En besjälad vetenskap

Under Strecket är en bildningsinstitution, ett folkets universitet, en plats där det kokar av kunskap och mångfald i både form och innehåll. Antal tecken är begränsat, men det är också den enda regeln som finns. Tänk om det var så vi såg på vetenskap? Tänk om formen var en underordnad fråga, om innehållet var det som räknades? Tänk om! Det är inte så det ser ut i vetenskapen, inte i den högre utbildningen och absolut inte på gymnasiet, högstadiet och resten av utbildningssystemet. Inte heller i resten av samhället är det innehållet som står i fokus, bara form, form, form. Det som går att kontrolleras kontrolleras, för kontrollen är viktigare än någonting annat. Vi vill veta, säkert! Inte överraskas, och går det ut över innehållet får det vara värt priset. Ingen skulle så klart erkänna att det är så eller att man resonerar så, självklart. Och det finns massor av undantag från regeln, såklart. Därför är det alltid möjligt att säga orden: Jag delar inte din bild. För det handlar inte om vem som har rätt eller vad som är sant. Livet och kunskapen är LÅNGT mer komplex än så. Du delar kanske inte min bild, men vem eller vad säger att din bild av verkligen är den sanna? Jag har aldrig hävdat att min bild är den enda, den rätta och den som ska gälla. Min bild är min, och den är lika legitim som din. 

Formen kommer aldrig att ta över helt, liksom innehållet aldrig klarar sig utan något slags form. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och, om fördelning, balans och hållbarhet. Den enda vägen leder alltid fel. Inget är perfekt eller blir någonsin färdigt. Idag må formen, kontrollen och den rigida styrningen av samhället och den högre utbildningen samt forskningen vara dominerande, men det finns allt dem som vill göra motstånd, som värnar friheten, öppenheten och kreativiteten.

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.

Återkommer ofta till dessa rader av Leonard Cohen. Ingenting är perfekt, det finns alltid brott och glipor, och det är där som ljuset kommer in, där som luften byts ut. Utan sprickorna i fasaden skulle formen bli hermetisk och kväva innehållet och allt liv. Under Strecket är den där sprickan, för mig är det så. Varje dag vaknar jag med förväntan och även om jag inte alltid hinner läsa tidningen har jag koll på vad dagens Understreckare innehåller. Ofta blir jag besviken, men det här till. Blev jag inte det skulle världen cirkulera kring mig, och det skulle inte vara en värld som jag vill leva i. Besvikelsen kan jag också bära, för det är med den som med de svenska årstiderna. Det är kontrasterna och vetskapen om att plötsligt händer det, som ger livet mening och tillvaron spänning. Det oväntade och okontrollerade är det som ger helheten mening. Idag var just en sådan dag. Inte bara solen mötte mig, även dagens Under Strecket lyste och sprakade av liv. Precis vad jag behövde!

Artikeln handlar om Sir Thomas Browne (1605-1682) och rubriken lyder: "Med Browne blir vetenskapen besjälad", det lovar gott och jag fylls av hopp, och Josefin Holmström gör mig inte besviken. Hon skriver.

Trots att han verkade inom den vetenskapliga sfären har Browne kommit att bli älskad för sin invecklade prosastil och sina komplexa metaforer snarare än för sin kunskap.

På den tiden var vetenskapen formlös, eller i alla fall inte lika omgärdad av kontroll avseende formen, då vad det kunskapen som stod i centrum. Nyfikenheten och viljan att veta. Och det gjorde att man kunde ta sig friheter med formen. Brownes kunskaper är kanske överspelade idag, men hans sätt att skriva, tänka och arbeta inspirerar och ger hopp. För att undvika att vetenskapen blir en tom form där mer av samma upprepas snabbare måste vetenskapen besjälas, friheten värnas och nyfikenheten beredas plats. Browne behövs, idag mer än någonsin, och det faktum att hans texter fortfarande läses och talar till oss idag är ett kvalitetsbevis så gott som något. Det behövs ingen definition av begreppet eller någon kontroll för att inse det. Kvalitet är något man känner igen när man ser det och det går aldrig att definiera på förhand. Jag fylls av hop och glädje av följande rader.

Det är kanske inte så konstigt: Browne i högform skriver passager värdiga den bäste skönlitteräre författare. Det mänskliga hjärtat beskriver han till exempel som ”an Alarum in thy Breast, which tells thee thou has a Living Spirit in thee above two thousand times in an hour” (”Ett alarm i bröstet som två tusen gånger i timmen gör dig medveten om att en levande Ande bor i dig”), och om döden säger han, som om han bara gick och väntade på att få se sina ord tryckta på kylskåpsmagneter och vykort, ”The long habit of living indisposeth us for dying” (”Den långa vanan att leva gör oss minde skickade att dö”). Aldersey-Williams föreslår att rader som denna lämpar sig bra för Twitter.

Brownes universum glittrar av juveler och ­magnetiska stenar och befolkas av märkliga djur – mantikoror, narvalar, enhörningar och basilisker. Men blandade med dessa kuriositeter finns en uppriktig vilja att utbilda. ”Pseudodoxica Epidemica” (1648) är en katalog över ”vulgar errors”, frekvent förekommande samtida missförstånd som Browne ville korrigera. Bland dem räknas idén om att döda kungsfiskare är särskilt lämpliga som vindflöjlar.

Var finns juvelerna, de magnetiska stenarna, magin och den verkliga viljan att utbilda i dagens akademi? Den finns då så klart, men det är inte detta som premieras, tvärtom. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen liv. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart behövs också. Men det har vi ju redan, i överflöd. Jag menar inte heller att vi ska ha mindre av form. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för frihet, kravlöshet och nyfikenhet. Metaforer är som bilder och säger ofta mer än tusen ord. Metaforer är som begrepp, och väldigt mycket av det livet handlar om kräver att man närmar sig det indirekt, vilket är exakt vad en metafor gör.

I upplysningens anda skaffar författaren fram två fåglar och hänger upp dem i taket, men kan konstatera att detta knep inte fungerar; fåglarna snurrar än hit, än dit. Han avfärdar också vedertagna sanningar som att en diamant löses upp i getblod, att glas är giftigt och att salamandrar helst bor inuti eld. Bland tvivelaktiga eller diskutabla rön nämner han den förtjusande föreställningen om att ett barn som lämnas åt sig själv, ”committed unto the school of Nature” (”överlämnad i naturens vård”), kommer att börja tala hebreiska. Ja, varför inte? Browne tar även itu med det mytomspunna guldet och alkemin.

Livet är fylls av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket vi än försöker kontrollera kulturen så kommer den ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om livet, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs det att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras blir luften svår att andas och livet torftigt. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Positivism och hermeneutik är två sidor av samma sak, är vetenskapens form och innehåll. Det ena förutsätter det andra.

Moderna läsare förundras ofta över att en så kunnig och vetenskapligt lagd man som Thomas Browne envist höll fast vid sin kristna tro, vilken var föremålet för den självbiografiska ”Religio Medici” (1643). Han levde i en för vetenskapen omvälvande tid och lade stor vikt vid empirisk forskning. Ändå erkände han en ortodox protestantisk tro, och ”Religio Medici” igenom illustrerar han religiösa sanningar med hjälp av vetenskapliga bilder. Av denna anledning avfärdas Browne av moderna vetenskapsmän och nyateister som Richard Dawkins.

Brownes levnadstecknare Hugh Aldersey-Williams, själv ateist, är ödmjuk nog att erkänna att den typ av uppskruvade konflikt som beskrivs av ­Dawkins och hans gelikar inte riktigt existerar i verkligheten: många vetenskapsmän är troende och många troende intresserar sig för vetenskap. En av dem var alltså Thomas Browne, som skrev ”I borrow not the rules of my Religion from Rome or Geneva, but the dictates of my own reason” (”Min religions regler lånar jag inte från Rom eller ­Genève, jag hämtar dem ur mitt eget förnuft”). Kristendomen avhöll honom inte från upplysningens så älskade förnuft. Han lyckades förena de båda delvis genom att vägra göra det och hålla fast vid att vissa aspekter av tillvaron måste få förbli mysterier.

