Lärarnas omöjliga uppdrag

Fångades först av rubriken på gymnasielärarens Henrik Helmér debattartikel på Brännpunkt: "Gymnasiets elever måste kunna misslyckas", sedan när jag läste texten ökade intresset, för det är ett mycket klokt inlägg i debatten om skolan. Självklart måste man kunna misslyckas i skolan. En skola där alla klarar målen på första försöker är en skola där LÄGSTA godtagbara standard blir till norm och det gör att kunskapsnivån i samhället sjunker över tid. Ribban för godkänt måste flyttas högre upp än så, för allas skull. Det är en cyniskt lismande, populistisk inställning till den enskilde eleven att skapa ett utbildningssystem där alla klarar sig, för det invaggar eleverna i en falsk tro att livet och samhället fungerar på det sättet. Alla vet att det inte är så det fungerar, att det är okej att underprestera eller överlåta ansvar på någon annan. Om enskilda föräldrar väljer att curla sina barn är det deras ansvar, men om vi bygger ett utbildningssystem på den ideologin kommer vi att få problem. Eller vänta lite, vi har ju redan problem, med precis detta.

Det är en missriktad omsorg att ha som mål att alla ska klara sig. Verklig omsorg om varje elev kan bara utgå från höga krav som tvingar alla att verkligen kämpa, annars får vi en skola som allt för lätt uppfattas som en trist och föga utmanande transportsträcka. Just den inställningen möter jag på högskolan där allt för många på fullaste allvar verkar tro att det räcker att bli antagen till ett program och sedan gå på det som är obligatoriskt, så klarar man sin examen?! Hur bedriver man högre utbildning tillsammans med studenter som fostrats till att anamma en sådan syn på studier? Om det är omsorg om individen man värnar får man se till att den som misslyckas inte lämnas i sticket, man kan inte svika en hel generation. Att lyckas är ingen mänsklig rättighet, men att bli bemött med respekt och att få den hjälp man behöver för att försöka klara livets utmaningar är det. Tyvärr är det inte så det ser ut på gymnasiet idag. Helmér skriver:

I Läroplanen för gymnasiet står att lärare ska utgå från den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. Man ska anpassa undervisningens upplägg, innehåll och arbetsformer efter elevernas olika behov och förutsättningar. Detta gäller inte enbart de elever som har en funktionsnedsättning eller en diagnos som dyslexi eller ADHD. Det gäller alla elever utan undantag och det gäller alltid. Denna princip om individanpassning är utgångspunkten för all undervisning på gymnasiet. Skolverket, som förtydligar styrdokumentens intentioner i sina föreskrifter, upprepar ständigt vikten av individanpassning i skolan. Hos denna myndighet och bland skolforskare finns en utbredd uppfattning om att de flesta av de problem som utbildningsväsendet för närvarande brottas med kan lösas av en allt högre grad av individanpassad undervisning. Det finns även en Skolinspektion som reser land och rike runt och varnar de gymnasier som inte tillräckligt justerar undervisningen efter de enskilda elevernas behov och förutsättningar. Till gymnasielärare är det ständiga direktivet att läraren ska möta eleven där han eller hon befinner sig, i varje situation i klassrummet.

Vem kom på den idén, att skolan kan individanpassas? Ingen med ens basala insikter i konsekvenstänkande, för om det ens går att genomföra skulle det kräva enorma resurser som dagens skola inte kommer i närheten av. Redan när man började skissa på läroplanen borde detta stått klart för alla. Skolan åläggs med andra ord ett omöjligt uppdrag när de förväntas uppfylla politikernas löfte till väljarna att få den bästa utbildningen till den lägsta priset. Det går inte. Det faller på sin egen orimlighet. Ingen skulle komma på iden att individanpassa samhället, så varför individanpassa skolan, där grunden för framtiden läggs? 

Ingen enskild skrivelse är så kontraproduktiv som principen om individanpassning såsom den uttrycks i Läroplanen för gymnasiet. Den är orsak till att allt fler studenter i sin tur kommer till högskolan med mer differentierade kunskaper, i allmänhet sämre förkunskaper, samt brist på ansvarstagande för sina studier.

Individanpassning leder till åtskilliga problem varav tre är särskilt påtagliga:

• Passivitet hos eleverna.

• Fragmentering av kunskapsnivån.

• Kravlöshet.

