Verkligheten, en relation? Del ett.

Hittar en Under Strecket som fångar mitt intresse och utmanar fantasin. Helena Granström är det som skriver, och utgångspunkten är en bok av den amerikanska vetenskapsjournalisten Amanda Gefter: Intrång i Einstens trädgård. Många tankar, om fysik, kunskap och ontologi, och jag som ska skriva på min bok idag. Det får bli två poster. Kastar mig ut i den första. Vill bara påpeka att jag inte är fysiker, bara intresserad av kunskap. För att kunna säga något vetenskapligt om kultur måste man veta någon även om andra områden. Allt hänger ihop.

Är en elektron en våg eller en partikel? Niels Bohr, en av kvantmekanikens anfäder, besvarade frågan med emfas: Ja! Elektronen, liksom fotonen eller vilket som helst annat kvantmekaniskt objekt, uppträder ibland som en våg och ibland som en partikel – vilket bestäms av kontexten. Elektronen är en våg – eller, den är en partikel. Perspektiven är varandra ute­slutande, och samtidigt kan inget sägas vara sannare än det andra. Inget av dem kan heller sägas vara uttömmande – de är komplementära, i be­märkelsen att de kompletterar varandra.

Både och, samtidigt. Ljuset är en våg ett slags process, ett flöde. Fast det är också partiklar. Så kan man tänka om kulturen också, den är i någon mening sina delar, var och en av oss, som individer. Samtidigt är kulturen en tillblivelseprocess, en rörelse, förändring. Både och, inte antingen eller. Delarna isolerade från sin kontext är bara kroppar, biologi. Och kulturen som uppstår mellan går inte att isolera. Båda behövs för att det vi känner igen som kultur ska uppstå och kunna studeras. Vi blir människor skapar kulturen och kulturen skapar oss, i en ömsesidig process av gemensam, komplementär tillblivelse. Det går att tänka så, och för att förstå kultur måste man göra det. Kultur är inte som kvantmekanik, det är inte det jag säger. Jag använder orden och tankarna som inspiration, och den som vet mer än jag om fysik får gärna påpeka om jag går vilse. Säg bara inte att jag har fel om kulturen (utan att anföra goda argument), för det är mitt studiefält. Vem vet, kanske kan fysiker inspireras att tänka om fysik på samma sätt som jag inspireras att tänka om kultur? Kunskap är också ett slags relation och det finns inga vattentäta skott mellan några akademiska discipliner. Alla gränser är antingen skapade eller porösa.

Distinktionen mellan och och eller är dock högst väsentlig: elektronen uppvisar aldrig samtidigt våg- och partikelegenskaper, utan antingen det ena eller det andra, beroende på i vilken situation vi observerar den. På motsvarande sätt kan en elektron sägas besitta såväl ett välbestämt läge som en välbestämd hastighet – men aldrig på samma gång. Komplementariteten utgör i någon bemärkelse en av kvantmekanikens djupaste konsekvenser, i det att den visar att det vi tidigare uppfattat som objektiva egenskaper hos föremålen för våra mätningar i själva verket måste sägas bestämmas av mätsituationen i sig.

Gillar tanken på komplementaritet. Även vi människor är både och, samtidigt. Även om det går att studera människan individuellt och i detalj är begreppet människa meningslöst utan hänsyn tagen till kulturen som människan både delar och är del av. Kulturen både påverkar och påverkas. Det är ett slags komplementaritet, och utan förståelse för ömsesidigheten blir kunskapen om både människan som individ och kulturen som fenomen meningslös. Ännu ett exempel på skillnaden mellan komplext och komplicerat. Kultur, liksom kvantmekanikens tanke om vågens och partiklarnas komplementaritet, handlar om komplexa problem som inte går att reducera till antingen eller, som inte kan plockas isär i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhet.

En ny form av komplementaritet, intimt sammanbunden med den förra, upptäcktes vid 1990-talets början av bland andra den amerikanske fysikern Leonard Susskind, i samband med studiet av svarta hål och deras informationsinnehåll. När denna de svarta hålens komplementaritet slutligen kunde anses styrkt var det efter en intensiv och långdragen vetenskaplig strid, där Susskinds mest envisa motståndare var fysikern Stephen Hawking. Hawking hävdade att information som passerade in genom det svarta hålets händelsehorisont – den ­radie kring hålets centrum vid vilket gravitationen är så stark att ingenting som passerar in kan slippa ut igen – går förlorad, vilket står i direkt och allvarlig konflikt med en av kvantmekanikens mest cent­rala principer. Susskind, å sin sida, menade att principen om informationens bevarande var alldeles för viktig för att överges – och det enda sättet att värna den, och på samma gång respektera relativitets­teorin, skulle vara att anlägga ett komplementärt perspektiv på skeendet.