Snille och smak, känsla och förnuft. Låt oss inte glömma det, att kunskap aldrig möter oss i ren form. Och vissa saker måste få förbli mysterier. Som kultur, till exempel. Förstod vi de fullt ut vore det inte längre kultur. Samma med livet, om det var förklarat in i minsta detalj skulle det upphöra att vara LIV. Vissa fundamentala saker bara måste man acceptera, trots att viljan att veta är stark. Förmågan att förundras är vad som ger viljan att veta riktning, som fyller formen med innehåll och skapar dynamik i tillvaron. Det är ett krav för den långsiktiga hållbarheten, för kunskapen och lärandet. Både och, inte antingen eller.

Sociologen Bryan Turner menar att det engelska folket under 1500- och 1600-talet var känt för sin melankoliska disposition, ”the English malady” kallad. Shakespeares Hamlet surade på sitt slott och Robert Burton skrev ”The anatomy of melancholy” där psykets avvikande tillstånd noggrant katalogiserades. ”Melankoli” kunde från början vara allt från djup depression till tillfällig nedstämdhet, kanske vad Browne anspelade på när han skrev att han var en man ”sometimes not without morosity” (”inte alldeles utan dysterhet”). Till skillnad från i dag fanns ett visst utrymme, eller kanske en legitimitet i att vila i sina mörkare sinnesstämningar, att till och med uppskatta dem.

Balans är viktigare än något annat, ifråga om allt. Det perfekta är omöjligt att upptäcka om det inte finns något att jämföra med, och båda delarna av helheten är lika viktiga. Samspel och relationer är vad som gör människan till människa, det är i mötet mellan som livet, luften och spänningarna uppstår. Det är en annan sak att värna och påminna sig om, att känslorna är en del av människan lika mycket som intellektet. Vi är inte maskiner, och variation, mångfald och växlingar mellan är lika viktigt som luften vi andras och ljuset som upplyser oss. Neurodiversitet är viktigt, att normen för det mänskliga hålls så bred som möjligt. Nedstämdhet och eufori är delar av livet, liksom ADHD och Autism är delar av det mänskliga. Mångfalden är lika viktig där och inom vetenskap och utbildning, som i naturen och på marknaden. Vi har massor att lära av Sir Thomas Browne, och han är som tur är ingen man blir färdig med. Hans livsverk består av så många olika delar att det alltid verkar finnas något att upptäcka.

Thomas Browne var – och är – oändligt mer mångsidig än vad en enkel understreckare kan hoppas förmedla. Förutom de ovan nämna verken skrev han bland annat ”A letter to a friend”, medicinska iakttagelser från livet som läkare, ”Christian morals” och ”The garden of Cyrus” som handlar om trädgårdar, eller snarare om plantor, eller än mer korrekt, om den fempunktssymmetri man så ofta kan observera i naturen. Trädgårdar var som bekant på modet under Brownes levnadstid och förevigades särskilt i dikter, gärna så kallade country house poems. Andrew Marvell är ett känt namn i detta sammanhang. Hugh Aldersey-Williams ­menar dock att Browne var mer intresserad av mönster och vilda växter än av trädgårdsarbete, av det spontana och oväntade än av det mänskligt ­tuktade och strukturerade.

Och det är nog sant. Brownes blick för vårt förunderliga universum var öppen och klar: han hade ett vetenskapligt sinne, en religiös själ och en barnslig nyfikenhet. Hans tanke var elastisk och njöt av variation, mångfald, paradoxer och universal­sanningar. Den 2000-talsmänniska som tar sig tid att slå sig ner i Thomas Brownes sällskap har goda möjligheter att lära sig något om tillvarons sällsamhet av denne Englands i särklass mest intressante läkare.

Vår blick för ett förunderligt universum är allt annat än klar idag, trots att det är klarhet vi söker. Men så är livet och världen, omöjliga att kontrollera och fånga. Därför är förmågan att förundras så oerhört viktig. Därför behöver vi både Sir Thomas Browne och en daglig dos av Under Strecket. Vetenskapen är som livet och behöver därför besjälas, liksom du och jag. Vi klarar oss helt enkelt inte utan varandra.