Papper? Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Läste en intressant Understreckare här i veckan, om papper som medium för utbyte av information. Utgångspunkten för artikeln och för de texter som där introduceras och reflekteras kring är tesen att pappret är på väg ut, att pappret hör en svunnen tid till. Så är det kanske, men om det är så är det inget vi varken kan eller bör ta lätt på, det är inget mindre än en kulturellt omvälvande förändring. Pappret var en gång Mediet med stort M. Det var via texter tryckta på papper som världen kom människorna till mötes, det var pappret som förde folk samman och som krympte världen. Fast det tänkte ingen på då. Pappret var osynlig. Det är först nu när pappret fått konkurrens som dess verkan och betydelse framträder för oss. Här finns viktig kunskap att utvinna, och den chansen att lära bör vi inte försitta.

”Ibland får jag intrycket att jag i grunden inte sysslat med något annat än papper”, utbrister den franske filosofen Jacques Derrida i en intervju från det sena 1990-talet. Och skälet till denna insisterande känsla är förstås att papperet, redan under det förra seklets slut, börjat få påtaglig konkurrens från digital teknologi. Derrida tror nu inte att papperet plötsligt kommer att försvinna, och myten om det papperslösa kontoret, som uppstod i datoriseringens följd, kläddes av några år senare, men däremot kommer dess kulturella auktoritet, värde och betydelse – precis som den skriftliga signaturens, som han jämför med – att avta. 

När ett inslag i kulturen, en del eller aspekt av helheten, något som en gång var allenarådande, förlorar sin status är det inget trivialt. Det är inte det samma som att en trist gäst lämnar kalaset och på det sättet lämnar över utrymme till andra, nya och mer intressanta gäster. Absolut inte, med pappret försvinner en del av kulturens själ. Något fundamentalt förändras. Oklart vad som förändras dock. Och det är problematiskt, för det går inte att med hjälp av forskning bestämma vad eller hur kulturen förändras. Kulturvetenskaplig forskning kan bara visa att kulturen förändras när sammanhanget förändras som en följd av att delarnas inbördes relationer förändras. Här finns en del av humanioras problem, även om det inte är ett problem för humaniora. Problemet ligger djupt inbäddat i kulturen. Tyvärr har vi människor en olycklig fallenhet för att skjuta på budbäraren. Och den som inte kan tala om hur det är får svårt att nå ut med sina rön och svårt att hävda sin vetenskapliga status. Det är därför med sorg jag läser om papprets avtagande status, för artikeln visar hur lätt det är att kasta ut barnet med badvattnet.

Till stor del har Derridas antagande besannats. Papperet lever vidare, men dess territorium och inflytande minskar stadigt. Till exempel säljer Amazon idag fler elektroniska än pappersbaserade böcker. Och även om såväl pappersdokument som handskrivna signaturer fortfarande har juridisk betydelse och formell tyngd i vissa sammanhang, så framstår de alltmer som spöken på väg att lösas upp och ersättas av elektroniska alternativ. Det enorma symboliska kapital som tillskrivits underlaget gnuggas bort.

Detta att bokförlagen väljer att inte göra någon skillnad mellan en text tryckt på papper och en elektronisk text handlar om ekonomi, för skillnaden är enorm. Förlagen tjänar på den kulturella eftersläpningen som gör att konsumenterna ännu inte insett skillnaden och det nya mediets mer långtgående effekter. Skivbolagen gjorde samma sak, vilket vi idag kan se och utvärdera effekterna av. När musiken blev elektronisk och idag förmedlas via filer, utan att förpackas, händer något med relationen. Musikerna och deras publik har påverkats, liksom musiken i sig. LP-skivans effekter på artisterna, på musiken, publiken och på samhället var enorma. LP-skivans betydelse kan inte underskattas. Det är i ljuset av den och dess effekter som man ska förstå striderna om upphovsrätt. Skivbolagen kastade ut barnet med badvattnet när de började sälja musik via ett nytt medium. Och detta fick de betala dyrt för. Resultatet ser vi idag när (fast här får jag inflika en självkritik reservation om att det kan vara jag som håller på att bli gammal) det skapas allt färre ikoniska artister och låtar. Alla återvänder till och använder (i samplingar och som referens) musik som skapades och förmedlades via LP-skivan som referens. Det är även den musiken som framförallt spelas på Spotify. Samma sak kommer troligen att hända med kulturella utryck skapade för och förmedlade med papper som medium. Det borde uppmärksammas mer och reflekteras oftare över, för att undvika problemen som musikindustrin fortfarande brottas med.

