Sju akademiska dödssynder 3

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.

5) Respektlöshet. Det borde vara självklart, att vi ska behandla alla människor med respekt. Så är det tyvärr inte. Den akademiska hierarkin leder ibland till att människor sätter sig på höga hästar och behandlar andra därefter. För detta finns inga ursäkter.

Akademin är en plats där INDIVIDEN står i centrum i väldigt hög grad. Där gränser bevakas och "alla" håller koll på varandra och sin position i hierarkin. Ödmjukhet är otroligt svårt, och det blir så klart inte lättare i en miljö där gränser bevakas och där titlar och prestige betyder så mycket. Människan bakom hamnar lätt i skymundan när det lyssnas mer på vem som talar än vad som sägs. Det finns liksom inga inbyggda hinder för detta beteende. Den som vill sätta sig på höga hästar och behandla andra som de vore mindre värda kan göra det, och den som har samlat på sig tillräckligt med meriter behöver inte vara rädd för att dra på sig kritik för sitt agerande. Systemet är riggat på det sättet. Konkurrens antas främja kvalitet och den som kämpat sig upp till toppen eller skaffat sig en position i systemet man är nöjd med bevakar sina privilegier.

Det talas inte så mycket om respektlöshet i akademin, kanske för att den som påpekar det lätt kan beskyllas för att vara misslyckad, bitter och avundsjuk. I en strikt hierarkisk ordning måste man acceptera sin plats och kämpa för att nå högre, och det blir svårt för den som börjar kritisera forskare med högre rang (fler publikationer och doktorander och större forskningsanslag, till exempel). Seminariet som ska vara en plats för öppen, kritisk granskning håller på att försvinna och ersätts allt mer av det anonyma peer-rewiew-systemet då två granskare lämnar sina synpunkter på texten som lästs utan vetskap om vem som skrivit den. Förr var man tvungen att utsätta sig och sina texter för kollegornas kollektiva granskning och resultatet blev därmed mer kollektivt i och med att fler bidrog till att driva processen framåt. Idag kan den som passerar förbi de två anonyma granskarna (vilka sällan eller aldrig granskas) sätta sig på höga hästar i kraft av att ha fler och mer prestigefulla publikationer.

Öppenheten och den kollektiva gemenskapen utarmas när forskning allt mer handlar om individuella prestationer, utförda i ensamhet och i dialog med anonyma granskare som går i god för resultatens vetenskaplighet. Kanske var det detta tänkande och sätt att agera som öppnade dörrarna för en sådan som Paulo Macciarini, som med arrogans hänvisade till peer-rewiewade artiklar och etikgranskningsnämnder så fort han ansattes av kritiska frågor. Han var framgångsrik på alla områden som räknas, men systemet han avancerade inom saknade skydd mot den synnerligen hänsynslösa inställning han hade till kunskap och medmänniskor. Det borde vara självklart att ett sådant beteende inte accepteras, men är det långtifrån. Därtill är jakten på pengar och prestige allt för viktig.

Samarbete och solidaritet, gemensamma ansträngningar och kollektivt arbete främjas inte när allas prestationer jämförs med varandra, där individen och det solitära geniet dyrkas och där pengar är viktigare än kunskap. Det handlar om grundläggande psykologi. Hittar en länk och läser om en undersökning.

”Att tillåta respektlöst beteende kan stå arbetsgivaren dyrt. Arbetslust, kreativitet och lojalitet dör – och kunderna försvinner” läser jag. Allt enligt en rapport från Harvard Business Review. Det gäller respektlöst beteende både i det stora och i det lilla, det tydliga och det subtila. Enligt rapporten får det i stort sett alltid negativa följder för den enskilde medarbetaren som drabbas, för verksamheten och för arbetsgivaren i stort.

Efterverkningarna av en enda incident kan ta veckor i anspråk att reda ut. I en omfattande intervju med medarbetare och chefer, som upplevt sig vara måltavlor för respektlöshet och ohövlighet i ord eller handling, säger 80 % att de förlorat arbetstid då de istället oroat sig över incidenten.

Det är ASSAR som tar över! Hjärnan tolkar ett livshot (hjärnan är social och kan reagera oerhört starkt på respektlöshet som hotar anknytning, status och rättvisa, 3 av områdena i ASSAR). Det är ett faktum att när hjärnan detekterar ett hot ägnar den tid åt hotet istället för att vara produktiv. Inte konstigt alltså att 80 % säger att de ägnar sin tid åt incidenten. Vi är konstruerade så!

Effektivitet är ledordet idag. Forskning ska snabbt och enkelt, klart och tydligt, leda till resultat. Man säker efter SVARET och utgår från att frågan bäst besvaras av den som kan visa upp den bästa CVn. Därför skapas hierarkier och jämförs resultat, för att sålla agnarna från vetet och utse en vinnare. I jakten på att blir (betraktad som) den bäste är alla medel tillåtna och respektlöshet är bara ett problem för den som inte har vad som krävs ... eller?