En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 29

Ur denna rekapitulation och uppgörelse med mitt förflutna kommer jag under överskådlig tid att kunna hämta kraft och tålamod till att klara mig igenom alla tråkiga och meningslösa jobbmöten som måste besökas, alla ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem. Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull, och det utnyttjas av systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, saker som ”bara tar några minuter” och som var och en tagna för sig inte spelar så stor roll. Sammantaget blir det emellertid väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier. Hur man än gör blir man en förlorare.

Någonstans finns det naturligtvis en gräns. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, minskar chanserna för mig att göra mitt jobb allt mer. Skönt då att tänka på hur det hade kunnat vara om jag tvingats upp till ett bageri istället. Mina erfarenheter har gjort mig ganska immun mot den typen av krav och den skit man tvingas acceptera som lärare.

Upplevelserna från grundskolan och bageriet har också hjälpt mig att fördra och gör det lättare att se igenom alla de där smutsiga tricken som finns under ytan i universitetets korridorer och som allt för ofta styr besluten i otillbörliga riktningar. Kanske det bara är så att jag har blivit av med det flor som i början och ganska länge skymde min blick. Kanske är det bara så att jag äntligen har genomskådat och knäckt koden till den där världen som jag närmade mig med sådan oerhörd respekt och underdånighet. Universitetet är en skitvärld, på samma sätt som bageriet var det. Det finns inga perfekta arbeten, någonstans. Oginhet, avundsjuka, maktkamp och tår som oerhört lätt trampas på, det finns överallt. Varför skulle högskolevärlden vara annorlunda? Det tog bara lite längre tid att upptäcka att det faktiskt var så det låg till. Och jag är egentligen inte besviken. Jag har ju överlevt. Men visst är det jobbigt när ens gamla kollegor, de man trodde var ens vänner går bakom ryggen på en och bestämmer saker som drabbar en menligt. Det händer överallt, hela tiden. Visst är det jobbigt att inse att man helt plötsligt och utan förklaring blivit bortagen från undervisning man haft i några år och som man räknat med att man skulle få behålla. När faktum bara ligger där på bordet och man förväntas acceptera det utan att klaga. För om man klagar då är man ett problem. Hur man gör har man ändan bak. Mobbig skulle man kunna kalla det om man inte upplevt riktig mobbing, men jag antar att det bara är en gradskillnad. Fast ändå förvånar det mig att människor som säger sig kämpa för jämställdhet, jämlikhet och som meriterar sig och åker runt på konferenser och talar om för andra hur de ska agera i frågor som rör maktförhållanden, hur de kan se sig själva i spegeln när de utan att blinka utmanövrerar en gammal kollega utan förklaring och utan barmhärtighet, bara för att de inte gillar honom eller henne, och bara för att de har makten att göra det. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid. Men det är ändå en del av vardagen på högskolan och man måste lära sig hantera det, annars kan man lika gärna söka sig någon annan stans, för jag har ingen som helst aning om hur man ska komma förbi problemet.

Skönt, känner jag att jag insett att svaret inte ligger där ute, skönt att veta att det inte går att leta efter några svar. Jag vet idag att man måste uppfinna svaren själv och hitta på egna handlingsstrategier. Ingen annan kommer att göra det åt en. Tänk om man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonade värdet av och visade större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och även visade förståelse för att sådant tar tid och att det kostar pengar. Det vore en nåd att stilla be om. Men till den dagen kämpar jag på i skitvärlden som universitetet trots allt är och jag gör det på mitt sätt och tillsammans med mina förtrogna, vi som vill åt samma håll och som är intresserade av samma saker. Trots allt är mitt liv, allt inräknat, idag bättre än någonsin. Det har jag lovat mig själv att aldrig glömma.

Här slutar denna (bildnings)resa, men livet går vidare. Så länge det finns kunskap att vinna och så länge jag orkar och det känns bra kommer jag att fortsätta skriva om allt och inget som på ett eller annat sätt tangerar ämnena kunskap, utbildning, samhälle och hållbarhet.

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 28

När jag vaknar är jag ensam i kupén. Vi närmar oss Skövde. Behövde uppenbarligen sova, för på mina resor hem från Norrland brukar jag alltid vakna senast i Örebro. Är på väg hem från Umeå, där jag varit på besök på min gamla institution, den plats där min bildningsresa kröntes med jag klarade doktorsgraden. Skönt, då är jag snart hemma. Jag klär sakta på mig och går bort till restaurangvagnen där jag får ett eget bord. När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt i kroppen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det, även om resan inte alltid varit behaglig. Det finns fortfarande saker att ta tag i och massor att lära, men det antar jag att det alltid kommer att vara. En bildningsresa når aldrig en slutdestionation, den bara fortsätter och fortsätter. Jag är redo för nya utmaningar.

Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med, dels att försöka övervinna min egen osäkerhet och rädslorna som hindrat mig att ta nästa steg. Dels har jag tvingats hantera dem jag mött på vägen genom livet som försökt hindra mig att göra än det ena än det andra. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, de frågorna får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien och ser den större bilden. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro i Förortsidyllen. Utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelklassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?

Jag är oerhört glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klass- och bildningsresan inneburit. Tror dock inte jag är lyckligare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att, the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i över 10 år. Att jag skulle arbeta som lärare på högskolan, eller som lärare överhuvudtaget, det trodde jag aldrig. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker. Där och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort, jag kunde hämta styrka ur svårigheterna jag tvingats igenom. Ur mina erfarenheter kunde jag hämta mod och inspiration att finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig.

Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick. Jag är glad att jag orkade genomleva mina studenters dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser.

Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar. Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i.

Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för studenternas skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.

För att bli en bra lärare är det lika viktigt att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har är man dödsdömd inom universitetet. För mig har rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd från min bildningsresa. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort.

Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.

Högskolelagen, en reflektion 1

Vi lever i en demokrati och alla, utan undantag, lyder under Lagen. Få läser dock lagtexterna. Det är synd, för den svenska författningen finns bara ett musklick bort, här. Alla beslut som tas måste finna stöd i Lagen. Fler borde därför engagera sig. Alla med förmåga till analytiskt tänkande kan med egna ögon granska myndigheters arbete. Det finns en utbredd missuppfattning om att bara den som är utbildad jurist kan läsa lagen, men det är fel. Alla kan läsa lagen. För att tolka och tillämpa den, och framförallt för att driva ett mål i en domstol, krävs dock juristkompetens och vana. Det är en viktig skillnad. Men jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler ägnade Lagen lite större uppmärksamhet, för vi lyder som sagt alla under den.

Jag tänkte i en serie bloggposter visa hur man kan läsa och reflektera över Högskolelagen, som reglerar Sveriges högre utbildning. Som statstjänsteman och lärare på Högskolan är jag myndighetsutövare och jag har en skyldighet att känna till Högskolelagen. Allt jag gör måste finna stöd i Lagen. Det som gör att jag finner lagar intressanta är att det alltid krävs tolkning för att lagarna ska kunna tillämpas. Det är detta som juristerna övas i, att tolka Lagens bokstav. Lagtexten gäller, men det finns alltid utrymme för tolkningar och hjälp i och stöd för sin tolkning hittar juristerna i olika förarbeten och beskrivningar av lagens intention. Jag är emellertid ingen jurist, så jag nöjer mig att reflektera över lagtexten. Vad står det och hur kan dess innehåll förstås, om det handlar denna serie bloggposter.

