Några saker tänker jag är centrala och icke-förhandlingsbara. En sådan är att seminariet drivs framåt av deltagarna tillsammans, det är inte en frågestund och inte en plats för allmänt tyckande. Utgångspunkten är alltid en text eller fråga, och det blir inget seminarium om inte deltagarna kommer väl förberedda och med en tydlig vilja att lära för egen del och en ambition att bidra med synpunker och lust att hjälpa övriga deltagare framåt i sin kunskapsprocess.
Saknas viljan att bidra till klimatet och arbetet blir det inget SEMIARIUM, då blir det något annat. Seminariet är en plats att tänka tillsammans, en plats att ge lika mycket som man får. Det är inte en plats eller ett tillfälle där man redovisar vad man kan, det är ett tillfälle att hjälpa varandra, en plats för ömsesidigt lärande.
Ett idealt seminarium är en plats och ett tillfälle där läraren, om det arrangeras på en kurs på högskolan, lär sig lika mycket som studenterna. Kommer studenterna oförberedda, utan frågor eller om de känner sig obekväma och sitter tysta, av olika anledningar är det inte ett seminarium. Och vill man bara lämna sitt svar eller ställa sin fråga (beroende på vad det är för typ av seminarium) och om läraren får driva processen framåt eller fylla tystnaden med ord och kanske dra tankarna ur deltagarna, då är har seminariet helt förlorat sin mening.
I grund och botten älskar jag seminariet, som form och praktik, för jag blev lärare för att jag vill lära, men lite för ofta för att det ska kännas bra blir jag besviken. Lärandet uteblir och tillfället reduceras till ett läxförhör, en frågestund eller en föreläsning för att tystnaden är allt för plågsam.
Någonstans har delar av högskole- och utbildningssverige gått vilse, för det blir allt svårare att få seminarierna att fungera. Tiden saknas, förståelsen för formen har utarmats eller förändrats och lusten att lära finns där inte riktigt.
Tyvärr, och lika trist för alla inblandandade och inte minst för kunskapsnationen Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar