Heidegger, vara och tid 14

Idag ska jag föreläsa om vetenskapsteori bär studenterna som ska skriva "B-uppsats" här under hösten. B-uppsats finns dock inte som begrepp längre, vilket är en av alla saker som jag tänker massor på rörande högre utbildning idag. Vad är poängen att sluta kalla något det som det länge hetat? När jag var student talade man visserligen om en ett-betygsuppsats, vilket betydde något annat och mer än B-uppsats. Fast skillnaden var inte riktigt så stor som den är mellan B-uppsats och det jag ska handleda här under hösten. Skälet som jag hört för namnändringen är att kraven var för höga och att man velat öka genomströmningen, att det inte var lämpligt att låta studenterna skriva en B, UPPSATS. Och det skulle heller inte heta C-uppsats, utan examensarbete, även det för att tona ner nivån och skapa ett bättre flöde i utbildningsprogrammen på högskolan. Varför, vad är poängen att SÄNKA kraven och nivån på den högre utbildningen? Jag kommer aldrig att kunna förstå det, men jag accepterar så klart gällande regler och finner mig. Mina studenter måste så klart bedömas på samma sätt som alla andra, även om jag personligen tycker det är tragiskt.

När jag var student gjorde jag 10 intervjuer ensam, som bandades och transkriberades, och jag skrev en uppsats på ca 25 sidor där empirin analyserades. Jag fick klara mig själv, utan anvisningar, utan metodundervisning och nästan helt utan handledning. Det förstår jag att man ville komma ifrån, och jag tycker inte det är bara att helt lämna studenterna till sitt eget öde för att själva uppfinna hjulet. Fast jag är tacksam för att jag tvingades till det, för jag lärde mig enormt mycket. Min C-uppsats byggde på deltagande observation och ca 15 kvalitativa intervjuer, och jag skrev på uppsatsen i över ett år. Jag gick upp med den när jag kände mig redo, inte när kursen var slut. Så gjorde alla. Ingen var färdig på en temin, få klarade det på två. Det var så man såg på kunskap då, på 1990-talet. Idag ska alla klara sitt examensarbete på 10 veckor, och kravnivån blir därefter. Trots det får de samma akademiska titel som jag fick, Filosofie kandidat. Klart det gör något med synen på kunskap och med kvaliteten i den högre utbildningen.

Detta tänker jag på när jag läser Heideggers Vara och tid, för jag inser att ingen skriver några sådana verk idag. Redan då var det så klart unikt, men idag är det ingen som har möjlighet att ens försöka, om det inte görs på fritiden. Idag skrivs det dessutom allt färre monografier. Avhandlingar är idag till förkrossande majoritet en samling artiklar, som ofta inte ens är skrivna uteslutande av den som disputerar, i alla fall inte alla artiklarna. Vad har hänt med samhället, tänker jag, som motiverar att vi förvägrar oss själva och vårt samhälle studier som verkligen går på djupet? Böcker publicerade på förlag räknas bara i undantagsfall som meriterande, och vanligtvis räknas de lika som en artikel. Jag ser här en urvattning av kunskapen. En utveckling som drivs på av det faktum att dagens studenter, i alla fall de som läser program, vilket majoriteten gör läser läroböcker. Pedagogiskt tillrättalagda, koncentrerade, böcker som presenterar kunskapen i väl avgränsade kapitel, som enkelt kan tentas av och växlas in mot högskolepoäng.

Nu tror jag kanske inte att alla varken ska eller borde läsa Heidegger, men tanken på hur det skulle gå ger perspektiv. Och det faktum att verket fortfarande uppfattas som imponerande säger något om kunskapsläget i världen idag. Kunskap och lärande är ingen linjär process som går från klarhet till klarhet, det är en kollektiv kamp, en utmaning och framstegen som görs måste försvaras och hållas levande för att inte förlora sin relevans och vitalitet. Därför kan jag tycka att fler borde läsa Heidegger och andra texter av samma kaliber istället för läroböcker om, vad det nu är man vill lära sig något om. Det är lätt att skylla på dagens studenter och deras bristande kunskaper och engagemang och förmåga, men de är liksom jag och alla andra utkastade i tiden. Att jag kan sitta här och se tillbaka på min tid som student och förfasas över förflackningen av den högre utbildningen handlar ju om att jag föddes 1965 och gick på högskolan när jag gjorde det, inte om något annat. Det enda som skiljer mig från mina studenter är att vi passerat genom utbildningssystemet vid olika tider i historien. Viktigt att påminna sig om det.

