Sju akademiska dödssynder 4

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.

4) Missunnsamhet. En egenskap som ibland är väl dold, ibland pyser ur oss som ett punkterat cykeldäck. Missunnsamhet är en helt onödig egenskap som tar bort en del av det goda i livet. För om vi kan glädja oss åt andras framgångar har vi betydligt många fler framgångar som vi kan njuta av, än om vi bara kan glädja oss åt våra egna.

I en miljö där individen dyrkas, meriter räknas, jämförs och hur väl man lyckas i konkurrensen med sina medarbetare är det som upplagt för missunnsamhet. Fast med missunnsamheten är det som med kvaliteten och dess relation till genomströmning, ingenting man talar om. Lika självklart som det är att genomströmningskravet inte SKA påverka kvaliteten är det att konkurrensen och individyrkan inte FÅR leda till missunnsamhet. Som om det gick att bestämma sig för sådana saker. Så fungerar varken människor eller kultur, och att skylla på budbäraren riskerar bara att tysta kritiken, vilket gör att problemen sopas under mattan och sakta förvärras tills man når ett akut läge där allt riskerar att falla samman.

Sakta, sakta förändras den akademiska miljön, och parametrarna som räknas indikerar att allt är som det ska, eller kanske till och med förändras till det bättre. Betygsinflation talas det om i grundskolan, men inget radikalt görs för att förändra förutsättningarna som ger upphov till problemen. "Så får det inte vara", säger man. "Lärarna får helt enkelt skärpa sig", som om det vore så det fungerar i praktiken. En friskola som konkurrerar med höga betyg och vars ledning utsätter lärarna för påtryckningar, både piskor och morötter, kommer aldrig att (kunna) bidra till att problemet löses. Med tiden väljer man sig, och allt färre minns efter ett tag hur det var en gång, hur det skulle kunna vara. Vad är bra och önskvärt? Vad kan man begära? Det bestäms kulturellt. Därför är det ingen enskilds fel att kunskaperna utarmas, att det går inflation i betygen eller att missunnsamheten sprider sig i akademin och påverkar förutsättningarna för att göra ett bra och högkvalitativt arbete.

Det talas ofta om vinsterna med tvärvetenskap. Lika ofta talas det om hur svårt det är, och många frågar sig om det inte är omöjligt. Jag menar att det är missunnsamheten som är inbyggd i akademin som GÖR det omöjligt att samverka. För den som ska samverka kan inte samtidigt tvingas bevaka sina egna och sitt ämnes positioner. Nyttan med tvärvetenskap, liksom nyckeln till framgång, ligger i att gruppen som samverkar är solidariska, både med varandra och kunskapen. För att potentialen i en tvärvetenskaplig ansats ska kunna förlösas krävs att alla medverkande ser varandra som likar, och att samverkansgruppen som HELHET står bakom resultatet av arbetet. Det går på tvärs mot dyrkan av individen, och motverkas av den interna konkurrensen. Om jag som kulturvetare ingår i ett tvärvetenskapligt projekt, vilket jag ofta gjort, kommer den kompetens jag upparbetat genom åren aldrig att kunna komma till sin rätt om till exempel ingenjörerna eller ekonomerna som medverkar bestämmer sig för att deras ämnes kunskaper är mer värda och deras bidrag ska räknas mer. Även den som ingår i gruppen, men som har kunskaper som inte behövs i just detta projekt måste räknas som lika värdefull och fullvärdig medlem som alla andra. Annars är det inte tvärvetenskap man sysslar med, utan något annat som man KALLAR tvärvetenskap.

Kulturen är fylld av liknande, halvhjärtade försök att lansera arbetssätt och strategier för framgång, som aldrig på riktigt kan eller får genomföras på ett sätt som verkligen gör strategin eller arbetssättet rättvisa. Argumenten för att det inte blir som det måste bli för att det ska fungerar är många och olika. Det blir för dyrt, det tar för lång tid, är för komplicerat eller helt enkelt: det kommer aldrig att fungera. Varför lägger vi då inte ner verksamheten? Skolan kan inte både vara excellent, effektiv och billig. Och akademin kan heller inte tvingas prestera mer än vad förutsättningarna möjliggör. Skapar vi en miljö där missunnsamheten växer, för att vi inte anser oss ha råd att göra vad som krävs för att producera verklig kunskap och kvalitet, kan vi inte klaga eller skylla på forskarna som visar missunnsamhet. Problemet finns inbyggt i systemet.

När ska vi lära oss se, förstå och dessutom göra vad som krävs? Det kan ingen annan än alla vi tillsammans svara på, för problemet är kulturellt och först när vi ändrar inställning och ser över våra prioriterar, samt inser att vi inte får den kultur vi önskar utan den vi förtjänar, kan vi börja hoppas på att det ska bli bättre. Det är dock inget som kan rättas till genom en quick fix.