Vinsten med kunskapen

Har länge hållit koll på Svenskt Näringsliv och organisationens syn på högre utbildning och forskning i Sverige. Och när nu Per-Olof Eliasson skriver om dessa saker i senaste numret av Universitetsläraren kan jag inte hålla mig från att blogga om detta angelägna ämne.

Att Svenskt näringsliv och närstående organisationer på senare tid har gjort en rad utspel om högskolan har väl knappast undgått någon i sektorn. Men det är inte ett nymornat intresse, Svenskt näringsliv har under en längre tid ägnat stort intresse åt högre utbildning och forskning. Här är ett några exempel: 

2007 presenterade organisationen rapporten Utbildning som bransch – en analys av högskola och eftergymnasial utbildning, där man bland annat hävdade att utbildning ska ses som en marknad, som andra kunskapsintensiva branscher.

Kunskapsintensiva branscher konkurrerar med resultatet av högkvalitativt arbete. Högskolan utbildar och förbereder den som ska arbeta i de kunskapsintensiva branscherna. Det är en väsenslik skillnad mellan dessa saker. Utbildning och forskning handlar inte om att producera kunskap, utan om studier av verkligheten och om utveckling av kunskap. Högskolan kränger inte kunskap och dess syfte är heller inte att TJÄNA pengar, utan att skapa förutsättningar för samhällsbyggande och företagande. Om vi anser att företagen är lika bra eller bättre kan vi lägga ner högskolan och upphandla tjänsten utbildning och varan kunskap i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Tänker man så har pengar förvandlats från att vara ett medel, till att blir ett mål. Och kunskapen är inte längre i centrum.

2011 startade Svenskt näringsliv med rapporten Konsten att strula till ett liv en debatt om kvaliteten på främst humanistiska högskoleutbildningar, där de bland annat hänvisade till ”hobbykurser” som sommarkursen Harry Potter och hans världar vid Linnéuniversitetet. Organisationen argumenterade: ”Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten”, det vill säga humaniora. 

Ett hopp i tiden till i år då två representanter för medlemsorganisationer i Svenskt näringsliv i GP 8 september 2016 föreslår att göra det olönsamt att utbilda till fel kompetens, lärosätena bör få ut hela studentpengen först när studenten fått ett för utbildningen relevant jobb. 

Och nu senast den av Svenskt näringsliv finansierade Näringslivets forskningsberedning och utspelet om att universiteten bör styras ungefär som företag, ”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar” på DN Debatt 17 september 2016.

Strategin är tydlig. Det handlar om en maktkamp, och att man ger sig på humaniora är ingen slump. Humaniora vårdar bildningen och det kritiska tänkandet. Humaniora är den forskningsdisciplin som tydligast studerat och kritiserat normer och relationen mellan makt och kunskap. Därför utgör humaniora ett hot, för att det är den vetenskapliga disciplin som tydligast vårdat kunskapen för kunskapens skull. Ska normen om att pengar är det högsta målet med livet och samhället kunna uppfattas som en sanning krävs att alla ifrågasättanden och kritiska granskningar tystas.

Som de andra förslagen ovan har även det här mött indignation från akademin. Vilket ju är meningen. Det är Svenskt näringslivs jobb att lobba för en mer näringslivsvänlig politik på alla områden. Om nedskärningar inom humaniora och andra utspel är främjande för näringslivet kan förstås diskuteras.

Jag förstår inte hur företrädarna för Svenskt Näringsliv tänker, för samhället och ekonomins framgångar vilar trots allt på en stabil grund av gedigen kunskap. Det är när entreprenörer gör något konstruktivt av resultatet av forskarnas arbete som välstånd skapas och utveckling främjas. Kortsiktigt, kvartalsrapportstänkande, som tydligt är vad som motiverar kritiken som Svenskt Näringsliv riktar mot svensk högre utbildning i allmänhet och humaniora i synnerhet, utgör en uppenbar risk att man sågar av den gren man sitter på. Bara om ekonomin är i centrum kan ett sådant agerande uppfattas som logiskt och önskvärt, men risken är uppenbar att man på grund av historielöshet samt avsaknad av kritisk analys och fokus på kunskap och mänskliga värden gräver sin egen grav. Titta bara hur höga chefer i näringslivet agerar. Först förhandlar man till sig en grotesk lön, samt genereröst avgångsvederlag, och sedan kör man på, ända in i kaklet, avgår, låter aktieägarna eller samhället ta kostnaderna och utlöser sig fallskärm. Självklart är detta inget som någon forskare, som sätter kunskapen i centrum, kan acceptera. Frågan blir därför vem som är ett hot mot vem och vad som är bäst för samhället …

Men det handlar om att ta initiativet i debatten. Och den välkända taktiken att stärka positionerna genom att ”säga det som inte får sägas” och därigenom flytta råmärkena för det som är normalt och acceptabelt i samhällsdebatten. 