Intuitivt är det omöjligt att förstå. För att nå kunskap om dessa saker måste man överge förnuftet och lita till andra förmågor, logik och statistik, matematik handlar inte om förnuft utan om att räkna och lita på uträkningen. Matematik är ett verktyg att överbrygga det mänskliga förnuftets begränsningar. Och det måste man också göra för att förstå kultur. Det räcker inte att känna efter eller utgå från vardagskunskapen man har om sin egen omgivning och livet man lever och har levt. Visst är jag en del av kulturen, men jag är är bara en del bland andra delar som samverkar. Kulturen är det som händer både med mig och med helheten. Kultur är både sina delar och samverkan mellan. Kultur är komplext, och det är avgörande att man förstår det för att samtal om kultur ska leda till bättre kunskap och förståelse för kulturen. Här finns massor att lära av fysiken och än en gång bekräftas att Under Strecket är en verklig bildningsinstitution, ett universitet i ordets verkliga betydelse. Min uppskattning av Under Strecket handlar inte bara om de enskilda artiklarna bara, utan samtidigt och lika mycket om flödet av olika texter. Alla fångar inte mitt intresse, men flödet av ord och tankar hjälper mig se och påminner mig om kunskapens och kulturens komplexitet. Just den aspekt av kulturen och vetandet som går förlorad först när man blir stressad av samhällsmaskineriets press på effektivitet. Utan tystnad, tid för eftertanke och ömsesidiga utbyten av tankar går det inte att förstå komplexa problem.

Här finns en annan typ av komplementaritet. Ekonomiska framgångar kan bara nås på bekostnad av annat. Krav på effektivitet och prestation, vilket krävs för att hålla tillväxttaktens ökningskurva ökande, går bara att få genom att minska möjligheten till eftertanke, reflektion, tystnad och bildande samtal. Det går inte att få både en kunskapsskola och en ekonomiskt framgångsrik skola. Här handlar det om ett slags inverterad komplementaritet. Här är både och omöjligt. Antingen ekonomi eller kunskap. Valet är vårt, och utfallet av den processen bestäms av vilket perspektiv betraktaren eller ansvariga politiker väljer. Det går inte att få både och för här liksom ifråga om kultur handlar det om oöverblickbara, komplexa samband, inte om komplicerade strukturer som går att kontrollera och målstyra. För att ett utbildningssystem och en skola värd namnet, det vill säga en verklig kunskapsskola ska kunna växa fram, krävs en väl utvecklad och allmänt spridd, kollektiv förmåga att förstå komplexitet och kontraintuitiva fenomen som kultur och partikel- våg dualiteter.

Detta skulle dock i sin tur få synnerligen kontraintuitiva konsekvenser: vad det skulle innebära är att en observatör som själv faller genom händelsehorisonten på väg in mot det svarta hålets mitt skulle finna sig passera helt opåverkad, som om denna händelsehorisont var vilket ordinärt stycke rymd som helst. En observatör som betraktade ­hennes passage från en punkt utanför hålet skulle å andra sidan bevittna något fullständigt annat: ­precis vid händelsehorisonten skulle han se den infallande observatören brännas till aska av så kallad Hawkingstrålning, de fotoner och andra partiklar som Steven Hawking tidigare visat emitteras där­ifrån, och hennes informationsinnehåll sändas ut tillsammans med denna strålning.

Att Einstein betraktas som ett geni beror troligen i hög grad på hans förmåga att skapa bilder att tänka med. Hans kunskap gick att förmedla med hjälp av berättelser som illustrerar kunskapen som ekvationerna beskriver. Komplexitet handlar dock om paradoxer, och paradoxer är svåra att beskriva i bilder. Människans intellekt är skapat för att se samband och upptäcka regelbundenheter av avvikelser från det normala. Därför är människan mästare på att hantera komplicerade problem. Framgången på det området är EXEMPELLÖS, vilket leder till en ödesdiger hybris som gör att komplexitetens inneboende egenskaper avfärdas som missförstånd eller brist på information. Det är dock en mycket enklare och bättre förklaring att det är människan det är fel på. Som jag brukar säga: Förnekelse av kultur är också ett uttryck för kultur. Ockhams rakkniv är en filosofisk princip som säger att om det finns två förklaringar till ett fenomen ska man välja den enklaste. Och det måste man göra för att se och förstå tillvarons paradoxer samt lära sig hantera den typ av komplexitet som beskrivs här.