Universitet och Högskolor är toppen av den pyramid som Sveriges utbildningssystem utgör. Förskola, grundskola, gymnasium och Universitet. Det ena bygger på det andra, men det finns ingen nivå över Högskolan. Därför spelar det roll för landets kunskapsförsörjning hur arbetet ser ut på de olika nivåerna. Om det slarvas i tidigare led försvåras arbetet i nästa. Om studenterna som kommer till Högskolan inte har de förkunskaper man kan kräva kommer detta att gå ut över kvaliteten på det arbete som utförs där. Vi som arbetar som lärare på Högskolan tvingas jobba med studenterna som söker sig till oss, med deras kunskaper. Vi kan inte påverka det som sker i nivåerna under, på annat sätt än att hålla god kvalitet i arbetet som utförs på lärarutbildningar och utbildningar till andra yrken som sysslar med kunskapsöverföring. Det svenska utbildningssystemet är med andra ord en helhet, men det råder skrämmande lite kontakt mellan de olika nivåerna. Det är en aspekt som inte beaktas i Skollagen, som är den Lag som reglerar arbetet i grundskolan och gymnasiet. Jag set det som en brist, för det gör det svårt att hävda kunskapens primat. Skolans och Högskolans uppgift är ju att säkerställa återväxten och utvecklingen av ny kunskap. Borde då inte den instans som ansvarar för det sista ledet i kedjan få mer makt och inflytande över innehållet i hela kedjan? Jag tycker det. Idag handlar debatten i skolan till stor del om alla annat än kunskap. Valfrihet, betyg, ordning och uppförande och så vidare, och allmänheten (med vår utbildningsminister i spetsen) lyssnar på alla andra än på oss lärare på Högskolan. Kunskapen har kommit att betraktas som en formalitet. Det är ett allvarligt problem, ifall vi vill att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Det finns som synes hur många skäl som helst att reflektera över Högskolelagen, och även över skollagen. Hur främjas kunskapen? Vilka hinder för kunskapsutveckling finns i lagen och i dess tillämpning? Om man jämför vardagen på högskolan med Lagens bokstav, på vilka sätt skiljer det sig åt? Reflektionen gör jag med fokus på KUNSKAP, och jag är som sagt ingen jurist, men jag är utbildad kulturanalytiker och jag är van vid att tolka texter och hantera komplexa problem. Låt mig visa hur jag tänker.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt huvudmannaskap.

Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte något annat anges särskilt. Lag (2012:910).

Högskolan "ägs" av staten och är med andra ord en nationell angelägenhet. Lagen gör ingen skillnad mellan Universitet och Högskolor, även om det finns organisatoriska skillnader, som till exempel att bara Universiteten får bedriva forskarutbildning och examinera doktorer. Inga problem så långt.

2 § Staten ska som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

Här beskrivs vad Högskolorna ska syssla med. Utbildning som vilar på vetenskaplig grund (eller konstnärlig, vilket jag kan tycka är lite märkligt, för vad är poängen att bli konstnärlig doktor? Annat än den prestige som följer med titeln? Vad är den kunskapsmässiga poängen med en sådan ordning? Samhällets behov av konstnärer, menar jag, är lika stort som behovet av forskare, men det är en annan typ av behov. Men detta är en annan diskussion) och beprövad erfarenhet. Vidare ska Högskolorna syssla med forskning och utvecklingsarbete. För att göra detta på bästa sätt krävs det att studenterna som kommer till Högskolan har fått med sig erforderliga kunskaper från grundskolan och gymnasiet. Här brister det och läget blir allvarligare och allvarligare för varje år, detta är alla lärare överens om, men det talas inte så mycket om det. Vill vi bygga en kunskapsnation är det dock något vi måste tala om, därför lyfter jag den frågan och pekar på detta problem.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Vad som i fortsättningen sägs om forskning avser även konstnärlig forskning, om inte något annat anges särskilt. Lag (2013:119).

Verksamheten som bedrivs på Högskolan ska, som jag tolkar Lagen, bedrivas med landets och vår gemensamma framtids bästa för ögonen. Samverkan är en central del av arbetet med andra ord, liksom information om resultatet. Nytta är ett viktigt ord här. Det ser så enkelt och självklart ut, men inget kunde vara mer felaktigt. Nytta kan tolkas på väldigt många olika sätt. Handlar det om ekonomi, användbarhet eller vad menar vi? Jag har inte kollat i några förarbeten, men med ledning av hur det talas om detta bland lärare, forskare och chefer ute på högskolorna råder det stor osäkerhet kring hur nytta ska tolkas. Det är en viktig insikt detta, att det saknas förmåga i samhället, även bland lärare och forskare, om behovet av och förmåga till tolkning. Många missförstånd hade kunnat undvikas om vi bara insåg det och talade mer om detta.

3 § Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. 

3 a § I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas. Lag (2000:1370).

Ett nära samband mellan forskning och utbildning talas det om. Denna skrivning är heller inte kristallklar. Det är lätt att säga att det ska vara så, men vad innebär det och hur ska lagen realiseras i kurser och utbildningar? Hur nära forskningsfronten ska studenterna tillåtas komma, till exempel? Ju närmare man kommer desto större osäkerhet råder det och detta gör att kraven på studenterna att kunna hantera denna osäkerhet ökar. Detta är ett problem jag stöter på dagligen i min verksamhet som lärare. Ofta hamnar vi lärare i konflikt med studenter som till exempel inte vill läsa kurslitteratur på engelska. Ett annat problem är att vi väldigt ofta får läsa i utvärderingar av kurserna att lärarna säger olika saker (och det handlar inte bara och oftast inte om att vi ger motstridiga besked rörande praktiska detaljer, för det förstår jag om det uppfattas problematiskt). När jag undervisar om vetenskapsteori, till exempel, säger vissa studenter att jag ska sluta vara så flummig och säga som det är, även om jag nyss påpekat att det är precis det jag gör. Talar om rådande (osäkra) kunskapsläge. För att kunna tillgodogöra sig undervisning som lever upp till denna paragraf i Högskolelagen krävs att gymnasieskolan lever upp till krav som garanterar att studenterna är redo. Tyvärr ser det inte ut så idag. 

4 § Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen.

De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.

Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna. Lag (2013:119).

Kvalitet och effektivt är två ord som låter enkla, men som i praktiken och vardagen ute på högskolorna tolkas på oändligt många olika sätt. Vad menar vi med kvalitet? Och vad innebär det att utnyttja resurserna effektivt? Kvalitetskravet kan tolkas som att detta är något som måste mätas och jämföras mellan olika Högskolor, men det menar jag leder till sämre kvalitet (jfr kritiken mot New Public Management). Och effektivt kan tolkas som att det handlar om att spara pengar, vilket ofta får som konsekvens att kunskapen får stryka på foten. Jag saknar här resonemang som hjälper Högskolorna att göra sådana prioriteringar som leder till ett resultat som gör att Sveriges rykte som kunskapsnation inte rubbas. Vad ska vara vägledande i kvalitetsarbetet och strävan efter effektivitet? Kunskap eller ekonomi, ytterst handlar det om dessa båda aspekter. Här svävar även Högskolestyrelserna i ovisshet, det har jag själv erfarit under mina tre år i styrelsen för Högskolan Väst. Där och på många andra högskolor var det ekonomin som sattes i främsta rummet, vilket är en rimlig tolkning av lagen. Men leder den tolkningen till att kunskaperna blir bättre? Det är jag mycket osäker på. Därför efterlyser jag reflektioner kring dessa frågor, för kunskapens skull.

4 a § Studenterna skall ha rätt att utöva inflytande över utbildningen vid högskolorna. 

Högskolorna skall verka för att studenterna tar en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen. Lag (2000:260).

Denna paragraf är viktig. För som jag ofta påpekar är det lätt att lova saker och formulera handlingsplaner och värdegrundsdokument, men svårare att hantera dessa saker i praktiken. Om studenternas förkunskaper sjunker, och deras förmåga att ta informerade och hållbara beslut urholkas, vad händer då med kunskapen? De allra flesta studenter tar ansvar och läser på Högskolan med kunskapen i fokus och gör vad som krävs för att lära, men långt ifrån alla. Det finns studenter, och dessa studenter är ofta högljudda, som använder sin rätt till inflytande till att välja bort böcker och obligatoriska moment, som lärarna, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet (se § 2 & 3) kan argumentera för. Hur gör vi om och när studenter använder sin rätt till inflytande för att förflytta ansvaret för lärandet från studenterna till lärarna? Den generation som kommer till Högskolorna har en helt annan syn på ansvarsfördelningen än tidigare generationer. Det talas om den curlade generationen. Hur ska den som aldrig har behövt ta ansvar tidigare kunna göra det på ett bra sätt när de kommer till slutsteget i utbildningskedjan. Det borde vi tala massor om, inte bara på Högskolorna och bland lärare, utan i samhället. Hur organiserar vi det bästa systemet för kunskapsutveckling?

