Ord, ting och diskursiva ordningar 5

Efter en lite trevande, men allt annat än ogenomtänkt, inledning där publiken fått smaka på ämnet för föreläsningen samlar Foucault ihop sig och tar sats inför fortsättningen med en fokuserad och sprängfylld, kort men mycket viktiga passage. Här, på några rader, uttrycks kärnfullt det som sedan ägnas tid och plats för att förklaras med hjälp av fördjupade resonemang och pedagogiska exempel.

För att ange platsen -- eller kanske den synnerligen provisoriska skådeplatsen -- för mitt arbete vill jag i kväll framlägga följande hypotes: 

Vad ska han ägna sig åt, vad är det forskningen handlar om? Platsen tolkar jag som forskningsintresset. Hypotesen handlar om diskursen. Och den är inget i sig själv. Diskursen vill jag se som ett slags maskineri, eller en anordning (för att visa på kopplingen till Deleuze och Guattari som arbetar med samma typ av frågor och som undersöker samma fenomen och effekter), inte något särskilt som går att fånga, låsa fast, studera och beskriva i detalj. Diskursen är ett slags effekt som bara kan studeras indirekt, något som händer mallen och som blir till i samma dynamiska process av tillblivelse som resten av samhället.

Nu gäller det att ta ett djupt andetag. Stänga ute alla ljud, fokusera och läsa långsamt, för här kommer hela bokens innehåll i koncentrat.

jag antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet.

Procedurer är ett nyckelord här, för det är vad fortsättningen kommer att handla om. Och diskursen handlar om ett slags produktion. Diskursen är det som produceras, utfallet eller effekten av något, som Foucault benämner diskurs. Det handlar alltså både om produktionen och om resultatet, det är viktigt. Både och, inte antingen eller. Förstår man det inser man komplexiteten i frågan och förhoppningsvis förstår man också att det krävs något av den som vill förstå, det går inte bara att förklara, rakt upp och ner, enkelt och effektivt. Diskursen är både det som kontrolleras och det som kontrollerar, både den som väljer och det som väljs ut. Diskursen är såväl organisering som organisation. Detta är avgörande att förstå, och därför uppehåller jag mig vid denna passage, som inleder huvuddelen av föreläsningen.

Procedurernas roll (det är detta som kommer att undersökas. Både procedurerna i sig och dess effekter) är att hantera makt, skriver Foucault. Och makt är heller ingenting i sig. Diskurser handlar om makt, om kanalisering av relationell makt. Fast det är diskursen som kanaliserar, proceduren är det viktiga, inte vem eller vad. Diskursen och makten uppstår mellan och förändras processuellt. Förstår man inte makt kan kan man inte förstå diskurser, men diskursen är inte synonym med och går inte att reducera till makt.

Foucault skriver att proceduren också handlar om att bemästra slumpmässigheten, och det är också viktigt. Slump är kanske viktigare att förstå än allt annat, för det är slumpen som ger upphov till dynamiken som gör att diskurs är ett komplext problem. Och det är avgörande. Först på senare tid har vidden av betydelsen av att skilja mellan komplex och komplicerat gått upp för mig, och det är intressant att se att även Foucault är inne på det. Utgår man i sin forskning från att alla problem är komplicerade kommer en stor del av arbetet att gå ut på att reducera slumpmässigheten, och det är detta som leder tanken fel och förhindrar förståelsen för den typen av problem som diskurs är. Slumpen är ett inslag i helheten som inte kan elimineras, det är en aspekt man måste ta hänsyn till och räkna med. Räkna på det går inte, för då vore det inte slumpmässighet vi hade att göra med. Slumpen är orsaken till tillblivelseprocessens, och framtidens fundamentala öppenhet.

Proceduren handlar även om att "kringgå dess tunga, skrämmande materialitet", vilket också är avgörande att förstå. Detta missar många som betraktar diskursen som rent språklig, eller som bara fokuserar på makten. Slump och materialitet är avgörande att ta med i beräkningen, i alla fall i min förståelse av Foucault. Materien är inte bara ett slags tom och livlös, neutral form för livet. Materien spelar också roll. Tänk bara på kroppen, som är en integrerad del av jaget. Kroppen är ett allt annat än neutralt inslag i en människas identitet. Judith Butler utgår från detta, bodies matters, skriver hon. Fast hennes intresse riktar sig mot diskursens verkan på kroppen, medan jag förstår materialitetens roll i Foucaults diskursbegrepp mer som ett inslag i helheten, än som ett slags fond som diskursens verkan riktas mot. Jag är inte kritisk mot Butler, tvärtom, men hennes förståelse är mer specialiserad än Foucaults och därmed mindre användbar. Butler forskar om diskursens effekter på kroppen, medan Foucault försöker förstå kroppens (och alla annan materias) betydelse i diskursen och för dess effekter. En liten men viktig skillnad.