Att definiera företeelsen populism stöter på en hel del svårigheter. Den verkar sakna ideologisk hemvist, använder samma retoriska figurer som förekommer i all öppen politisk debatt och förknippas ofta med den typ av karismatiska ledare som de flesta politiska partier ständigt är på jakt efter. Det är vidare svårt att definiera populism utifrån kvalitén hos de budskap den för fram. Korkade uttalanden och förvanskning av sanningen förekommer i alla politiska läger och förenklade lösningar på komplexa problem serveras även av respekterade politiker. Ett element av populism finns dessutom inbyggt i den demokratiska processen. Alla opinionsbildare söker ju formulera sina åsikter så att de appellerar till stora väljargrupper och ger maximalt eko i medierna. Kritik av systemfel i den politiska maktapparaten förknippas ofta med populism, men innebär samtidigt en kvalitetssäkring av den demokratiska processen.Uppfriskande att inse att inget är så enkelt som det i förstone tycks vara, för det stärker mig i övertygelsen om att kultur liksom demokratifrågan kräver just den analytiska och kritiska förmåga som jag värnar i undervisningen på högskolan, men måste kämpa i motvind för att bevara. Det är svårt, men just därför viktigt att inse att inget är enkelt och att alla förenklingar är vanskliga och hotar att utarma förståelsen för den komplexitet som är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Inser vi inte att det är komplext kan vi få för oss att det enkla och klara är det sanna och önskvärda även inom samhällsvetenskapen, vilket det inte allt är. Inom matematiken, ja, men inte inom hum-/samområdet. Det är alltså inte självklart vad man menar om man svepande anklagar någon för att vara populist.
Under antiken uppfattades populism som en politisk doktrin vars förespråkare menade sig stödja vanliga medborgares intressen gentemot en gynnad elit. En hedervärd strävan, således. I några fall har företrädare för partier som fått stämpeln ”populistiskt” senare gjort försök att erövra begreppet, återge det en positiv klang och införliva det med sitt politiska varumärke. Grundaren av det högerextrema franska partiet Front National, Jean-Marie Le Pen, svarade under en intervju på frågan om han betraktade sig själv som populist: ”Populism tar hänsyn till åsikterna hos vanligt folk. Så om medborgarna i en demokrati har rätt att ha åsikter, ja då är jag populist”.Peter Adler är retoriker också, så han hittar en intressant vinkling på frågan, som i exemplet ovan kan tyckas svårt att bemöta. Politik är inte vetenskap, så att ha åsikter är inget problem där, tvärtom. Politik bygger på åsikter, och som Olof Palme sa, detta att vilja. Och det är oproblematiskt, eller det är inte problemet med populismen.
Populismen i dagens demokratiska samhällen kan betraktas som en retorisk strategi där emotionella argument tillåts överskugga logiken. Den vädjar till känslorna hos grupper som populistiska opinionsbildare hävdar sig vara talespersoner för. Påfallande ofta återkommer dessutom en urgammal retorisk stilfigur.
I den klassiska retoriken är argumentum ad populum ett centralt begrepp. Det handlar om en manipulativ teknik för att leda åhörarna till en slutsats som är skenbart logisk, men i grunden felaktig. Att ett stort antal människor instämmer i ett visst påstående används som ”bevis” för att detta påstående är sant. På motsvarande sätt framställs en åsikt som påstås ha många människors stöd som välgrundad och etiskt legitim, vilket den givetvis inte behöver vara.Här bränner det till, för vad menar SD när de hävdar att de ger röst och makt bakom en majoritet av svenskarnas vilja? Blir det okej att blunda för lidandet i världen bara för att många människor i Sverige på olika grunder tycker att de varken vill eller orkar bry sig om lidande utanför den egna familjen? Det kan naturligtvis aldrig sägas vara okej, bara tragiskt. Och man kan verkligen ifrågasätta etiken i ett parti som fiskar i mänsklighetens allra grumligaste vatten. Etik är an fråga om kvalitet, inte om kvantitet. Eller som Palme också sa (med inspiration från Fröding): Strunt är strunt, om än i gyllne dosor. Man kan också fråga sig om vi behöver eller om det är lämpligt att ha ett parti i parlamentet som få öppet erkänner att de röstar på ... Fast det är inte mitt område, det är en fråga som statsvetare har bättre koll på. Jag kan ha fel och det kan finnas andra risker med en öppen valprocess.
Den här typen av logiska felslut blir möjliga genom att man medvetet bortser från skillnaden mellan den demokratiska processen (där målet är medinflytande) och logisk utvärdering (där målet är kunskap). Ur logisk synpunkt är det således helt korrekt att acceptera monarkin i Sverige på grund av att en majoritet av medborgarna vill ha den kvar. Det vore däremot logiskt befängt att påstå att monarkin bara för att den stöds av en majoritet nödvändigtvis skulle vara det bästa styrelseskicket ur landets synpunkt.Den där tysta majoriteten. Intressant, finns den ens, om den nu är tyst. Kan då inte vem som helst utnyttja den till vilka syften som helst. Vad öppnar man upp för om man accepterar ett sådant begrepp? Är det inte en demokratins motsvarighet till Pandoras box? Den som är tyst visar samtycke, brukar man visserligen säga. Och slutsatsen jag landar i när jag tänker på detta är att aldrig sluta påpeka vikten av handling. Det man tror på har man ett ansvar att kämpa för, annars ger man utrymme åt dem som säger sig tala för en och lägger ord i ens mun. Och när ett samhälle väl slagit in på den vägen är man ute på tunn is.