När allt mer fokus riktas mot betyg och examina får denna paragraf andra konsekvenser än i ett samhälle där kunskapen står i centrum. Idag förhandlar studenter väldigt ofta om betyg, även om det framgår av lagen att jag som lärare har det fulla ansvaret och att betyg inte kan överklagas. Studenten kan begära att få göra om provet och byta examinator, men jag har ingen skyldighet att gå in i en förhandling. Hur rätten till inflytande ska användas står det inget om i lagen. Det ser jag som en allvarlig brist eftersom jag i min vardag ser hur detta går ut över, dels effektiviteten i mitt arbete (se § 4), dels kunskapen.

En sista sak att reflektera över. Varför ska Högskolorna verka för att studenterna tar aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen? Hur ska denna skrivning relateras till det som står i § 3. Om man inte alla parter är införstådda i vad som är poängen med inflytandet, vad som är målet med vidareutvecklingen, då får vi problem. Handlar det om kunskapen eller ska andra saker också beaktas? Vad händer om studenterna blir mer intresserade av betygen och examensbevisen än av kunskapen? Hur löser vi den typen av problem?

Jag tycker att lagen är otydlig på väldigt många olika sätt och saknar skrivningar om målet med verksamheten, som är mer skarpa än att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Jag menar, det ser olika ut inom olika vetenskapliga discipliner. Olika vetenskaper ser på kunskap på olika sätt. Det leder till problem ute på Högskolorna. Om lagen var tydligare här och om det fanns en större medvetenhet om möjliga problem som kan uppstå är olika paragrafer ska jämkas mot varandra hade verksamhetens effektivitet kunnat öka betydligt.

Högskolelagen är en lag som sällan prövas i domstol, för verksamheten är av sådan karaktär att konflikterna som uppstår nästan aldrig drivs så långt. Det finns dessutom många småpåvar ute på institutioner och avdelningar som använder sin makt och sitt inflytande för att driva igenom sin personliga tolkning av lagen. Detta går också ut över effektiviteten och påverkar i högsta grad kvaliteten på kunskapen. Lagen står många gånger mer i fokus för verksamheten än kunskapen, för det är mot lagen verksamheten prövas. Vi måste göra si eller så, är en vanligt förekommande fras på möten i högskolevardagen, och när någon frågar varför blir svaret ofta, därför. Det beror inte sällan på att det saknas förståelse för lagens komplexitet och det som händer med klarheten när texten ska omsättas i praktik.

Vad är själva sensmoralen i denna och kommande bloggpost? Jo, att det behövs tolkningskompetens för att kunna hantera lagar. Ett samhälle som betraktar vetenskaper som sysslar med att utveckla sådan kunskap och kompetens som överflödiga (för att man tolkat effektivitet och nytta strikt ekonomiskt) är ett samhälle som håller på att underminera grunden för framtiden. Fler exempel och reflektioner kring Högskolelagen kommer.

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 27

Tänker inte så ofta på det idag längre, men det fanns en tid då jag tänkte mycket på det pris jag fått betala för studierna som jag utan en tanke på konsekvenserna kasta mig ut i. Var det värt allt jag tvingades gå igenom under transformationen från bagare till akademiker? Är universitetspoängen mer värda än kompisarna som försvann under resans gång? Var doktorstiteln värd ett kraschat äktenskap? Är jag nöjd med tillvaron nu, eller kommer resan att fortsätta tills jag dör? Med viss tvekan och på iget sätt lättvindigt kommer jag fram till att svaret på frågorna är ja, det var värt att gå igenom allt, för det jag har idag är ovärderligt och dessutom vet jag att hungern efter kunskap aldrig hade kunnat stoppas och om någon, jag själv inberäknad, hade försökt hindra lusten att lära, hade det slutat med förskräckelse.

När det gäller det där med bageriarbetet har det definitivt varit värt allt. Om jag skulle tvingas tillbaka dit nu skulle jag gå under som människa. Inga vilda hästar i världen skulle kunna dra mig tillbaka dit. Fortfarande, varje morgon, oavsett vad jag ska göra på dagen, hur tråkigt det än är, så får tanken på att jag i alla fall inte behöver gå upp till ett dammigt bageri och ta på mig smutsiga kläder, mig att gå upp med ett leende på läpparna. För det är jag akademin oändligt tacksam. Och det faktum att jag under de där åren lärde mig komma upp på morgonen har jag fortfarande nytta av. Idag kan jag till och med njuta av gå upp och inte minst av att få några timmar i lugn och ro innan världen vaknar och vardagens krav tränger sig på.

Kompisarna som försvann på vägen hade försvunnit ändå, därtill var vi allt för olika. Och riktig vänskap går djupare än klass och kunskap, riktiga vänner förstår varandra och respekterar varandras olikheter och vägar genom livet. De vänner som tillkommit under vägs uppväger dessutom helt klart och med råge förlusten av den kontinuitet det gamla gänget, som jag åkte på skidresa och festade med under bageriåren, möjligen skulle kunna representera. Även skilsmässan hade troligtvis varit ett faktum även utan universitetet, om än senare och förmodligen mer smärtsamt. Träffas man ung är det svårt att hålla samma drömmar vid liv genom åren. Relationer är svåra som de är.

Alla transformationer har ett pris kopplat till sig, att utvecklas är ett mynt med två sidor och man får helt enkelt ta det onda med det goda. Nu när jag sitter här och tänker tillbaka känner jag ända in i märgen att min nuvarande tillvaro varit värd alla uppoffringar, all vånda, alla problem och allt annat som kostat på. Det jag vunnit är ovärderligt. Att få arbeta med kunskap och fortsätta lära är en ynnest. Jag har verkligen världens bästa arbete. Äntligen, efter närmare femtio år känner jag mig hel. Och den känslan gör att jag idag orkar ta konflikterna, orkar med alla pålagor, all administration, allt som tar fokus från kunskapen i vardagen.

Ekonomi eller kunskap?

Ett samhälle som väljer ekonomi som sin högsta organiserande princip kommer förr eller senare att utarma kunskapen, som jag menar är grunden för en fungerande ekonomi och ett hållbart samhälle. Om det är detta som händer i Sverige just nu har jag ingen aning, men det finns tecken som talar för det. Till exempel oron som luftas i dagens tidning, för partiernas krav på höjda lärarlöner. Under rubriken, "Många oroas av löften om lärarlöner. Såväl arbetsgivare som fack oroas av partiernas vallöften om högre lärarlöner." luftas en hel del intressanta tankar, som jag känner mig manad att granska lite närmare.

Det är olyckligt att frågan om lärares löner blivit en valrörelsefråga, för det visar att politikerna inte bryr sig annars. Det oroar mig också, för det riskerar att leda till sämre och mindre grundade lösningar, och det i sin tur riskerar att ytterligare förvärra kunskapsläget i Sverige. Fast oron som uttrycks i artikeln handlar inte om kunskapen, utan om ekonomin. Det är den som fack och arbetsgivare oroas över. Att höjda löner där ska leda till krav på andra områden också. Det ser jag som grundproblemet, att det är så man tänker: Om hen får ska jag ha, helst lite mer! Det är ju det sättet att resonera som försatt oss i en situation där allt färre vill bli lärare. Och om den tendensen stärks riskerar den att underminera hela samhällsbygget och då är vi alla illa ute, för storleken på kakan som ska fördelas kan därmed komma att minska.

Kunskapen är basen för allt, om vi inte vet kan vi inte hantera problemen som finns överallt. Ett samhälle som tar lätt på kunskapsfrågan är ett samhälle på glid. Och om ekonomin placeras i centrum kommer den förr eller senare att få tolkningsföreträde över kunskapen. Om det är dit vi kommit är svårt att uttala sig, men det finns en del oroande tecken. Som artikeln i tidningen och dess innehåll.

- Det kortsluter den svenska modellen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson till Ekot i Sveriges Radio.

Han anser att staten inte alls borde lägga sig i lönesättningen, och ekonomiprofessorn Lars Calmfors är inne på ett liknande spår.

- Det är väldigt ovanligt. Vi har ju egentligen ett system där det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma lönerna, säger han till nyhetsprogrammet.

Calmfors ser en ”inte obefintlig” risk för att även andra grupper kan börja ställa liknande krav.