Ville börja där, för det har att göra med vad Heidegger skriver i § 9 som har fått titeln Tillvaroanalytikens tema (s. 59ff). Tillvaron handlar det om. Ditt och mitt, varande i världen (och tiden), vår existens. Det handlar om tillvaron som vara, inte om dess "vad". Det handlar med andra ord inte om psykologi eller biologi och heller inte om antropologi. Det handlar om vara, som altid är någons vara. Tillvaron kan bara upplevas inifrån ett subjekt, och detta är viktigt att ha med sig och att inte glömma. Att-varo är ett ord som Heidegger använder, för att skilja ut frågan om tillvaron från dess vad-aspekter. Människan är just människa och det är något annat än ett bord, ett träd eller ett hus. Det är viktigt för att förstå Heidegger. Han är inte posthumanist, som många av de övriga filosoferna som jag läst och jobbar med. Heidegger undersöker i Vara och tid, människans i-världen-vara. Och via människans ontiska upplevelse av världen försöker han beskriva varats och tidens ontologi. Detta skiljer, som jag förstår saken, Heidegger från hans lärare Edmund Husserl som undersöker varat epistemologiskt. Båda utgår dock från fenomenen och är intresserade av "sakerna själva".

Två saker poängterar Heidegger inledningsvis: 1. Varats väsen är detta dess att-varo. Något, en individ, är och det är alltid denna individs vara som upplevs, utifrån just den tid som individen lever i. Förhandenhet är ordet Heidegger väljer för att skilja varat som han undersöker från andra sätt att se på och använda ordet tillvaro. Det handlar om det som är förhanden, om individer som är och upplever. 2. Det vara som undersökningen utgår från är alltid någons vara. Det som undersöks ontologiskt är alltså vara så som det upplevs av människor. Inte helt enkelt, men viktigt. Som jag förstår det handlar det om ett slags ontologisk multitud, för att använda ett helt annat begrepp, hämtat från Annemari Mol. Heidegger undersöker varats ontologi, men den är inget i sig, den är altid delad och därför mångfaldig och tidsbunden. Det handlar inte om något subjektivt, utan om varat så som det är. Tror jag förstår och får ihop det, tror och försöker se det så, vill jag poängtera. Kom gärna med invändningar och förtydliganden om jag är ute och cyklar.

Tillvaron ska vid analysens början just inte tolkas i ett bestämt existerandes differens, utan blottläggas i sitt indifferenta "i första hand och mestadels". Denna indifferens i tillvarons vardaglighet är inte ingenting, utan en positiv fenomenell karaktär hos detta varande. Utifrån denna varaart och återgående på den är allt existerande sådant som det är. Denna tillvarons vardagliga indifferens kallar vi genomsnittlighet.

Individernas individuella upplevelser förhåller sig alltså statistiskt till varats ontologi? Var och ens upplevelse är unik, men det unika är ändå inte något man har eller äger, det är en del av varats ontologi, det är så varat är. Min subjektiva upplevelse är därför inte min, utan en del av den helhet som jag delar med alla andra. Detta är lätt att missa i vardagen och därför uppfinner Heidegger alla dessa olika och nya ord, för att kunna göra varat tillgängligt för analys och för att sprida kunskap och förståelse för varats karaktär och särart.

Tillvaron är också möjlighet, och det är den central del av varat. Därför blir det både möjligt och viktigt att undersöka varat, för man kan vara mer eller mindre medveten om sitt vara, och kan kontrollera det i mindre eller större grad. Detta är viktiga egenskaper hos varat som Heidegger betonar. Filosofin handlar om att fördjupa förståelsen för vad det innebär att vara, och förmedla insikt om tillvarons förutsättningar  (dess möjligheter, hot, problem och förtjänster). Varat är alltid mitt vara, och därför är varat egentligt i den mening att jag är medveten om det, och oegentligt i betydelsen omedvetet.

Det ontiskt närmaste är det ontologiskt mest avlägsna, okända och i sin ontologiska betydelse ständigt förbisedda.

Och båda dessa varamodi samverkar på en ontisk nivå och och måste därför beaktas om man vill undersöka varats ontologi. Och därför är metoden hermeneutisk och inte positivistisk, tänker jag (och det tänker jag så klart eftersom jag är där jag är, gör det jag gör och finns och verkar i det yrke jag har, just här just nu).

Just nu kommer jag inte längre, och tiden rinner dessutom iväg. § 10 och § 11 som också ingår i kapitel ett återkommer jag till så fort jag finner tiden och tankeron.