Ibland är det kanske fråga om att släppa upp en försöksballong och se var den landar. Och vara tillräckligt provocerande för att väcka debatt, få genomslag. Ju mer befängda idéerna verkar för sektorn och ju högre akademikerna protesterar, desto mer uppmärksamhet. 

Man kan vara övertygad om att det finns en agenda bakom utspelen, även om de enskilda förslagen kan verka mindre underbyggda; Svenskt näringslivs ideologer och spinndoktorer jobbar professionellt. 

Och behöver man vara konspirationsteoretiker för att ana att en hel samhällssektor utan vinstintresse är ett rött skynke för näringslivets mer hårdföra ideologer? När privata företag kan starta inom vård, skola, omsorg, varför skulle högre utbildning vara undantagen?

Skolan och samhällets långsiktiga hållbarhet är inte en fråga som lämpar sig att debattera om, för debatten riskerar att bli en ren kamp om makt, vilket är olyckligt och på sikt utgör ett hot mot det öppna, demokratiska och hållbara samhället. Kunskap kan genererar pengar, men pengar leder inte till kunskap, bara till makt. Att Donald Trump och den typen av politiker kan lyckas visar med all önskvärd tydlighet vilka risker samhället utsätts för om Svenskt Näringslivs logik accepteras och omsätts i praktiskt, politisk handling. En politik som sätter pengarna i fokus kommer förr eller senare att utarma samhället till en fråga om kronor och ören. Livet är långt mer komplext än så, men det är värden som kräver omsorg och kunskap för att kunna försvaras. Utan kunskapen vinner pengarna och den ekonomiska logiken.

Se artikeln på DN Debatt ”Släpp in internationella toppuniversitet i Sverige”, publicerad 4 oktober 2013, där man argumenterar: ”Förenkla regelverket. För nya aktörer, såväl svenska som utländska, som vill etablera sig inom högskolesektorn i Sverige, är regelverket i dagsläget krångligt. ” 

Det skriver bland andra Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt Näringsliv och före detta högskole- och forskningsminister (L). 

Till underlag för debattartikeln ligger rapporten Sverige som universitetsmarknad av Patrick Krassén, policyanalytiker vid Svenskt näringsliv. 

Att göra det möjligt för att etablera ett internationellt toppuniversitet kan vara en hävstång för att även svenska kommersiella aktörer skulle kunna få luft under vingarna i högskolesektorn.

Kunskap är ingen vara! Det är ett fundamentalt och fatalt tankefel att tro det. Kunskap är grunden för samhället och följaktligen även för ekonomin på sikt. Att förvandla kunskap till en vara att och låta utbildning underordna sig marknadens lagar är huvudlöst och en tanke som bara den som förblindats av ekonomiska framgångar kan formulera och försvara. Det är att låta bli att lägga pengar på underhållet för att kamma hem kortsiktiga vinster, eller att spänna vagnen framför hästen. Det går ett tag, men sedan står vi där och tvingas börja om, vilket tar tid och kostar långt mer än vinsterna som hamnat i privata aktörers fickor. Att agera så är att spela Rysk roulette med skolan och den högre utbildningen.

Vem vet hur långt Svenskt näringsliv lyckas baxa ”universitetsmarknaden”? Innan Friskolereformen genomfördes av regeringen Bildt 1992 var det knappast någon som anade att Sverige skulle få vinstdrivande skolor finansierade via skattemedel.

Om nästa Pisa-undersökning visar att resultaten för den svenska skolan går uppåt lovar jag att tänka om. Då kan jag tänka mig att samtala med Svenskt Näringsliv och andra, för jag sätter kunskapen i centrum på riktigt och försöker inte tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan. Jag tror på kunskapen och ser pengarna som ett medel. Om målet med skolan är kunskap kommer samhällets samlade kompetens att breddas och basen för ekonomiskt entreprenörskap blir större. Bara genom att värna bredden kan toppresultaten främjas, det har jag lärt mig genom många års studier och egen forskning. Jag ser inte Svenskt Näringsliv som en motståndare, utan som en medskapare. Men för att resultatet av samverkan ska bli hållbart krävs att kunskapen står i centrum och att dessa frågor inte debatteras, utan samtalas om.