Dessa tre fenomen leder i sin tur till den sänkta förkunskapsnivån som personalen på högskolorna har iakttagit.

Jag kan bara bocka och tacka för dessa ord: ÄNTLIGEN någon som sätter fingret på grundproblemet och som lyfter frågan. För att studier på högskolan ska kunna sägas vara HÖGRE studier krävs att jag inte ska behöva förklara basala saker. Jag måste kunna lita på att studenterna har de förkunskaper som krävs för att kunna bygga vidare, vilket det tyvärr aldrig finns några garantier för. Några nickar medan andra får något tomt i blicken. Få erkänner att de inte kan eller vet, och ansvaret för lärandet läggs allt för ofta på oss lärare. Passivitet, fragmentering och oförmåga att ta eget ansvar är tyvärr en talande beskrivning av min vardag som lärare på högskolan. Och det är varken studenternas eller gymnasielärarnas fel! Det är politikernas fel, som använder skolan för att locka väljare genom att lova valfrihet och individanpassning, samtidigt som man lockar med lägre skatter. Det är viktigt att påpeka detta, att lägga ansvaret för den uppkomna situationen där det hör hemma, för annars kan det leda till en destruktiv anklagelsekedja där högskolelärarna skyller på studenter och gymnasielärare, och studenterna skyller på högskolelärarna. Om uppdraget är omöjligt är det uppdraget som måste verklighetsanpassas, inte eleverna, lärarna och studenterna!

Passivitet. Upplevelser av vad som är svårt och vad som är tråkigt är svåra att skilja åt. Har man svårt att läsa skönlitteratur eller tycker man att det är tråkigt att läsa skönlitteratur? I gymnasieskolan är det praxis att det räcker med en upplevelse från elevens sida. Den lärare som ifrågasätter en elevs upplevelse av ett behov eller av en förutsättning anpassar inte undervisningen åt eleven. Elevens veto innebär att det tråkiga byts ut mot det roliga och att det krävande byts ut mot det mindre krävande. Ofta sker anpassningen så att säga inte inom samma material utan här finns alla möjligheter att helt byta ut det störande momentet. Man byter således inte en bok mot en lättare variant av samma bok – vilket redan skulle innebära sänkta krav och kunskapsnivåer – utan kanske till en ljudbok så att den ansträngande träningen av läsförståelse helt undviks. Man byter en viss läxa mot att inte ha någon läxa alls, om läxor upplevs för stressande, med konsekvensen att undervisningstempot saktas ner.

De som undervisar på högskolan och som förfasas över dessa rader måste förstå att gymnasielärare är skyldiga att utföra detta eftersom man enligt principen om individanpassning måste utgå från elevens behov och förutsättningar och det är eleven som har tolkningsföreträdet. En gymnasielärare som ifrågasätter eller säger nej till anpassningar är en lärare som inte följer reglerna för verksamheten.

Jag förstår frustrationen som Helmér ger uttryck för, och jag känner igen detta väldigt väl. Många studenter som blir underkända kommer till mig och menar på fullt allvar att det finns legitima skäl för detta som jag antas ta hänsyn till. Mitt uppdrag och ansvar är dock att intyga att studenten lever upp till kursmålen. "Var lite just nu, jag har faktiskt jobbat jättemycket med detta ..." får jag höra alldeles för ofta. Som bedömningar handlade om att vara snäll?! Och när jag inte ger efter får jag senare läsa i kursvärderingarna att jag är en dålig lärare. Så agerar bara den som kunnat hänvisa till sina upplevelser, och den som aldrig har behövt eller fått lära sig vad det innebär att ta eget ansvar. "Jag tycker att jag har förklarat på ett tydligt sätt", får jag också höra. Jag TYCKER, som om det vore upp till individen att avgöra den saken. Som en studentens UPPLEVELSE övertrumfas av min vetenskapliga utbildning?! Individanpassning leder till en förödande passivitet, som framförallt drabbar eleverna/studenterna, för hur trist och obehagligt det än är att mötas av denna inställning i vardagen som högskolelärare så är det bara ett arbetsmiljöproblem för mig. Individerna som fått skolan anpassad efter sig och sina behov och egenheter är förlorarna, för de får inte med sig kunskaperna de behöver för att klara sig i livet. Det som låter så bra i den politiska retoriken och som ser så fint och självklart ut i Läroplanen är i själva verket ett gigantiskt svek mot den uppväxande generationen.