I vissa fall kan populistisk retorik få starkt genomslag trots att en opinionsbildare påstår sig företräda en bred opinion vars existens inte ens kan bevisas. Det klassiska exemplet är president Richard Nixons referens 1969 till ”the silent majority”, den tysta majoriteten. Nixon syftade då på en majoritet av ”vanliga amerikaner” som han påstod stödde USA:s krig i Vietnam, samtidigt som de avstod från att delta i demonstrationer eller att framträda i medier. Redan begreppet ”tyst majoritet” vilar på bräcklig logisk grund. Hur kan man veta att en grupp människor som aldrig hörs i debatten verkligen utgör en majoritet? Den vanligaste svenska varianten av den här retoriska tekniken torde vara påståendet ”folk har tröttnat på…”
Oavsett vilka värden den populistiska retoriken stödjer, tycks den i stort sett vila på en likartad huvudstrategi. När de värden man vill försvara väl har ”paketerats”, definierar man de krafter som hotar dem – globaliseringen, EU, homosexuella, invandrare, feminister, statlig byråkrati, landets folkvalda parlamentariker, kapitalismen, finanskapitalet, frihandel, ”de rika” etcetera. Populismens nästa steg är ofta en strävan efter beslutsfattande som snabbare och mer direkt än den representativa demokratin kan omsätta folkviljan i politisk handling – till exempel via folkomröstning eller ökat handlingsutrymme för statsledningen.Komplext var ordet, och inget är enkelt. Ska vi bemöta problemen i politiken som hotar demokratin är det den kanske viktigaste lärdomen, att det handlar om komplexa frågor. Populismen verkar dock vara i behov an en motståndare, och dess livsluft och grogrund är växande klyftor i samhället som gör det möjligt att sprida misstänksamhet om de andra. I ett samhälle där känslan växer av att jag är ensam och omgiven om en hotfull massa av dom där, kommer populismen som ett brev på posten. Medan det i ett samhälle där jag möter och känner att jag har en relation till dig, och att vi inte är ensamma, att alla sitter i samma båt och har ungefär samma chanser att göra något av sitt liv, där finns grogrund för solidaritet. Där jaglojaliteten växer kommer förr eller senare populismen att växa också, och med den får den där tysta majoriteten luft och allt som man vill men inte vågar uttala högt får en röst och kan genomföras. En obehaglig framtid som öppnar sig om det blir så.
I allmänhet ställer den populistiska retoriken folkets breda massa – ofta definierad som ”vanligt folk” – mot en korrumperad och självisk elit som lever fjärran från de vardagliga problem som gemene man ständigt möter. Medan eliten företräder egenintressen och är likgiltig för landets bästa, anses ”folket” ofta representera det sunda förnuftet och en högre moral.
Den brittiska statsvetaren Margaret Canovan har beskrivit populismen som ”demokratins skugga” och antyder därmed att den är en naturlig del av den demokratiska processen. Att använda begreppet för att slentrianmässigt brännmärka misshagliga åsikter och samtidigt avstå från att bemöta dessa i sak öppnar vägen för den typ av argumentation som bygger på manipulation, fördomar och lättspridda myter – det vill säga en förvanskning av verkligheten. Att reflexmässigt använda anklagelse för populism som en besvärjelse över åsikter som strider mot de egna bidrar till en devalvering av själva begreppet. På sikt kan detta bidra till en minskad vaksamhet mot en av demokratins inbyggda riskfaktorer.Slutsatsen av läsningen är att det är viktigt att bemöta det som faktiskt sägs, det vill säga att ta debatten med Sverigedemokraterna, istället för att avfärda dem med det svepande och uddlösa epitetet poulister. Vad är det de säger och vad är de de vill, egentligen? Och vad kan sägas om det? Detta är det viktiga, inte att avfärda dem med samma svepande retorik som de bygger sin popularitet på. Att att frysa dem ute är inte att visa kurage. Enda sättet är att bemöta deras politik och deras åsikter, att visa på vad som riskerar att hända om deras förslag genomförs. Argument måste bemötas med andra argument, och vill vi verkligen ha förändring måste alla politiker begrunda vad partiet man företräde VERKLIGEN står för och faktiskt vill. För om allt handlar om att samla så många väljare som möjligt, om makt är allt och etiken underordnas massans tysta stöd blir all poltik populistisk, oavsett vilken partibeteckning man kampanjar för. Där och då har populismen vunnit och alla är förlorare.
Oj vad mycket jag fick att tänka på. Tack Peter Adler, för dessa klargöranden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar