Kan man räkna behöver man inte tänka?!

Bildning handlar lika mycket om vad man gör med kunskapen, som kunskapen i sig. Det räcker inte att bara veta, man måste även kunna använda kunskapen. Framförallt måste man kunna skapa något nytt av det man vet, kunna bygga vidare på den grund man står på. Elever och studenter måste nå längre än sina lärare, annars är det ingen utbildning, ingen skola. Kunskap är inte bara något som reproduceras, det handlar om förmågan till nyskapande. Idag håller insikten om sådana aspekter av utbildning på att utarmas, vilket gör det svårt att försvara nyttan med tvärvetenskap, samtal och det tänkande som utförs tillsammans. I effektivitetens namn finns bara tid, plats och resurser för en eller ett, den eller det bästa. Och snabbaste vägen mot målet är den enda metod och kvalitetsindikator som räknas. Sätt upp ett mål, bryt ner det i delmål och se till att nå det så fort som möjligt. Så ser skolans verkliga värdegrund ut.

Därför räknas det idag som aldrig förr. Räknande ersätter på område efter område tänkandet, i ekonomins och effektivitetens namn. Naturvetenskaplig kompetens hålls fram som den mest värdefulla, och sjuknade söksiffror där leder till tal om kris och rop på åtgärder. Resurser till satsningar hämtas inte sällan från humaniora och mer kvalitativa vetenskaper. Detta säger jag med stöd i en subjektiv och kvalitativ analys av läget. Jag har inga bevis, och det går säker att med hjälp av siffror och statiskt ge en annan bild. Jag vill dock inte debattera. Jag försvarar bildningen, och därför oroas jag av polariseringen och den allt mer enkelriktade kunskapssyn som växer fram i samhället. Kunskap sammanblandas allt mer mer och allt oftare med ekonomi, som om det bara fanns en eller ett sätt att se på och förstå. Citerar litteraturvetaren Josefins Holmström, som skriver klokt om värdet med humaniora i SvD, i en artikel från i somras.

Humaniora visar oss vilka vi är, lär oss att förstå oss själva och är bara en annan manifestation av den egenskap som gjort att människor i alla tider sökt vetenskapligt avancemang – vår nyfikenhet. Det är bara om värdet av dessa ”mjukare” egenskaper erkänns som humanistisk bildning kan börja återta den plats den en gång hade i samhället, vid lärosätena och på marknaden.

Det jag ständigt återkommer till och värnar är förmågan att tänka. Det är där humanioras värde finns. Kunskapen man framförallt får när man studerar humaniora handlar om intellektuell, analytiskt förmåga och förståelse för komplexitet. Idag låter det allt oftare som det räcker att kunna räkna, och som om allt annat är ett slags lyx och överflöd. Som om nutidsmänniskan inte behöver kunna tänka längre, eftersom allt som anses viktigt idag handlar om att kunna räkna. Ranking, betyg, publikationer, citeringar, ränta, inflation, arbetslöshet och så vidare, allt mer handlar om och reduceras till siffror. Därför ropar jag på bildning, för kan vi inte tänka riskerar vi alla att bli slavar under siffror som vi inte förstår eller kan hantera. Läser en tankeväckande artikeln om det i DN idag, av Björn Wiman, som skriver om liberal education (utifrån samma bok som Holmström skrev sin artikel om). Wiman menar att,

Dock bör begreppen ”bildning” och ”borgare” utsträckas till ”utbildning” och ”medborgare”. Talet om bildningens kris är ju bara en återspegling av en allt mer instrumentaliserad syn på kunskap i hela samhället, i synnerhet beträffande det kunskapsfält som kallas humaniora.

I en nyutkommen bok tar den indisk-amerikanske författaren Fareed Zakaria upp denna tråd. Titeln, ”In defence of a liberal eduaction”, har givetvis ingenting med Folkpartiets interna traineeprogram att göra, utan står som överskrift för ett briljant försvarstal för den tradition inom den högre utbildningen som inriktar sig på bred bildning och där de klassiska humanistiska ämnena har en central plats. Liberal arts-studenter kan sätta samman kurser i historia och fysik; målet är inte att uppnå en specifik yrkesutbildning, utan att möblera medvetandet; att lära sig att tänka.

Traditionen är utsatt för allt större press i USA, där hårdare villkor för unga studenter gör att allt färre förstår nyttan av kurser som inte omedelbart ”resulterar” i någonting. Därför blir amerikanska studenter allt mindre intresserade av att läsa historia, filosofi och språk och väljer i stället andra ämnen som leder till omedelbar ”anställningsbarhet”.

Fareed Zakaria visar övertygande att det i själva verket borde vara tvärtom: att en bred, humanistisk utbildning i själva verket är utmärkt anpassad just för framtidens alltmer automatiserade och ombytliga arbetsmarknad, där skräddarsydda färdigheter snart riskerar att bli obsoleta. En bra utbildning, menar han, borde snarare handla om att erbjuda breda kunskaper som lägger grunden också för våra livs sjätte eller sjunde jobb.

Jag håller med, men har liksom Holmström problem med att humaniorastudier motiveras med att man blir bra på att anpassa sig till förändring och nya (ekonomiska) krav. Jag vill se mer av tvärvetenskap, mer av förmågan att kombinera olika kunskaper. Inget kan ersätta något annat, den verkliga kunskapen uppstår i kombinationer av olika sätt att tänka, räkna och vara människa. Humaniora erkänner inte en eller ett som svar på någon fråga. Där finns inga bästa praktiker eller sanna svar. Humanvetenskaplig kunskap handlar om kombinationer av argument och fördjupad förståelse. Målet är inte att veta vad eller att, utan om att utveckla förmågan att hantera komplexitet och förbättra tänkandet. Humaniora är inget mål, det finns inget facit, det är vägen som är målet.

Motståndet mot humaniora är gammalt, och det har alltid kommit uppifrån, från makten som där sett frön till uppror och krav på förändring av rådande ordning. Den som vet hur andra har det eller den som med hjälp av fantasin kan utforma alternativ känner sig självklart mer missnöjd än den som accepterar en eller ett och som lyssnar på den som är bäst. Därför är humaniora alltid ett hot mot makten. Läser med stort intresse dagens Under Strecket, om biblioteket i Alexandria. Turhan Kayaoglu skriver att,

Det brann och plundrades i en rad händelser genom århundradena. Först brändes biblioteket under Julius Caesars belägring av staden 48 f Kr, av misstag sägs det. År 270 e Kr förstördes det av romerska kejsaren Aurelianus och drygt 100 år senare, år 391, beordrade kejsar Theodosius, på inrådan av patriarken Theofilos av Alexandria, att alla hedniska tempel skulle förstöras, där­ibland biblioteket. Sedan ödelades det under islams erövring av landet år 642. Biblioteket i Alexandria hade nu nästan ingenting kvar av sin storhet. De härskande har genom seklerna varit starkt medvetna om bokens makt. 

Böcker har censurerats, förbjudits och bränts. I maj 1933 eldade nazisterna upp tiotusentals böcker i Berlin. General Pinochet lät avlägsna ”Don Quijote” från alla bibliotek i Chile på grund av att det i romanen fanns ett argument för civil olydnad. Samma år som det nya biblioteket invigdes i Alexandria, 2003, lät de allierade sina soldater och inhemska vandaler skövla nationalarkivet, ­arkeologiska museet och nationalbiblioteket i Bagdad. På ett par timmar försvann en stor del av mänsklighetens äldsta dokumenterade historia.

Böcker ger oss möjligheten att bevara och föra vidare det kollektiva minnet. Genom böcker tar vi del av andras erfarenheter, skaffar oss kunskap om världen och om oss själva. Borges kallade universum för en bok och i hans föreställningsvärld var paradiset ett bibliotek.

En bok är större än och rymmer långt mer än summan av delarna som den skapats av. Och så är det med kunskap, dess värde växer på kvadraten och för varje ny bok som adderas skapas nya kopplingar och mer kunskap exponentiellt. Kan man bara räkna, om det är den enda egenskapen som anses värd att satsa på, händer precis tvärt om: Livet reduceras till en eller ett, den eller det bästa. Svaret på frågan om meningen med livet, om man räknar på saken tenderar att bli något i stil med 42. Men sen då? Vad gör vi av insikten? För att veta det behövs en väl utvecklad förmåga att tänka, och den får man genom studier av humaniora, indirekt. För inom humaniora handlar det inte i första hand om vad man studerar, utan om hur man studerar och vad man gör med kunskapen. Svaret är där början på en utvecklingsprocess, inte slutet.

Livet står och faller med graden av bildning. Därför är det olyckligt om det blir en kamp mellan humaniora och naturvetenskap, kvalitativ metod och kvantitativ, positivism eller hermeneutik. Båda behövs! Om och när makten blir synonym med eller lierar sig med naturvetenskap, räknande och ekonomin, om och när det blir den enda vägen och det viktigaste, kommer humaniora att tvingas i opposition. Det är förödande för båda sidor, för det handlar aspekter av mänskligt liv. Bildning är en helhet, en dynamiskt föränderlig helhet, bestående av både räknande och tänkande. Läsa och skriva är två sidor av samma sak, liksom tänkande och räknande. Livet är en helhet som måste vara balanserad för att samhället ska bli hållbart.