Det är möjligt att det finns fog för denna oro, men det jag vill peka på är vad den oron står för och hur man kan se på den. Vad är viktigast i samhället, ekonomi eller kunskap? Kanske är det ett problem av hönan-och-ägget karaktär, i alla fall om kunskapen ställs mot ekonomin, men det är fortfarande ett stort problem. Som jag ser det är nivån på lärares löner ett tecken på att nuvarande modell inte fungerar, för om läraryrket inte drar till sig landets bästa och mest hängivna elever då hotas den framtida kunskapsförsörjningen och den riskerar att skapa problem för ekonomin också. Frågan blir därför: Ska vi behålla nuvarande modell, där arbetsmarknadens parter kommer överens utan inblandning, även om problemet med låga lärarlöner cementeras?

Lars Calmfors är en ansedd forskare, men det han säger här i artikeln behöver man inte vara forskare för att se och förstå. I en förhandling om storleken på lönen för mig eller den grupp jag företräder handlar det om att ta så få andra hänsyn än de rent egoistiska. Det är ju därför viktiga samhällsbärande yrken, som betalas med gemensamma medel så lätt och ofta halkar efter. Sjuksköterskor, poliser, lärare och andra yrken. Kostnaderna för dem måste bäras av alla, annars har vi inget samhälle. Inget hållbart samhälle i alla fall. Därför är jag mycket mer intresserad av vad ekonomiprofessorn har att säga om det, än om trivialiteter. Hur ser han på hoten mot samhällets kapitalförsörjning? Hur ser han på modellens konsekvenser, att de yrken alla behöver mest är de yrken som har svårast att få gehör för löneökningar?

Vårdförbundets ordförande Sineva Riberio pekar i nyhetsprogrammet på att sjuksköterskor delar på samma pengapåse, och hon anser att även de är underbetalda.

- Våra lärare behöver bra löner, men det finns andra akademiska yrkesgrupper som också behövs för att eleverna ska må bra, säger hon till Ekot och förutspår att det kommer att komma krav från andra.

Hur ser Lars Calmfors på ekonomins roll i samhället? Hur gick det till när vi beslutade att prioritera ekonomi framför kunskap? Det är så det ser ut. Ekonomin styr snart sagt allt. Varför? Kanske för att det är ett kostnadseffektivt sätt att styra? Men är det ett bra sätt? Leder ekonomiseringen till hållbarhet och får vi bättre kunskaper genom att organisera skola och utbildning på det sättet? Jag är skeptisk och finner inga tecken på något sådant, däremot en massa tecken på att ekonomiska hänsyn går ut över och utarmar kunskapen.

Även arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv oroas för att lönelöftena ska sätta fart på inflationen..

Påminner om att Svenskt Näringsliv har en motsägelsefull syn på kunskap och forskning, som man menar ska gynna företagen, samtidigt som höjda löner, vilket är en åtgärd som kan antas stärka lärandet, hotar att leda till inflation. Ett klassiskt exempel och en god illustration till människans eviga önskan om en kaka man kan ha, samtidigt som man äter upp den. Kunskap är bra, om den är billig?! Svenskt Näringsliv anser också på fullaste allvar att kunskap är en process som kan påskyndas med ekonomiska incitament eller med enkla åtgärder som betyg i ordning och uppförande. Man anser vidare att svenska universitet ska ta en del av företagens FoU kostnader. Alla förslag i den riktningen visar att ekonomin ger företräde framför kunskapen, i Sverige.

Som jag förstår saken ser det annorlunda ut i Finland, där näringslivets företrädare har en annan syn på hur man bygger en kunskapsnation. Och i Finland råder ingen kris i skolan. Tvärt om. Tänkvärt, menar jag, men inser tyvärr samtidigt att detta inte är en diskussion som passar valrörelselogiken. Fast om vi menar allvar med talet om krisen i skolan borde kanske den logiken granskas mer än kravet på höjda löner för lärarna ... Om det nu är KUNSKAP vi vill ha.

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 26

Livet är fyllt av möten. Och när jag tänker tillbaka så här på min bildningsresa är det vissa möten som står ut mer än andra. Oväntade men för alltid definierande möten. Möten som fick min väg att byta riktning. Tror alla har erfarenhet av sådana möten och genom att reflektera över dem menar jag att man får en bättre förståelse för livet och dess alla oväntade inslag. Slumpens roll kan inte underskattas även om den aldrig går att räkna med. Att slumpen existerar och påverkar råder det dock ingen tvekan om. Här ska jag visa på ytterligare ett exempel på det.

Avgörande möten med människor som brutit in i mitt liv vid högst avgörande tillfällen och som lämnat outplånliga spår, tänker på dem. På mannen på spårvagnen och föredragshållaren som fick mig att sluta på bageriet, kvinnan på femtioårskalaset som fick mig att inse hur mycket studier påverkar en. Tänker på andra människor, andra möten. Visst är jag medveten om att det är efterhandskonstruktioner, men när avgörande beslut väl tagits är det lätt att man kopplar dem samman med händelser som, om de inträffade vid ett annat tillfälle skulle ha tett sig tämligen triviala och obetydliga. Det handlar om sammanhang, alltid sammanhang. Helheter som ger upphov till konsekvenser.

Ett annat sådant möte utkristalliserar sig i minnet. Det utspelade sig en kväll i Sveahuset, på en av de populära pubkvällarna, när en inbjuden talare, en berömd etnolog, berättade om sig och sin forskning, som lockade massor med studenter. Efter föreläsningen var det pub. Ljuset släcktes ner och det sattes på musik. Samtal om kunskap, studier och livet. Intellektuella samtal. Tänker på de där kvällarna med längtan och värme. När dagens studenter bjuds på liknande arrangemang dyker de inte upp. De har annat för sig än att samtala och förkovra sig. Läser kanske till tentan, eller också jobbar de. Trist är det hur som helst, och det kan inte vara en slump att det sammanfaller med sjunkande resultat i Pisa-mätningar. Fast nu var det inte detta det skulle handla om.

Som vanligt kände jag mig utanför, men strax fick jag ögonkontakt med en av lärarna som var med i Varberg som jag talat en del med efter resan. Jag tog mod till mig och gick dit och satte mig. Vi talade om studierna på universitetet. Min vana trogen blottade jag mitt dåliga självförtroende för att inte locka fram några förväntningar på mig som student. Därigenom, intalade jag mig, skulle jag lättare kunna bära sorgen över att kanske behöva gå tillbaka till bageriet längre fram, om studierna misslyckades. Förhållningssättet imponerade dock inte på läraren. "Lägg av", sa han. "Sluta se ner på dig själv och din förmåga."

Han berättade sedan om sin kamp med känslan av att inte finna sig till rätta på Universitetet, hur han länge tog ner sig själv och hur det hämmade honom i arbetet. ”Sluta med det”, sa han, ”tänk på att om du jämför dig med lärarna här på etnologen, så har de så gott som alla studerat i över tio år. Du är bara i början av din karriär.” En lång stund fortsatte han och hamrade på olika sätt in detta budskap i min hjärna. Då gläntade jag för första gången på locket till min kista som varit stängd så länge. Tillsammans med honom kände jag tillförsikt och trygghet. Och där och då bestämde jag mig för att våga fortsätta på den inslagna vägen, så länge det nu bar.

Detta var ännu ett av alla dessa möten med mer eller mindre okända människor som har hjälpt mig fram, oftast utan att ens själva veta om att det var det de gjorde. Men bara genom att finnas där för att lyssna, eller kanske för att ge ett till synes trivialt råd i förbifarten, hjälpte mötena mig fram. Förmodligen minns ingen av dem tillfället. Men jag minns. Kanske även jag någon gång har haft samma inverkan på någon av alla de människor jag mött genom livet. Jag hoppas det, därför skriver jag om det. Som jag ser det är det enda sättet att tacka för den hjälp man fått av andra.

Dagens Nietzsche, om evighet och längtan

Evigheten. Vi är alla del av den. Den är inget någon tänker på. I vardagen är vi alla fullt upptagna med annat, som tar vår uppmärksamhet bort från evigheten. Att tänka på evigheten kan därför fungera som ett slags paus från tillvarons larmande brus. Bara för att vi inte tänker på evigheten betyder inte att den inte finns, och paradoxalt nog är det när vi inte tänker på evigheten som vi som mest är en del av den. När vi lever fullt upptagna med vardagens bestyr, är vi fokuserade på det som är här och nu. Om bestyren är allt för krävande och larmet så pass högt att det överröstar allt annat, då liknar människans liv ett vegeterande. När allt som finns är här och nu, eller när allt fokus och alla resurser handlar om att uppfylla ett tydligt mål, då finns bara det. Livet pågår oavsett och är en del av evigheten. Det spelar ingen roll hur vi tänker om detta eller om vi inte håller med, allt och alla ingår i evigheten.