Fragmenterad kunskapsnivå. Individanpassning leder till oordning i klassrummet och till en omöjlig undervisningssituation för läraren. En kurs blir snarare tjugo olika kurser när allt ska anpassas efter tjugo elevers skiftande behov och förutsättningar. Även om det i praktiken inte ser ut så i klassrummen så är det ingen tvekan om vad Skolverket hoppas på. Budskapet är: ju mer individanpassning desto bättre. Varje elev bör då rimligtvis ha ett eget individanpassat studiematerial, vara uppassad av läraren med en speciell pedagogik, få välja personligt utformade examinationer och, naturligtvis, själv avgöra den tid som anses vara lagom att slutföra ett moment på. Att tvinga två elever att läsa en och samma roman på samma tid anses inte längre vara rättvist, utan tvärtom en sovjetisk orättvisa och en skymf mot eleverna. Självklart ska den ena individen läsa romanen på två veckor och den andra ska se filmen på samma bok under fyra veckor om så önskas.

I styrdokumentens drömvärld finns därför ingen möjlighet till enhetlig, kollektiv undervisning. Ingen kurslitteratur kan till exempel diskuteras gemensamt på ett seminarium. Vid slutet av kursen har eleverna arbetat i tjugo olika hastigheter, använt tjugo olika material och skaffat sig tjugo olika sorters kunskaper, fortfarande inom samma ämne.

Ökade klyftor mellan gymnasieskolor på nationell nivå räcker uppenbarligen inte. Samma fragmentering uppmuntras i styrdokumenten på klassrumsnivå. Det är därför heterogeniteten i studenternas förkunskaper på högskolan har ökat. Minskad likvärdighet följer av principen om individanpassning. Alla studerande förlorar på detta. Precis som stora skillnader mellan skolor sänker den nationella kunskapsnivån kommer individanpassning att splittra och sänka kunskapsnivån i alla klassrum.

Det verkligt tragiska är att politikerna hårdnackat vägrar erkänna att de lever i en drömvärld. Och här ser jag en viktig anledning till att lärarutbildningen inte är en särdeles attraktiv utbildning, för vem vill ta studielån och utbilda sig till ett otacksamt låglönearbete utan frihet? Vem med verkligt intresse för kunskap och lärande vill acceptera att reducera både sig själv och sina kunskaper till ett slags servitör som serverar bra mat till bortskämda, kräsna kunder som alltid har rätt? Läraryrket, så som det ser ut idag, är ett omöjligt uppdrag som ansvariga inte visar någon som helst förståelse för. Genom att skylla misslyckandet på lärarna som får bära hundhuvudet spottar man på en av ett hållbart samhälles viktigaste yrkeskårer. Och att sedan ha mage att kräva att fler ska söka sig till läraryrket är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen.

Kravlöshet. Principen om individanpassad undervisning utesluter möjligheten att ställa krav. Med andra ord: en lärare kan omöjligtvis ställa krav på elever samtidigt som läraren själv har ett krav på sig att konstant möta eleven där eleven befinner sig.

Om kravet är att ta anteckningar när läraren föreläser, men en del elever upplever sig ha behov av färdigtryckta stödord och anteckningar, har gymnasieläraren en skyldighet att erbjuda eleven detta. (Detta är orsaken till att en del studenter förväntar sig att bli servade av personalen även på högskolan.) Om kravet är att slutföra ett moment på en vecka kan eleven säga sig sakna förutsättningar att hinna detta och läraren är skyldig att anpassa sig. (Gymnasielärare kan alltså i realiteten inte kräva en specifik deadline för en hel klass och därmed eroderas respekten och ansvarstagandet inför specifika inlämningsdatum). Om eleverna tycker att en facktext är för svår så ska läraren byta ut texten mot en som är mer lättläst. (Vilket är orsaken till att studenternas ordförråd, läsförståelse och läshastighet har försämrats.) Kort sagt: när eleven stöter på motstånd innebär det per automatik att individanpassning har uteblivit. Den gymnasielärare som ställer krav utövar inget mindre än civil olydnad i förhållande till styrdokumenten.

Just detta, denna inställning möter jag dagligen på högskolan. "Lärarens uppgift är att se till att studenterna klarar tentan", stod det i en kursvärdering för något år sedan. Jag förväntas tala om vad som är viktigt i boken, exakt vad man ska läsa och frågorna ska vara så pass tydliga att studenterna vet precis vad de ska svara. Problemet är bara att högre utbildning inte ser ut så. Högre utbildning handlar om att med egen kraft ta sig förbi och bortom kunskaperna man skaffat sig tidigare i utbildningssystemet. Högre utbildning bygger HELT OCH HÅLLET på studentens EGET intresse, arbete och förmåga till självständighet och kritiskt tänkande. "Tala om hur jag ska skriva och vad jag ska göra", säger många studenter när jag handleder dem under arbetet med examensarbetet, det avslutande SJÄLVSTÄNDIGA arbetet där de ska genomföra en egen undersökning, utifrån ett eget syfte, en egen metod och en genomgång av aktuell forskning och relevant teori. JAG förväntas tala om för studenterna vilka som är deras egna argument för studien och så vidare. Bristen på självständighet är ibland (men långt ifrån alltid, måste jag tillägga) monumental, vilket är skrämmande. Jag inser att jag inte riktigt orkar tänka på hur illa det är, inte i vardagen. Det är helt enkelt för smärtsamt. Därför är upplevelserna och oron som Helmér pekar på viktigt att ta på allvar och samtala mycket mer om än vad vi gör idag. Felet ligger inbyggt i systemet. Det är inte eleverna, studenterna eller lärarna som är problemet, det är i uppdragets utformning och kravbilden som leder till konsekvenserna som debatten om skolan handlar om.  

Skolverket förordar paradoxalt nog att gymnasielärare ska ställa krav. Det man inte förstår är att det i begreppet krav måste finnas en reell risk att misslyckas. Elever måste kunna misslyckas. Det kan inte vara fråga om ett krav om man på förhand har bestämt att alla som utsätts för kravet kommer att uppfylla det. Men Skolverket tror att man både kan äta kakan och ha den kvar. Lärarna ska ställa höga krav på sina elever men om eleverna inte klarar av dem ska de erbjudas individanpassad undervisning så att de lyfts över ribban. Detta är Skolverkets logik. Ja, lärarna ska konstant möta eleverna där dessa befinner sig så var kraven ens kommer in i bilden är i verkligheten en gåta. Resultatet blir en gymnasieskola med pseudo-krav där alla lyckas, oavsett prestation, med en medföljande sänkning av kunskapsnivån i alla ämnen vilket högskolorna sedan måste ta itu med.

Detta är en självklarhet, överallt utom i skolans värld. Kan man inte misslyckas finns inga krav! Det är så självklart att det inte borde behöva påpekas. Ändå tvingas lärare gång på gång påpeka detta. Klart det bidrar till känslan av uppgivenhet som sprider sig bland alla lärare som sökte sig till skolan för kunskapens och lärandets skull. Alla lärare som verkligen vill vara lärare ser problemet, och agerar utifrån vardagen och sin arbetssituation. Lärarna som inte ser problemen eller som inte bryr sig om kunskapen, som bara vill ha ett jobb, har så klart inga problem med individanpassningen och de omöjliga kraven, de följer bara mallen och bryr sig inte. Detta gör att med tiden förändras läraryrket. Jag tycker det är oerhört viktigt att ta en sådan som Helmér på största allvar, för han är i skolans värld av helt rätt anledning och när han känner frustration och oro är det en allvarlig signal. Vad händer om han och andra som honom säger upp sig och tar sina kunskaper, kompetenser och sitt engagemang någon annanstans, där det uppskattas? Vad får vi då för skola? Absolut ingen kunskapsskola!

De sjunkande förkunskaperna och engagemanget på högskolenivå är inte gymnasieelevernas fel. Det är inte heller gymnasielärarnas eller rektorernas. Det är styrdokumentens fel. Principen om individanpassad undervisning innebär via olika mekanismer en konstant anpassning nedåt av kunskapsnivån.

Men kanske högskolans problem kan lösas av mer individanpassning även där?

Viktigt att än en gång påpeka att felet inte är elevernas/studenternas, och heller inte lärarnas. Felet finns i synen på skolan och de omöjliga krav som ställs på lärarna. Felet ligger i synen på både individen och kunskapen. Lärande handlar om att utmana och utmanas, och därför måste man få misslyckas, annars utvecklas man inte.

Ett individanpassat samhälle är inget SAMHÄLLE, det är något helt annat. Det är ett kaosartat tillstånd där djungelns lag råder och där ingen kan lita på någon. Inte helt olikt situationen i dagens skola ... TYVÄRR!