Därmed etableras också andra utsiktspunkter, där papperet som det givna mediet förlorar sin naturlighet. Det synliggörs i stället som något materiellt, och som en del av historien. Förvisso kunde framsynta medieforskare som Harold Innis och Marshall McLuhan redan för mer än ett halvsekel sedan lyfta fram papperets avgörande roll vid uppbyggnaden av samhällen. Men trots att den senare beskrev inträdet i en elektronisk epok, kunde han knappast förutse hur omfattande denna omvandling skulle bli, och fick heller aldrig bevittna hur böcker, sedlar och dokument, som man kan hålla i och bränna upp, ersätts av elektroniska signaler. 

Det går som sagt inte att förutse vad som ska ske, men att kulturen kommer att förändras i grunden när sammanhanget förändras, det finns det gott om evidens för. Och det borde uppmärksammas mer, för allas skull och för att öka chansen att inget värdefullt går förlorat i förändringsprocessen. Missförstå mig inte. Jag är ingen bakåtsträvare, längtar inte tillbaka till den tid som flytt. Det var inte bättre förr, men det betyder inte att allt som är nytt nödvändigtvis är bra. Den tron är problematisk. Bara för att det går att tjäna pengar på något betyder inte att det är bra, det visar om inte annat musikindustrin som i sin jakt på förlorade vinster riskerar att förändra upplevelsen av musik i grunden, för alla. Pappret, liksom alla medier, gör något med budskapet, helt enkelt.

Denna sistnämnda betydelse hos papperet, som materiellt underlag för dokument, utgör fokus i en nyutkommen bok av den amerikanska mediehistorikern Lisa Gitelman: ”Paper knowledge. Toward a media history of documents” (Duke University Press, 210 s.).

Vilken effekt pappret har och exakt vad det gör med oss och den kultur vi lever med och skapar gemensamt, allt och alla vi som finns och verkar här idag, går inte att beskriva i detalj. Hur pappret påverkar texten, språket och kulturen, vet ingen, går inte att veta på förhand. Men just därför, just för att vi vet att det påverkar, borde mana till insikt och försiktighet. Eftersom vi vet att det spelar roll borde vi inte ta förändringen så lättvindigt som vi gör. Det är detta jag vill uppmärksamma. Jag vill inte och ingen kan stoppa utvecklingen.

Utan tvekan färdas ord och böcker – om än på simulerat papper – snabbare i dag än någon gång tidigare i historien. Samtidigt är det förstås en smula ironiskt att ta del av papperets färdvägar på en futtig upplyst telefonskärm. Och här om någonstans förkroppsligas frågan om materialets betydelse i går och i dag. Om den moderna västerländska individen till stor del har skapats av skrivande och läsande, vilken roll har då papperet spelat i denna föreställning? Att läsning på skärm, särskilt om vi är uppkopplade, rubbar korttidsminnet och skingrar vår uppmärksamhet, samtidigt som andra egenskaper kanske stärks, har konstaterats. Men vilka betydelser har då möjligheten att fixera ord och meningar på det beständiga och sköra papperet haft för skapandet av människor med ett inre liv?

Exakt, här finns massor av obesvarade frågor som bör undersökas, inte för att få svar, utan för att öka förståelsen för den kultur vi lever i och är medskapare av. Om vi vill fortsätta leva i ett välfungerande samhälle är detta frågor vi inte kan ignorera, det är avgörande frågor, för framtiden och för livet på jorden. Du kanske inte bryr dig om att papprets kulturella status förändras. Du kanske inte saknar papperstidningen och du kanske tycker att det går lika bra att läsa texter på skärmen. Alla har en åsikt och ingen är neutral. Oavsett hur vi ser på pappret påverkar det oss, oändligt mycket mer än vi tror. Därför att papprets historia är vår historia. Vi är en produkt av pappret, eftersom det har varit en central del i den kultur som vi kastades ut i när vi föddes.

Det tomma och vita arket, tabula rasa, hör till de mest kända metaforerna för att beskriva det medvetande som träder in i världen som nyfött barn. Men det vita såväl som det av tecken och bilder fyllda papperet har varit mycket mer än en metafor i utformningen av subjekt och identiteter i moderniteten. Kanske är det först nu, när detta papper har börjat naggas ordentligt i kanten, som det blivit möjligt att undersöka och förstå exakt hur dessa processer har sett ut. Böckerna av papper blir kanske färre under kommande år. Men böckerna om papper kommer, gissar jag, att bli allt fler.

Kulturvetare och deras arbete och texter samt tankar kan man skratta åt, det är ett kulturellt uttryck bland andra. Men skrattar vi åt kulturen och tar vi den inte på allvar kommer skrattet snart att fastna i halsen. För kulturen är en essentiell del av oss på samma sätt som vi är en betydelsefull del av kulturen. Tänk på det nästa gång du håller ett papper i din hand. Tänk på det universum som pappret är och på vilken roll det har i ditt liv, och på vilken roll det ska ha i din framtid. Tänk också på hur lätt det är och hur ofta vi gör det, kastar ut barnet med badvattnet.