika lösningar presenteras utan eftertanke, samordning och förståelse för vad som är GRUNDPROBLEMET, är det svårt att tala på ett meningsfullt sätt om så pass svåra och komplexa begrepp som kunskap och kvalitet. Därför går tiden, och kunskapskvaliteten sjunker. Först kallar de tekniska universiteten på uppmärksamhet. Studenterna kan inte räkna. Sedan, efter ett tag, följer andra ämnen och utbildningar efter. Studenterna kan varken skriva, läsa eller visa att de har basala kunskaper som tidigare kunde tas för givet. Lägg därtill det ekonomiska ersättningssystemet för högre utbildning, som föga förvånande (med tanke på rådande kunskapssyn) bygger på genomströmning, och bilden av ett land i fritt (kunskaps)fall är ett faktum.
Kunskap har blivit synonymt med betyg. Ansvaret för lärandet har förskjutits från att tidigare ha vilat tungt på den som ska lära till att idag ligga hos läraren (ledaren). Skolor drivs som företag, med ständiga omorganiseringar, mer omfattande dokumentation och administrativt fokus. Och politikerna talar om att införa studier på sommaren, för att skynda på lärandeprocessen och för att snabbare få studenterna genom utbildningssystemet. Detta är en skissartad beskrivning av läget, men det är inga tankar gripna från luften och inlägget är inget hugskott. Det är ett allvarligt menat rop på hjälp.
Kunskap och utbildningskvalitet kan aldrig mätas objektivt. Kunskapskvalitet visar sig först långt efter genomgången utbildning och ska därför inte mätas. Kunskapens värde är mer värdefullt än pengarna den köps för, oavsett hur mycket skolan och den högre utbildningen kostar. Det handlar om en investering för framtiden.
Kunskap tar liksom tänkande tid, och tiden det tar varierar, över tid, mellan kontext och från individ till individ. Kunskapsproceser kan aldrig skyndas på, inte utan att det går ut över kvaliteten.
Förstår vi detta, själva grundproblemet, och inser vi vilka saker som inte är förhandlingsbara om man vill ha ett välfungerande, högkvalitativt utbildningssystem som säkrar samhällets framtida kunskapsbehov, kan det viktiga arbetet med att bygga en verklig kunskapsskola värd namnet påbörjas. Förstår vi däremot inte vad problemet är kommer kvaliteten att sjunka och åtgärderna, oavsett hur stora "satsningarna" än är att vara bortkastade pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar