Elegi över kunskapen

Tvekar att skriva, men är så uppfylld av dubbla känslor att jag trots allt gör det. Sätter ord på tankarna. Snart är det helg, men jag vill inte vara ledig riktigt än. Jag lever min dröm som lektor och längtar sällan efter att vara ledig. Helg kan jag längta efter, men ledig, nej? Jag vill jobba. Eller jag vill jobba med det jag utbildats till och anställts för att göra; utveckla kunskap. Fast det handlar mitt arbete allt mindre om. Därav de dubbla känslorna. Och den här veckan är talande för känslan jag måste lära mig hantera. Jag börjar med det positiva, så får vi se vart det tar vägen sedan.

Ibland använder jag bloggen för att skriva av mig en del av frustrationen över att många av dagens studenter inte kommer till högskolan för kunskapens skull. Fast den här veckan har jag känt precis tvärtom, och det är viktigt att skriva om. Jag är ingen bitter gammal gubbe som anser att allt var bättre förr, absolut inte. Jag har alltid fokuserat på nuet och blickat framåt. Och den här veckan lovar gott. Årets kull av av studenter har visat prov på en sällsynt positiv inställning till studierna. Det har gett resultat. I måndags hölls den första av två föreläsningar om vetenskapsteori. På tisdagen skrev jag ut tentor som ska rättas, och på onsdagen hölls den andra föreläsningen. Det är alltid svårt att avgöra hur det man talar om landar, och jag lämnade föreläsningssalen som jag brukar, med en liten klump i magen. Det kändes bra, men alla såg inte lika uppmärksamma ut. Fast sedan var det några som hörde av sig för att visa uppskattning, och jag fick frågor rörande innehållet som tvingade mig att verkligen tänka efter. Sedan började jag läsa tentorna, och till min enorma glädje visade sig resultatet överlag vara RIKTIGT bra. Och under den andra föreläsningen om vetenskapsteori talade vi om kunskap. Jag fick fler frågor som dels visade att studenterna tog ämnet på fullaste allvar, dels tvingade upp mig på tårna. Oerhört inspirerande och hoppfullt. Framförallt för studenternas skull och deras fortsatta studier känns det enormt skönt och glädjande. Det var inte bara jag som talade om vetenskap, vi samtalade om kunskap. Jag har därför stora förhoppningar på den inlämning som ska rättas efter nästa helg. Tack vare detta har jag kunnat återknyta bekantskapen med känslan av att jag har världens bästa arbete. Väldigt glad och tacksam för detta!

Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något. Att få arbeta med undervisning och kunskapsutveckling är ett privilegium i paritet med att få möjlighet att representera landslaget i någon av de mest betydelsefulla sporterna. Och när man får ett sådant gensvar som jag fått av studenterna här i veckan känner tacksamheten inga gränser. Jag väntar mig inga excellenta svar, för det är inte så det går till. Jag väntar mig dock svar som visar att studenterna tagit uppgiften på allvar, svar som inte refererar innehållet i boken de läst Vetenskapsteori för nybörjare, utan svar som handlar om deras tankar, insikter och nuvarande förståelse för detta komplexa ämne. "Skriv inte om vad du har läst, skriv för att visa vad du kan. Och var inte rädd för att sätta ord på saker du INTE förstår", brukar jag säga till studenterna. För det är så man utvecklas, det är så ny kunskap utvecklas. Föreläsningarna är utmanande, men det är för att jag inte vill ge sken av att det är enkelt, att vetenskap handlar om att följa en manual, eller att det finns svar som är rätt eller fel rörande kunskapsutveckling. Jag brukar lägga ribban just över deras förmåga, för att inspirera till stordåd. Samtidigt är jag tydlig med att jag inte förväntar mig något annat än att de ska försöka, samt sätta ord på svårigheterna och frågorna de bär på. Tas bara uppgiften på allvar tjänar alla på det och erfarenheterna kommer att bära frukt längre fram. Det känns verkligen som det kan bli så i år. Hoppas, hoppas! Inte för min skull, utan för studenternas!