När den amerikanske vetenskapsjournalisten Amanda Gefter skriver om Susskinds hypotes är det inte i första hand informationens bevarande som upptar henne, inte heller det faktum att svarta hål strålar – Gefters fokus är vad denna komplementaritet innebär för materiens, och djupast sett hela universums, ontologiska status. I boken ”Intrång i Einsteins trädgård”, nyligen utkommen på svenska (övers: Pär Svensson; Fri Tanke), låter hon sin egen livshistoria tvinnas samman med den moderna ­fysiken i sökandet efter svaret på frågan: Vad är verkligt? Eller, annorlunda uttryckt: Vilka komponenter i den verklighet vi erfar är helt oberoende av referenssystem eller observationssituation, alltså verkliga i djupaste mening? Utifrån de svarta ­hålens komplementaritet tvingas hon dra en såväl överraskande som oroande slutsats: partiklar är i denna mening inte verkliga, inte heller de partiklar som bygger upp allt det vi kan erfara med våra sinnen. Det som för en observatör ser ut som ljuspartiklar, fotoner, ser för en annan observatör ut som – ingenting.

Tanken svindlar. Verkligheten är som den är, men kunskapen om verkligheten är beroende av och måste förhålla sig till människan och det mänskliga intellektet. Vetenskap handlar om att bygga upp förståelse som är användbar och som fungerar. Jag känner mig handikappad som inte kan tillräckligt mycket om fysik och matematik för att verkligen förstå kvantmekaniken eller (Max Tegmarks matematiska) universum. Jag är kulturvetare, och det är svårt nog. Orsaken till att jag intresserat mig för och skrivit en bok om samtal handlar om att jag ser kunskap som ett slags komplementaritet. Jag blir en bättre kulturvetare genom att studera fysik och matematik. Tyvärr möts jag väldigt sällan av motsvarande förståelse från naturvetare, som anser sig veta allt som behövs för att förstå och förklara världen och verkligheten. Fast fysiker är också människor och deras intellekt är förkroppsligat. Även om det idag är datorer som räknar är det människor som förstår och använder kunskapen. Här finns en förbisedd komplementaritet som påverkar kunskapen menligt genom att skapa en hierarki som på förhand värderar viss kunskap mer än annan. Och när ekonomernas krav på besparingar kollas samman med den mänskliga egenskapen att dels hålla isär dels hierarkisera framstår nedskärningar inom humaniora och nedläggning av kulturvetenskapliga institutioner som ett nödvändigt offer som krävs för att värna kunskapen. Fast det framstår bara så för den som utgår från att verkligheten är komplicerad. Vad händer med vetandet och kunskapssamhället om kunskapen är komplementär och komplex? Vem sitter inne med sanningen om tillståndet i det svenska utbildingssystemet, är det politikerna (som är kulturvarelser) eller finns den i Pisamätningarnas resultat, eller handlar det kanske om en relation?

Trots att svarta hål kan framstå som en synnerligen speciell sättning, visar det sig att denna nya form av komplementaritet kan generaliseras. Vi vet nu att vi lever i ett universum som expanderar med accelererande hastighet, på grund av sitt värde på den kosmologiska konstanten, eller det som brukar kallas för mörk energi. Det innebär att den sfär som rymmer allting som en given observatör kan se ­sakta kommer att bli allt tommare, i takt med att rymden expanderar så att föremål i den kommer allt längre bort. Ju längre bort ett objekt i rymden befinner sig, desto snabbare avlägsnar den sig från oss på grund av rummets utvidgning, och vid någon punkt kommer detta att ske snabbare än ljushastigheten – det som en gång försvunnit bortom en enskild observatörs kosmiska horisont förblir därmed utom räckhåll för alltid.

