Heidegger, vara och tid 15

Kultur är det som är, som det är. Kultur har inget med tankar och upplevelser av den att göra. Det är viktigt, att bara för att man lever i kulturen betyder inte att man har full tillgång till den eller att man har tolkningsföreträde. Alla är del av kulturen, men som individ har man bara tillgång till den del av kulturen som ens kropp "tillåter". Och tillgången till kulturen samt förståelsen av den är avhängig ens förmåga att tänka bortom sig själv, ens förmåga till förfrämtligande och perspektivering av det invanda. Detta är en av kulturvetenskapens grundantaganden, och det är viktigt att påpeka för kulturvetenskap är vetenskapen om det vardagliga och självklara. Invändningarna mot kulturvetenskapliga resultat är inte självklart giltiga, bara för att det känns fel, ovant eller kanske konstigt och ibland fullkomligt orimligt. Att närma sig ett fenomen eller problem som forskare är något helt annat än att närma sig samma sak som lekman. Och var det inte så behövde vi inte vetenskapen. Detta påminner jag, framförallt mig själv, om, eftersom jag fick en tänkvärd och viktig kommentar på förra posten. Kullenberg skriver,

Med genomsnittlighet menar nog inte Heidegger det statistiska begreppet. Snarare tror jag det här handlar om att upplevelserna inte är unika, utan uppgår i samma kastade genomsnittlighet. Heidegger vänder sig hela tiden bort från möjligheten till att individen skulle ha ett spelrum för en egen "kreativitet".

Jag läser Heidegger av många olika skäl, men det viktigaste skälet här och nu är att faktiskt försöka förstå Heidegger. Jag försöker, i alla fall inte här i dessa bloggposter, förstå filosofin på mitt eget sätt. Därför vill jag lyfta denna synpunkt, för att påminna om hur lätt det är att läsa texter utifrån de kunskaper och erfarenheter samt preferenser man mer eller mindre medvetet bär på. Självklart står det alla fritt att använda en filosofs tankar på sitt sätt, och det ämnar jag göra också, men inte här. Jag lär mig massor om kultur och kan med hjälp av Heideggerläsningen utvecklas ytterligare, men här handlar det om vad Heidegger menar, och för honom är det uppenbarligen viktigt att den enskildes upplevelse INTE är unik. För Heidegger är tillvaron aldrig min, den är istället en del av tillvaron och tillvaron är genomsnittlig till sin natur och karaktär. Och här tänker jag på vad jag brukar säga om kultur, att den är vag, till sin natur. Kanske är det därför jag tyckte mig se en parallell?

För mig är det viktigt att det finns ett inslag av individuell kreativitet, för annars blir kulturen deterministisk, och det går inte ihop med min ontologiska grunduppfattning. Jag är tydligt influerad av Deleuze och Guattari, som betonar framtidens öppenhet och tillvarons, processuellt ömsesidiga blivande. För dem blir det som händer mellan därför viktigt, för det är där som slumpen fäller sitt avgörande. För Heidegger är det alltså snarare viktigt att det inte finns utrymme för unika subjektiva upplevelser. Hans undersökning reser med andra ord anspråk på att verkligen få tillgång till varat, så som det är. Och varat är något mycket mer statiskt för Heidegger än för Deleuze och Guattari. Och i ljuset av denna viktiga skillnad blir det uppenbart att människosynen skiljer sig åt markant mellan de olika filosoferna. Paradoxalt nog har Deleuze och Guattari (med flera, bland annat Bergson som Heidegger nämner som en tänkare han skiljer sig från), som öppnar upp för ett mer posthumanistiskt sätt att se på subjektet, som ett slags sammansättning eller anordning bestående av sammanhållna delar, därför utvecklat en mer humanistisk människosyn.

Genom att Heidegger betonar just detta, att människans upplevelse INTE är unika och att det inte finns utrymme för kreativitet, genom att det är ett grundantagande i hans filosofi blir hans människosyn som Kullenberg säger anti-humanistisk. Vara för Heidegger är "statiskt, enhetligt och genomsnittligt", och historiens utveckling blir därmed mycket mer deterministisk. Genom detta påpekande blir det också tydligt hur Heideggers tänkande står vidöppet för nazisternas syn på historien och utvecklingen samt människan. Och båda kanske kan sägas vara samma andas barn, för det finns som sagt inget i Heideggers filosofi som antyder att den skulle vara nazistisk. Hans tänkande har dock inget inneboende skydd mot nazismens totalitarism. Deleuze och Guattari, som liksom många franska filosofer är influerade av Heidegger, utarbetar sin filosofi efter Andra världskriget och för dem är denna tendens, liksom krigets fasor, uppenbara och något de tar hänsyn till. För Deleuze och Guattari är det viktigt att filosofin är öppen och inte deterministisk eftersom det visat sig vara fatalt. Som jag förstår det är det till och med en viktig poäng med deras filosofi att den ska fungera som ett slags vaccin för tanken och kulturen, mot alla fascistiska tendenser. Även tankar och filosofi är kastade och kontexuella produkter av mänskligt tänkande, alltid delvis produkter av sin samtid och historien.