Det som gör att känslan jag bär med mig in i helgen är dubbel handlar om hur det ser ut i vetenskapen idag. Kunskapens status är ohotad på retorisk nivå, men vardagen i vetenskapen handlar tyvärr allt mindre om kunskap. Det handlar om annat, om form, mätbarhet, utvärderingar och pengar. Det anses idag på fullaste allvar vara en VETENSKAPLIG merit att lyckas i konkurrensen som pengar. Den som lovar mest och skriver den bästa ansökan anses också, självklart vara den bästa forskaren. Mest pengar och flest artiklar vinner anseende och betraktas som klok. Min bok om kultur, som jag arbetat med i flera år, där jag presenterar resultatet av mitt arbete med att utveckla kunskap om kultur, på kulturens och kunskapens egna premisser, är inte värt någonting ur meriteringshänseende. De 300 sidorna väger lått som en fjäder i jämförelse med en enda artikel på 14 sidor, publicerad i en internationell journal. Allt talar nu för att jag får en sådan publicerad också. Jag har skrivit en artikel och sänt in för granskning av två anonyma referee-granskare. I somras fick jag två utlåtande. Den ene av de anonyma två menade att artikeln (som handlar om liknade saker som boken) bara behövde några mindre justeringar så var den excellent, medan den andra inte alls tyckte att den skulle publiceras. Schizofrent, to say the least. Fast efter påtryckningar från redaktören fick jag mer utförlig kritik och synpunkter på texten, som jag tog till mig och jobbade med. Sedan blev den en vända till. Denna gång ansågs texten ha förbättrats att även den kritiska granskaren gav artikelförslaget grönt ljus, efter att några smärre ändringar gjorts. Den nya versionen mailade jag in i morse. Fast det känns som rent hittepå. För mig är det boken som räknas, och under eftermiddagen har jag jobbat med slutredigeringen på nästa bok (i serien om tre). Kanske gör jag fler försök att publicera artiklar, och jag håller med om att resultatet blev mycket bättre efter granskningen, men jag kommer aldrig att förstå hur en enda artikel kan anses ha mer kunskapsvärde än en hel bok. Vem granskar granskarnas arbete, till exempel? Min forskning handlar inte om att bevisa något, jag arbetar med olika sätt att förstå kultur och med förståelse för förutsättningar för förändring. Det finns ingen metod som följs och inga regler att följa, mitt studieobjekt är ett annat. Den kritiske granskaren var inte kritiskt till innehållet, utan formen. Kunskapen, själva kärnan i artikeln och det enda som betyder något för mig, har inte diskuterats. Jag känner mig enormt mycket mer tacksam över att se att min bok får spridning, än att jag (kanske) fått en artikel accepterad. Och jag kommer aldrig att kunna förstå hur vi hamnade här, hur denna syn på vetenskaplig kvalitet så snabbt accepterades och implementerades i akademin. Jag accepterades som filosofie doktor i en akademi där en kunskapssyn odlades, och blev docent i en brytningstid. Idag är inget sig likt. Världen har dock inte förändrats. Kunskapskraven är de samma idag som för 100 år sedan. Synen på vad som är meriterande och hur kunskapskvalitet ska bedömas har dock förändrats mer under de senaste 10 åren än de föregående 1000 år av mänskligt kunskapssökande.

Avslutar denna post nu, innan jag fastnar i frustrationen jag känner. Det blev som jag hoppades, att skrivandet skulle hjälpa mig att se det positiva som veckan trots allt ändå innehållit. Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull, inte för möjligheten att meritera mig. Alltså är detta på det stora hela en RIKTIGT bra vecka. Tar fasta på det, häller upp en öl och njuter av helgen. Jag ska inte jobba, men från kunskapen tar jag inte ledigt. Återkommer i morgon med fler tankar. Om vad vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte kan sluta tänka på dessa saker, på kunskap, kultur och akademisk kvalitet.