Låt vara att evigheten är ofattbar för en dödlig. Det är olyckligt om vi låter detta faktum hindra oss från att reflektera. Vi ska naturligtvis inte ägna all tid och energi åt evigheten, och målet är inte att hitta slutgiltiga förståelsen. Evigheten pågår och har inget mål, så det faller på sin egen orimlighet. En annan avgörande sak är att ingen kan veta mer än någon annan om evigheten, det går i alla fall inte att avgöra vems tankar som ligger närmast sanningen. Tankar och reflektioner kring evigheten handlar om att främja hållbarhet och om att få ut mer av livet här och nu. Om att leva ett mer meningsfyllt och mindre målfokuserat liv.

Evigheten är per definition ett omöjligt problem för människans intellekt. Därför är det lämpligt, för det tvingar oss att bli ödmjuka och ingen blir någonsin klar med frågan, alla kan ständigt bli bättre på att reflektera över en sådan sak som evigheten. För att landets kunskapsutveckling inte ska gå i stå och degenerera krävs att vi bryter mönster. Idag, i tider av New Public Management, där allt ska mätas och vägas, räknas och jämföras i jakten på effektivitet och ökande vinstmarginaler, behövs mer än någonsin ett annat sätt att se på och förstå; samhället, skolan, ekonomin, kultur ... allt! Vi sitter fast och fastnar allt mer i här och nu när vi tänker och agerar så. Målfokusering, budgetdisciplin och så vidare. Vad gör detta med oss? Om vi inte ens hinner reflektera över den frågan, hur ska vi då kunna avgöra om det vi gör med och mot varandra är bra för oss? Tankar på evigheten bryter mönster, tvingar tankar att byta riktning, fördjupar, vidgar, utvecklar förmågan att tänka och skärper förmågan till kritiskt tänkande.

Samhället håller på att gå i baklås och ju mer av samma vi utsätter oss för, desto svårare kommer det att bli att lägga om kursen när vi framöver tvingas till det. Alla vet att det sätt vi lever på och hur vi organiserar samhället inte är hållbart. Tänk på målen vi alla strävar efter. Tänk på hur vi ser på dem och vad de gör med oss. Vi formulerar dem i detalj och utarbetar metoder för att säkra vägen dit. Vi vill inte bli överraskade, vi vill ha kontroll. Vi vill! Ingen tvekan om att viljan är stor och stark, men vad bryr sig evigheten om det? Människans vilja är en myras kamp mot en elefant, i relation till evigheten. Människans vilja och önskningar kan, och är på god väg att, föröda den enda plats i Universum där människor kan leva, som människor. Om det bryr sig evigheten föga. Därför är evigheten lämplig som utgångspunkt för den typ av tankeövningar jag menar att vi är i desperat behov av, för vår egen överlevnads skull.

Det är synen på kunskapen som är problemet, detta att vi tror oss kunna kontrollera och målstyra komplexa processer. Vad vi behöver är ödmjukhet. Och det kan vi få genom att reflektera kring evigheten. Hjälp i det arbetet kan hämtas från olika håll, det är inte det viktiga vem vi tänker och reflekterar med. Det centrala är att vi tänker och reflekterar. Nietzsche är ett förslag. Han skriver poetiskt. För mig är det ett skäl så gott som något att läsa och reflektera.

Om jag är en spåman och full av den profetiska ande, som vandrar på en hög bergsrygg mellan två hav, -- vandrande som ett tungt moln mellan det förgångna och det framtida, -- en fiende till alla heta lågländer och allt som är trött och som varken kan dö eller leva: i sin dunkla barm beredd till blixt och till förlösande ljusstråle, havande av blixtar, som säger "ja!" skrattar "ja!", till spående blixtstrålar: --

-- lycksamlig är den som är havande på ett sådant sätt! Och sannerligen, länge måste den som en gång ska antända framtidens ljus hänga som ett mörkt moln kring bergen! -- å hur skulle jag kunna undgå att trängta efter evigheten och efter den bröllopsartade ringarnas ring, --återkomstens ring!

Jag har ännu aldrig funnit den kvinna, med vilken jag ville ha barn, det skulle i så fall vara denna kvinna, som jag älskar: ty jag älskar dig, i evighet!

Ty jag älskar dig, o evighet!

Längtan efter det ouppnåeliga. Om det handlar texten, om kärlek till det som inte går att få. Om ödmjukhet inför evigheten och om respekt för livet. Det längtas för lite idag. Vi hinner inte längta för vi är fullt upptagna med måluppfyllande och effektivitet, kvalitetssäkring och eliminering av risk och osäkerhet. Vi tror vi kan veta och att det går att utarbeta metoder för att få vad vi vill ha; pengar, kunskap och en rent allmän behovstillfredställelse.

Värdet med längtan är inte att få sin önskan uppfylld. Längtan har ett stort eget värde. Tänk på din barndoms jular. Vad minns du mest idag, klapparna du fick eller väntan på dem? Vad gör julen till den högtid den är, maten, gåvorna, julgranen? Eller drömmarna om upplevelsen och tillfället? När allt mer tid, fokus och resurser läggs på att vi ska få vad vi vill ha, så som vi vill ha det, töms livet på mening. När målet är viktigare än vägen och när tider av väntan till varje pris ska kortas, är det då ett värdigt liv? Jag tycker inte det, och livet så som vi lever det idag är i vilket fall som helst inte hållbart.

Vi borde längta lite mer, för längtans skull och för att utveckla vår och samhällets förmåga att formulera visioner. Fokus på mål ger oss torftiga visioner, meningslösa liv och utarmar vår kollektiva förmåga att tänka. Titta på Sverigedemokraterna. Deras mål är inte väsensskilda, eller framstår i den politiska debatten i alla fall inte som speciellt annorlunda, än övriga partiers. Deras visioner skiljer sig dock markant åt från resten av riksdagspartierna. Fast det ser vi inte när vi tjafsar om kronor och ören och måluppfyllelse. Var finns visionerna? Om det borde politiken handla. Vad vill vi? Vart är vi på väg?

Vi borde längta mer, och reflektera oftare över omöjliga frågor. För att hitta ett hållbart förhållningssätt till livet och för att utveckla vår förmåga, för att få perspektiv och för att bli lite mer ödmjuka inför det som är viktigt på riktigt och i det långa perspektivet. Ur evighetens perspektiv, hur viktigt är det stundande valet? Låt oss tänka på det när vi står framför partiernas valsedlar. Vems politik är bäst, ur livets och evighetens synvinkel?

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 25

Sitter på hotell. Ska snart ta en promenad. Ute vaknar staden. Jag är här med jobbet. Idag är jag lärare på högskolan och därtill Docent. Får påminna mig om det ibland, för det var aldrig självklart. Vägen hit har varit kantad av problem, men glädjeämnena har ändå alltid övervägt. Lite har det varit så att ju fler problem, desto värdefullare segrar. Det känns som en seger, för mig, över mig själv framförallt, men också över det svenska skolsystemet. Min bildningsresa har varit krokig, devis för att skolan inte nådde mig, men också för att jag inte hittade in. Och jag kan inte tro att jag är ensam. Därför skriver jag, för min egen skull, för att försöka förstå vad det var som hände egentligen och hur jag reagerade på det, och för andra, för den som kanske känner sig jag. För ett land där inte alla som har förmågan att studera gör det är ingen kunskapsnation. Studera gör man så klart för sin skull, men också för det land som bekostar utbildningen. Vi har alla ett ansvar. Jag tar det på mitt sätt. På detta sätt.

Att bildningsresan också var en klassresa minns jag som igår hur jag upptäckte. Jag tänker tillbaka på den gången då det gick upp för mig att studierna på universitetet faktiskt var en resa, och att den resan var enkel, utan retur. Den insikten, liksom insikten om att jag skulle sluta i bageriet, fick jag med hjälp av en utomstående individ som plötsligt bara materialiserades i vimlet och hjälpte mig att lägga pusselbitarna rätt och som fick mig att inse vad som då redan var ett faktum, även om jag inte fattat det. 

Det var på min farbrors 50-årskals. Han höll öppet hus. Jag åkte ensam dit. Tanken var att jag skulle stanna en stund och sedan åka och förena mig med min familj, men jag blev kvar, länge. När jag kom var lägenheten, tre rum och kök, i ett landshövdingehus, fylld med grannar och människor jag inte kände. Jag satte mig vid ett bord i vardagsrummet för att iaktta och för att acklimatisera mig i miljön. Först hamnade jag i samspråk med min farbrors gamle barndomsvän. Han levde numer som nykter alkoholist, sa han. Ämnet intresserade mig för det var vad min C-uppsats handlade om. Det kan inte vara lätt i detta sammanhang där det var uppladdat med allehanda drycker, tänkte jag. En femtioårsdag skulle trots allt firas och vi snackar arbetarkvarter. Det förpliktigar. Den brokiga samlingen människor i rummet talade alla om min farbror och alla hade sin syn på honom. Ingen av dem stämde dock med min bild. För mig har han alltid varit någon jag sett upp till. En förebild att inspireras av. Han har lärt mig att det går att leva ett gott liv utan att vara rik, om man bara tar vara på de tillfällen man får och anpassar sig efter de förutsättningar som gives. 

I takt med att mörkret sänkte sig ändrade klungan av gäster karaktär. De ytligt bekanta lämnade lägenheten och in kom de närmast sörjande i form av släkt och nära vänner. Men det som gör kvällen minnesvärd är nu inte samvaron med släktingarna. Nej, det var det som inträffade senare på kvällen. Just innan jag skulle åka. Min farbror hämtade regelbundet nya flaskor vin som öppnades och tömdes i gästernas glas. Stämningen steg. Jag skulle köra och var nykter och iakttog myllret av kroppar, lyssnade på röster och inledde och avslutade samtal med nya och gamla bekanta. Barndomsvännen stötte jag på i hallen totalt borta av alkohol. ”Va fan, man lever bara en gång”, sa han och halsade direkt ur en flaska med vin. Jag tyckte synd om honom. Ett återfall kan leda till ganska mycket problem. Men stämningen i lägenheten var speciell, överseende och inbjudande som min farbror. Här var det okej att bli lite för full och här fanns plats för den som inte riktigt passar in. Det var här och i liknande miljöer jag kände mig hemma. En värme spred sig inom mig. Den intellektuella nivån på samtalen var inte lika hög som jag vant mig vid på universitetet. Men det kompenserades med råge av den hjärtliga stämningen. 

Kanske för att stämningen och sammansättningen av folk såg ut som den gjorde överraskades jag totalt av den kvinna som gjorde ett inpass i en diskussion jag förde med min kusin om studier på universitetet. Plötsligt insåg jag att kvinnan hade något viktigt att säga mig. All min uppmärksamhet riktades åt hennes håll. Vi var två nyktra människor som uppenbarligen delade efterenheter och som av en slump möttes över ett bord i ett mörkt och stimmigt rum. Ett slags förbund slöts och jag var genast med på noterna. Berättade att jag höll på att skriva uppsats. Till skillnad från alla andra frågade hon vad jag läste och vad uppsatsen handlade om, inte när jag skulle bli klar. Hon var gift med en av min farbrors bästa vänner. Men jag hade aldrig träffat henne tidigare. Och hon talade med mig på ett sätt som fick mig att reagera. Det hon sa fastnade i minnet och sorlet i rummet försvann. 

Hon hade ett budskap till mig. Hennes sätt att bryta in i samtalet och den exakt avvägda tidpunkten gjorde att känslan av overklighet stärktes. Plötsligt var det som det bara var hon och jag som talade. Hon hade också läst på universitetet och även hon kom från en arbetarbakgrund. Utan att jag frågade berättade hon om sina erfarenheter på ett sätt som gjorde att de riktades direkt till mig och det jag stod i begrepp att inse själv. Hon talade om känslan av att aldrig kunna vända tillbaka till sitt ursprung. Hon talade om hur man, hur lite man än önskade det, på universitetet smittades av något som hon kallade medelklassens förbannelse. Likt en fluga dras man mot kunskapens sötma och för sent upptäcker man den bittra eftersmaken. Gamla vänner försvinner vare sig man vill det eller ej i takt med att man, sig själv obemärkt, förändras. När man väl är färdig står man där utan sitt ursprung att återvända till, i en roll man känner sig bekväm i. Hon talade sansat och insiktsfullt, utan några pekpinnar. Hon bara konstaterade att det var vad jag hade att vänta mig. När jag började argumentera för att jag inte riktigt kände igen mig ursäktade hon sig taktfullt och sedan var hon borta.

Jag frågar mig ibland, precis som med mannen på spårvagnen, om hon verkligen existerar och om hon talade med mig, eller om det bara var en dröm. Men så mycket vet jag att hon hade rätt. Jag känner mig egentligen bara riktigt hemma framför datorn när jag skriver. Fortfarande efter alla dessa år på universitetet har jag inte riktigt funnit min roll. Och känslan av att någon rätt som det är ska komma och klappa mig på axeln för att meddela att det skett ett misstag, eller att jag är avslöjad och att det är dags att lämna rummet för att återvända till bageriet, bär jag med mig ständigt. När jag någon gång träffar mina gamla bagarkollegor känner jag mig fullkomligt alienerad och kan inte för mitt liv begripa att jag en gång var en del av det kollektivet. 

Jag hör inte riktigt hemma någonstans, precis som hon sa och precis som jag läst i så många böcker. Kanske var det av omsorg som hon talade med mig, för att förbereda mig på känslan. För jag upplevde aldrig hennes ord som en varning, snarare som ett ord på vägen från ett arbetarbarn till ett annat. En uppmaning, att bli nu inte förvånad om du kommer att känna som jag. Jag är tacksam för att hon konfronterade mig och för att hon fick mig att sätta ord på saker som jag bara anade. Därmed kunde jag bearbeta problemet och slapp ägna onödig energi åt att söka efter vad det var som var fel.

Det var ett tag sedan jag skrev detta. Idag känner jag mig mer hemma på Universitetet, som är hemma idag. Men fullt ut kommer jag aldrig att fylla ut kostymen. Men här trivs jag, även om det finns massor av problem, här liksom överallt annars.

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 24

Jag stod på andra våningen och hon satt med några kurskamrater nere i ljusgården. En bra stund stod jag tyst där uppe och tittade på henne. Efter en stund var det som hon anade något för hon tittade först bakom sig mot trappan och sedan upp mot andra våningen, där jag stod. När hon såg mig vinkade hon med ett leende som uppfyllde mig med strålande glädje. Jag gick ner för trappan och hon kom emot mig. Från en annan värld kom hon, och ouppnåelig var hon. För mig var hon det. Hon var sinnebilden av en intellektuell, för mig. Jag vågade egentligen inte tala med henne, men jag drogs ändå oemotståndligt till hennes närhet. Och hon talade med mig. Ibland kändes det som hon också lyssnade på mig. Kunde inte riktigt hantera alla känslorna som bubblade upp inom mig och jag hanterade det genom att hålla mina olika världar strikt separerade. Fortfarande, även några år in i studierna hade jag inte lyckats lösa det problemet. Och det blev ju inte mindre av det. Jag hade dock lärt mig hantera det, och njöt av varje sekund jag fick av samtal och samvaro. 

Vi talades vid och hon berättade att hon hade planer på att åka och bo hon sin pappa i Sydamerika över sommaren. Till hösten skulle hon emellertid vara tillbaka för att läsa feministisk teori, sa hon. Ett frö planterades i huvudet. Jag hade ännu inte bestämt mig för vad jag skulle läsa till hösten, och det kunde kanske vara något för mig. Det var något jag tänkt på länge men inte riktigt vågat söka. Inte kunde väl jag ... eller? När nu visste att hon sökt dit så fick det mig att bestämma mig, och det var kanske det bästa jag någonsin gjort, inser jag så här i efterhand. Där och då tog mitt liv en vändning. Att jag sökte den kursen handlade absolut inte bara om henne, ämnet tilltalade mig på ett djupare plan (vilket jag bevisat för jag själv genom att skriva en avhandling om det). Åren på grundskolan hade förpassat mig till den utanförposition som jag fortfarande levde med och den i sin tur tvingade min att ständigt reflektera över maktfrågor, över och underordning, diskriminering och tillvarons gåtfullhet. Att alltid tvingas väga alla för- och nackdelar mot varandra, att ständigt hålla en massa bollar i luften samtidigt. Mitt liv, så som det kom att bli, förberedde mig för studier i feministisk teori, skulle man kunna säga. När vi skiljdes åt efter det korta men magiska mötet med några flyktiga ord var det med tillförsikt jag gick ut i vårsolen. Kanske, kanske skulle vi mötas igen. Hoppet om det fyllde mig med glädje.