Jag läser orden, men vad detta innebär förstår jag inte, det ligger bortom min kunskapshorisont. Jag vägar lägga mig platt för fysikerna, även om jag respekterar dem och inser mina egna begränsningar. Jag vill förstå, både vad de säger och var gränsen för deras intellektuella förmåga går. Och därför tror jag på samtalet och avfärdar debatten som just nu är det självklara svaret på frågan om hur man bäst når kunskap och avgör vetenskapliga (och andra) tvister. Är detta ens kunskap som gör människan bättre skickad att ta hand om sig själv och det samhälle som alla är beroende av? Verkligheten är fylld av begränsningar och händelsehorisonter av olika slag, samt paradoxer och komplexa samband. Människan befinner sig mitt i denna helhet och kunskapen är både skapad av och för människan, den saknar värde och har ingen betydelse bortom kulturen. Det ena kan aldrig ersätta det andra, båda är beroende av varandra. Komplemantaritet och komplexitet är också saker man måste förstå, och där kan insikter från kulturvetare och humanister bidra med massor. Om vi bara kan hitta en neutral plats där våra olika kunskaper och kompetenser kan mötas. Samtalet är mitt förslag på en sådan plats, en plats för ömsesidigt utbyte av kunskap och gemensamt arbete för att bygga upp bättre förståelse för livet och verkligheten.

Situationen liknar alltså den i ett inverterat svart hål: vi omges alla av en kosmisk horisont som definierar vad vi i princip kan observera, och precis som objekt som faller in genom det svarta hålets händelsehorisont blir otillgängliga för oss, gäller detsamma de objekt som försvinner bort över denna. Och precis på samma sätt som i fallet med svarta hål ger ekvationerna vid handen att denna kosmiska horisont, som alltså definieras olika för olika observatörer, hyser ett hett skikt som emitterar högenergetiska partiklar, och förbränner allting som kommer i kontakt med den. Betyder det alltså att alla de galaxer som försvinner utom synhåll för oss här på jorden brinner upp? Svaret beror, enligt Susskind, på vem man frågar.

Kunskap är inget i kraft av sig själv. Vetande är alltid förkroppsligad och beroende av människor som förstår och hanterar kunskapen. Kunskap är som kultur komplementär. Det gäller både kunskapen om universum och verkligheten och kunskapen om människan och kulturen. Relationer, relativitet och rörelse alltså. Komplementära samband mellan. Det ena går inte att förstå utan det andra. Både och, inte antingen eller. Kunskap är liksom kultur; komplexitet. Och först när vi lärt oss hantera komplexitet kan bättre kunskaper växa fram mellan, men för att nå dit måste förståelsen för komplementariteten i relationen mellan, inte bara förstås utan även hanteras på ett konstruktivt sätt. Mänskligheten och livet på jorden behöver både humaniora och naturvetenskap, både kunskap om kultur och delarna som kulturen består av, ända ner på svängande-strängar-nivå. Både och, inte antingen eller.

Det observatörsberoende som horisontkomplementariteten ger upphov till är kvalitativt annorlunda än det som präglar Einsteins relativitetsteori. Den speciella relativiteten har som konsekvens att två observatörer inte alltid är eniga om var och när en händelse inträffar – men vad denna nya radikala form av komplementaritet innebär är att de inte ­alltid är eniga om att den inträffar över huvud taget. På senare tid har bilden av vad som sker vid de svarta hålen komplicerats ytterligare av subtila kvantmekaniska effekter, som tycks kunna ge upphov till en så kallad ”brandvägg” strax intill horisonten. Om detta är riktigt skulle det innebära att antagandet om att passagen är omärkbar för den infallande ­observatören behöver omprövas. De ­flesta forskare tycks dock vara överens om att ­komplementariteten består i någon form.

Även om jag bara förstår delar av det jag läser här, hjälper mig arbetet med texten att bli en bättre kulturvetare. Det är också ett slags komplementaritet. Det händer något i arbetet, mellan texten jag läser och texten jag skriver. Det som händer är att jag och mina kunskaper utvecklas genom komplexa samband, eller i ett slags samtal, mellan. Tänk om det var så vi såg på skolan och den högre utbildningen. Tänk om dagens ekonomifokus och den effektivitetsjakt som ekonomiseringen av skolan och samhället leder till, helt enkelt övergavs. Tänk om vi samtalade över gränser och mellan människor istället. Tänk om skolan handlade om att utveckla och förfina förmågan att samtala. Tänk vad det skulle kunna göra för kunskapen. TÄNK OM!

Sätter punkt där, vid gränsen till arbetsdagen. Idag fortsätter arbetet med slutredigeringen av nästa bok, Studier av rörelse, i förändring, som är del av den komplementära helheten Förslag till kunskapsteori för  ett hållbart samhälle. Återkommer innan kvällen eller i morgon med fortsättningen på samtalet som här inletts.