Det blev en lång inledning till det jag tänkte skriva, om § 10 och 11 (s. 63-70), men det kändes viktigt. Som sagt, jag skriver detta för att lära och förstå, inte för att undervisa. Och att tänka tillsammans leder alltid till ett bättre resultat än att tänka själv. Frågorna är komplexa och fler granskande ögon ser mer och annat än två och det är alltid lättare att upptäcka inkonsekvenser hos någon annan än hos sig själv, vilket Heidegger kan sägas vara ett tragiskt levande exempel på.

Avslutningen av kapitel ett handlar om ytterligare klargöranden och jag ska peka på några viktiga citat därifrån. Det första finns alldeles i avslutningen av § 11 och där står följande som knyter an till tankarna ovan.

Ordningens äkta princip har sitt eget sakinnehåll, som aldrig påträffas genom ordnandet utan redan förutsätts i detta. Så kräver till exempel ett ordnande av världsbilder en explicit idé om världen överhuvudtaget. Och om "världen" själv är ett konstitutivt element hos tillvaron, så kräver det begreppsliga utarbetandet av världsfenomenet en insikt i tillvarons grundstrukturer.

För Heidegger är det viktigt att "leda in förståelsen [...] på rätt spår", vilket för övrigt är något som Deleuze och Guattari aldrig gör. Deras filosofi är öppen och ger utrymme för tolkning och rörelse, alternativa mångfaldiga tillblivelser. För Heidegger är det dock viktigt att leda tanken rätt, eftersom hans filosofi reser anspråk att säga något om varat så som det är (och det är som bekant för honom statiskt, enhetligt och genomsnittligt).

§ 10 och 11 förklarar på vilka sätt som Vara och tid är ett filosofiskt projekt och inte psykologi, antropologi eller biologi. Varat kan bara nås genom tankar och logik, genom deduktion, och därför poängterar han också att avgränsningen gentemot övriga ämnen bara avser den "principiellt ontologiska frågan." Som så många filosofer förhåller sig Heidegger till Descartes tankar, som fortfarande utövar ett stort inflytande på vårt tänkande även om få idag känner till Descartes. Heidegger (s. 63) skriver,

Descartes, som tillskrivs upptäckten av cogito sum som utgångspunkt för den nya tidens filosofiska frågande, undersökte egots cogitare -- inom vissa gränser. Däremot lämnar han sum helt odiskuterat, trots att det uppställs lika ursprungligt som cogito. Analytiken ställer den ontologiska frågan om varat i detta sum. Först när detta har bestämts, blir cogitationernas varart möklig att fatta.

Heideggers självpåtagna uppgift vittnar om en ganska grandios personlighet. Projektet handlar om att rätta till grundläggande felaktigheter och missförstånd i HELA den västerländska filosofin, från Sokrates, Platon och Aristoteles och framåt. Han identifierar problem hos en lång rad tänkare som tillexempel Descartes och Kant. Stora anspråk som helt saknas hos Deleuze och Guattari, vars filosofiska projekt är minst lika inflytelserikt, omfattande och intellektuellt imponerande som Heideggers Vara och tid. Livet som varaart, menar Heidegger, måste göras till ett ontologiskt problem. Inte ett epistemologiskt alltså. Heidegger pekar på att en sådan tänkare som Dilthey (och Bergson) utgår från ett slags holism för att utifrån helheten förstå delarna, subjeten. Heigegger menar dock att detta blir en olycklig begränsning för tanken, och därför griper han sig an ontologin eller varat i sig. Skillnaden mellan dessa (antropologiska) tänkare och Heidegger beskriver han på själv på följande sätt.

Personen är i varje fall given som fullgörare av intentionala akter, vilka är förbundna genom enheten hos en mening. Psykiskt vara har alltså inget att göra med personvaro. [Som Heidegger menar är en fråga som hans lärofader Husserl förbiser] Akter fullgörs, personen är aktfullgörare. Men vad är den ontologiska innebörden av "fullgöra", hur ska personens varaart bestämmas på ett ontologiskt positivt sätt? (s. 67f)

Heidegger argumenterar väl för sin sak och leder läsaren och tanken mot hans slutsats, att varat dels måste undersökas som ontologi, dels att varat går att undersökas i kraft av sig själv. Och detta menar Heidegger är en sak som västerlandets filosofer och även teologerna har förbigått eller missförstått. Han bäddar med andra ord för sin egen entre på tänkandets världsscen, vilket nästa kapitel handlar om. Ett sista citat bara, som följer direkt på citatet ovan.

Liv är inte pur förhandelvaro, men inte heller tillvaro. Tillvaron i sin tur kan ontologiskt aldrig bestämmas genom att betraktas som liv (ontologiskt obestämt) -- och därutöver också något annat.

Liv är inte tillvaro, och tillvaro kan därför inte förstås som liv. Liv är något subjektivt och obestämt, myllrande och komplext, vilket Heidegger menar att varat inte är. Varat är ontologiskt undersökningsbart, det är något i sig. Något statiskt, universellt och därför möjligt och även viktigt att undersöka i kraft av sig själv, som ett slags ting, i enlighet med fenomenologins grundtanke.

Tittar på klockan och ser att två timmar förflutit utan att jag haft en tanke på klockan. Det är detta jag vill göra, vara i filosofin och tänkandet för att försöka förstå livet och kultur. Det var för detta jag sökte mig till universitetet och det är för detta jag stannat kvar. Snart börjar arbetsdagen. Tänk om det fanns utrymme för detta i rollen som forskare och lektor? Tänk om det fanns tid att tänka tankar till slut på jobbet som lärare på högskolan idag ...