Även den sommaren blev en riktigt bra sommar, i mitt andra liv, hemma. Jag hade fått barn och började känna mig vuxen på riktigt. Så fort universitetet fanns på avstånd fann jag mig tillrätta med allt. Jag och min fru trivdes med varandra även om min ambivalens och osäkerhet ibland kastade grus i äktenskapsmaskineriet. Men sommaren som helhet minns jag som konfliktfri, åtminstone med våra mått mätt och i varje fall om man tar i beaktande att vi båda jobbade heltid samtidigt som vi tog hand om vår nyfödde. Hon jobbade kväll och jag jobbade dag. På vägen hem hämtade jag dottern utanför hennes jobb och vi tillbringade eftermiddagarna och kvällarna tillsammans. När hösten kom var jag mer än sugen på att börja studera igen. Jag skulle läsa sociologi och feministisk teori samtidigt som jag skrev på min C-uppsats.

Teorikursen gavs som distanskurs och undervisningen var förlagd till lördagar, uppe på Humanisten. Första dagen var solig, som den av någon konstig anledning alltid var på höstens kursintroduktioner under åren på universitetet, eller kanske det bara är jag som minns det så för att det så tydligt är förknippat med något positivt? Och i någon mening är det ju alltid soligt när man ska börja något betydelsefullt. För mig kändes det mäktigt att gå denna kurs, en riktig utmaning, på en ny nivå. 

Min vana trogen kom jag tidigt till kursen. Jag sökte upp den plats i lokalen som kommit att bli min och satte mig där för att från hörnet se på när lokalen fylldes av förväntansfulla studenter. Någon enstaka kände jag igen från fiket på Humanisten, men i huvudsak var det nya ansikten som visade sig. När klockan närmade sig utsatt tid kom de kursansvariga in i lokalen och dörren stängdes. Innan de hade börjat tala öppnades dock dörren. Den öppnades sakta. Och så stod hon där i ljuset. I en blommig klänning och ett par grova skor och med ett leende som fick det att knyta sig i magen på mig. Hon gick sakta genom lokalen. Närmade sig min rad och satte sig så äntligen vid min sida. Jag jublade inombords. Hon hade inte försvunnit ur mitt liv. Om hon inte slutade på kursen så skulle vi träffas regelbundet under ett helt läsår, denna gång med öppna kort. Det hade jag bestämt mig för. Hon hade en kille det visste jag, och hoppet om att vi båda såg varandra som kompisar fyllde mig med glädje. Jag skulle vara ärlig och berätta allt, för att undvika problem och för att äntligen bli en hel människa. En akademikerbagare, på heltid.

Livet var bra, allt var bra. ”Va kul att du också ska läsa feministisk teori”, sa hon. Jag kunde inte förmå mig att göra något annat än att nicka. Orden stockade sig i min hals. Känslorna kom över mig och jag insåg där och då hur mycket jag hade saknat henne. Blodet bubblade inom mig och jag rodnade och flinade fånigt. Jag överrumplades av att känslorna som legat gömda kunde komma tillbaka få fort. Än en gång rev hon mitt känslomässiga försvar och lämnade mig sårbar i min oförmåga att uttrycka mig. Men det gjorde inget för jag var så oerhört glad att hon satt bredvid mig och att det fanns en god chans att hon skulle fortsätta göra det, kanske i ett helt läsår.

Att tvinga sig berätta om mitt liv var jobbigt, oerhört jobbigt. Men bara för mig, för alla andra var det den självklaraste sak i världen. Men jag gjorde det, och jag var på väg att bli hel. Äntligen!

Dumhet kan aldrig utrotas med smarta lösningar

Igår satt SDs partiledare vid det runda bordet i TV-studion och blev utfrågad av Anna Hedenmo och Mats Knutsson. Alla tre var väl förberedda, och jag är övertygad om att detta avsnitt av Utfrågningen vad det där parterna var mest förberedda. Jag såg programmet. Jag blev besviken, på en hel massa saker. Framförallt blev jag rädd, för jag inser allt mer ju längre valrörelsen går, att detta val riskerar att bli historiskt i negativ bemärkelse. Politiker och medier, folket och experterna, forskarna, alla rör sig i okänd terräng. Och utrustningen man har med sig är väl beprövade och vetenskapligt utarbetade metoder samt kvalitetssäkrade verktyg. Det enda problemet är att landskapet är helt nytt och även om metoderna, verktygen och experterna är de bästa som går att köpa för pengar fungerar det inte. Vi, samhället som vi känner det, demokratin, står handfallna. Maktlösa tvingas vi se på när mörkrets makter segrar.

Knutsson gick ut hårt när han ansatte Åkesson med siffror som utfrågarna behärskade in till minsta decimal. SDs ledare såg kanske pressad ut, men han vet så klart att hans väljare känner igen sig i den situation som han försattes i av Knutsson och Hedenmo. Han kunde inte svara, han hänvisade till utredningar som ska göras och Riksdagens utrednings institut. Och kritiken föll av honom som vattnet på en gås. Alla förberedelser och all granskning av partiets logik till trots, och även om man följde den uppgjorda planen till punkt och pricka, blev till ogjort arbete, föll platt till marken. Jag tror till och med att det gynnade SD att man valde den strategin. Medan medelklassen Twittrar och skriver förfärade inlägg på Facebook mobiliserar de outbildade, de misslyckade, de fördomsfulla och alla de som söker enkla lösningar på komplexa problem, inte nödvändigtvis för att de inte vet bättre, utan oftare för att de inte orkar bry sig. När de smarta tror att de målat in Åkesson i ett hörn, att de skjutit honom, hans politik och SD i sank, är det i praktiken tvärt om. Ju tuffare motstånd Jimmi Åkesson möter, desto starkare lyser hans hjältegloria, för dem som ser honom som lösningen på problemen vårt samhälle står inför.

Jag och många med mig ser SD och andra liknande krafter och tendenser som ett hot. Kanske är det därför metoderna inte fungerar? För att vi tror oss vara för mer och att vi därför ser oss som och även agerar överlägset, kanske är det därför som försöken att mota undan Åkesson och hans anhängare misslyckas? Vi som kan och vet, som är utbildade, som har pengar, trygghet och som intresserar oss för omvärlden. Vi som placerar våra pensionspengar på börsen, som köper och säljer bostadsrätter. Vi som oroar oss över om räntan ska höjas och som tittar på Aktuellt på kvällen och läser dagstidningen varje morgon. Vi som väljer och vrakar bland el- och teleavtal och som studerar friskolornas flashiga säljbroschyrer för att ge våra barn den bästa starten i livet. Kanske är det så att vi tror att vi är smarta och att det är därför vi lyckats? Och de där andra, de får väl skärpa sig och ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Kanske är det vår självgodhet och tro på vår egen intellektuella förmåga som göder SD mer än de lågutbildade männen som dominerar i Åkessons väljarskara? Jag tror problemet finns där, eller här, hos oss. Inte hos dem som väljer att rösta på SD. Vi har alla ett ansvar, på ett eller annat sätt.

Problemet som jag ser det är dels att vi förlägger problemet utanför vår egen svär, dels att vi tror att det går att utrota dumheten med hjälp av smarta lösningar och strategier. Samhället är alla vi, tillsammans. Det är vi som bygger det, och det viet inbegriper alla som lever och verkar här. ALLA, inte bara dem som sköter sig och är lyckade, utan även dem som drabbas av skattesänkningarnas konsekvenser och nedskärningarna som utgör ett hot mot tryggheten för den som lever på marginalen. En månadslön mer att röra sig med är inte någon kompensation för ett överhängande hot om att bli av med jobbet. Mer pengar i plånboken hjälper föga om kostnaderna ökar mer än inkomsterna. Hur smarta är vi egentligen om vi tror att det går att ha kakan kvar, samtidigt som den äts upp?

Samhället är en komplex helhet och för att orientera sig på ett klokt sätt inom helheten är logik, statistik och smarta lösningar inte alltid bäst. Tvärtom är det ofta, som i utfrågningen av Jimmie Åkesson, logiken, statistiken, målsäkringen och de smarta lösningarna som leder oss fel, som är upphovet till problemet. För intelligens är en valuta liksom pengar, och dess värde påverkas av var och till vad den används. Gentemot dumhet är intelligens ett meningslöst vapen, för ju smartare man är och ju fler kluriga frågor man ställer, desto mer vatten får dumheten på sin kvarn.

Vill vi att samhället ska bli långsiktigt hållbart kan vi inte fortsätta som vi gör. Det krävs andra metoder, andra sätt att tänka och agera. Intelligentare sätt att leva i och organisera samhället. Vi-och-dom-mentaliteten är lika illa om tankefiguren riktas mot invandrare som om den riktas mot SDs väljare, det är samma andas barn och bara för att mina åsikter är de rätta ifråga om politiskt känsliga frågor betyder inte det att jag är inbjudande och förstående mot alla, för det krävs att jag även kan sätta mig in i och förstå hur den tänker som anser att SD har lösningen på samhällets problem.

Vi behöver en skola som inkluderar alla. En skola som är allas och som alla bryr sig om och är engagerade i. Den skolan behöver inte vara den bästa för att ge goda resultat, det visar Finlands exempel. Det faktum att skolan är allas gör visserligen att jag inte kan få en skräddarsydd lösning som passar mina personliga behov eller som uppfyller mina önskningar, men varifrån kommer idén att det skulle vara skolans uppgift att ge mig det? En offentligt finansierad skola är Sveriges angelägenhet, inte någon enskilds och absolut inte riskkapitalisternas! Ett land byggs alltid underifrån och växer fram ur befolkningens djupa lager. Sverige är vi, alla vi, inte bara dem vi väljer att inkludera med hjälp av olika parametrar. Om alla ska med, som många partier på ett eller annat sätt uttrycker, krävs det en inkluderande politik.

Ska vi komma åt problemen i samhället och kunna avslöja konsekvenserna av SDs politik krävs att vi förstår vidden komplexitet som ett samhälle ger upphov till. Vi måste också förstå att det inte finns några enkla, smarta lösningar på något av de problem vi står inför och har att hantera. Vi måste se till de andra mer än till oss själva. Vi måste hjälpa och förstå, även dem vi inte känner och dem vi ogillar. Den bästa skolan och det bästa samhället bryter upp gränser, minskar klyftor och ger alla verktyg att förstå hur allt och alla hänger ihop och hur samhället fungerar.

Stefan Fölster skrev i söndagens tidning att New Public Management är här för att stanna. Han hyllar NPB och menar att det sättet att tänka och organisera samhället är det smartaste och att det är här för att stanna.

Slutsatsen är överväldigande. De som mäter, målsätter och belönar prestationer fungerar bättre. I deras analys av engelska sjukhus visas att ökad konkurrens oftare främjar användandet av dessa ledningsmetoder, och att det i sin tur ökar överlevnad bland patienter. New Public Management kan alltså rädda ditt liv.

Bevare oss för ett mätande, måluppfyllande och belönande samhälle. Kanske det ser ut att fungera bättre, utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. Men systemet som sådant vänder oss alla mot varandra, när vi mäter oss själva mot andra, när vi sätter upp mål för oss och andra och när vi belönar dem som lyckas. Klyftorna växer och vi känner oss hotade av dem. Stefans Följster har också en dold agenda, säljer också ett politiskt budskap och erbjuder också en smart och enkel lösning. Där finns problemet, i vårt sätt att se på kunskap. Det är vi som är problemet, inte någon annan.

Först när den insikten sjunkit in och när den omsätts i handling kan Sverige repa mod och börja resa sig. Fler och tidigare betyg, smartare frågor, eller enkla lösningar, löser inget, det drar oss istället ner djupare i det träsk vi allt mer förirrar oss ut i.

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 23

Det blev en bra sommar, första sommarledigheten som högskolestudent. Bageriet var sig likt, men jag var förändrad. Denna gång föll jag inte inte djupt och självförtroendet skadades inte lika hårt. Jag var mer beredd och jag hade något att återvända till. Jag hade etablerat mig på högskolan och kände mig redo att ta nästa steg. Sommaren var ett välkommet avbrott, en andhämtningspaus, en tid för reflektion. Jag läste skönlitteratur, om och när jag orkade. Inte lika mycket som jag ville, men mer än när jag arbetade heltid.

I början av augusti slutade jag sommararbeta i bageriet och tillbringade återigen dagarna på caféer för att förbereda mig inför det nya läsåret. Jag var 27 år och kände mig lite gammal, men inte för gammal. Jag var tacksam för att jag tagit mig ur den onda cirkeln i tid. Och nu var jag dessutom mer mogen och kunde ta tillvara tiden bättre. Det var värdefulla dagar det där, innan allt drog igång. Drömmen om att en gång bli författare vaknade till liv. Jag hade ständigt med mig en anteckningsbok som jag skrev i, om allt som dök upp i mitt huvud. Bläddrar i den, för jag har den kvar. Rodnar, men kan ändå inte låta bli att dela med mig av några rader.

Undergång och övergång kan på samma gång vara liktydigt, i det eviga kretsloppet. Först går man under, vilket leder en in i en övergång, som i sin tur kan leda till framgång.

Framåt är gången, är ordet i tiden. Tillbakagång är synd, en dödssynd.

Att närma sig sig en okänd ingång till en genomgång, och våga passera blir ett reningsbad. Göra sig av med det gamla och möta världen med nya rena ögon.

Nyckeln till framgång heter våga. Ut på isen även om den är tunn, ut i den okända terrängen. Tänk på att även om en genomgång kan kännas som en undergång, när du ligger där i det iskalla vattnet. Men om du bara inte ger upp, om du kämpar, finns chansen att det som hänt kan vändas till en framgång.

Förlåt han som skrev detta, för han var sårbar. Han ville så mycket men hade lång väg kvar att vandra. Påfallande mycket av det jag skrev kan jag dock ställa upp på fortfarande, även om språket gör mig galen, med alla stavfel (vilket jag senare upptäckte inte var ett lika stort problem när jag skrev på datorn. På tavlan, framför eleverna är jag fortfarande osäker, men här jag bara ett rättstavningsprogram inkopplat brukar det sällan bli fel). Det som då kändes som ouppnåeliga mål är idag i stora stycken min vardag. Tacksam för det!

Åter till hösten 1992. Ribban hade höjts och nu skulle jag skriva C-uppsats. Det kändes skrämmande. Jag skulle dessutom läsa ekonomisk historia, på halvfart på kvällarna. När jag blivit varm i kläderna ville jag inte förspilla någon tid, jag ville läsa precis så mycket som jag fick och det var 30 poäng, 150%.

Det var under hösten där som följande känsla kröp på mig: Ju mer jag läste, märkte jag, och till min stora förvåning håller den känslan fortfarande i sig, desto mer insåg jag vad jag inte visste och hur lite som vi människor vet, i förhållande till vad vi teoretiskt skulle kunna veta. Vidden av min egen okunnighet skrämde mig som tur var inte, istället gav den mig inspiration och motivation. Det fanns hur mycket intressant som helst att läsa. Och efter varje föreläsning fick jag nya tips på böcker att läsa och i takt med att saker och ting föll på plats ökade också förutsättningarna att ta in ny kunskap.

Respekten för universitet var emellertid fortfarande stor. Dock inte lika förlamande längre. Ännu skulle det ta många år innan jag insåg att universitetet är en skitvärld i lika hög grad som alla andra världar. Fast det är definitivt den skitvärld jag trivs bäst i. Det är en skitvärld med nyanser och det finns dolda diamanter i den som går att hitta, om man bara anstränger sig.

Mycket kan jag ångra i livet, men aldrig ångrar jag att jag började på universitetet.