Vad förstår man när man förstår?

Känslan av att vara missförstådd. Den känslan kommer och går. Genom livet har den varit en ständig följeslagare. Att se saker, sätta ord på och uttala insikten, inte för att hävda att det är så, mer för att se om någon annan ser samma sak, brukar sällan landa väl. Antingen möts uttalandet med tystnad, eller också med avfärdande. Ofta brukar det visa sig att jag har rätt, annars skulle jag aldrig fortsätta. Fast när det blir så är det oftast någon annan som får cred för analysen. Jag får liksom ingen riktigt kontakt. Samma upplevelse har jag både som privatperson och som kulturvetare. I båda rollerna tvingas jag i ett slags exil. Från sidlinjen, eller en bit upp på läktaren, iakttar jag världen. Jag trivs där. Oftast är det inget problem. Det har alltid varit på det här sättet så jag vet inget annat. Ibland får jag dock för mig att det inte är så, att jag likt Pinocchio håller på att blir en helt vanlig pojke, att kulturvetenskap håller på att få gehör för sin kunskapssyn och vetenskapliga angreppssätt. Så visar det sig att det inte allt var så, att jag bara lurats ut på plan för att sättas på plats.

Den där känslan kommer och går. Det var länge sedan jag insåg att det är något jag får leva med, och livet är bra, bättre än någonsin, både privat och professionellt. Jag klagar inte. Behövde bara sätta ord på den. Känslan av besvikelse hänger samman med känslan av osäkerhet inför vart samhället är på väg. Allt fler verkar bry sig om och vilja förstå varandra allt mindre. Det är inte bara på Avpixlat man talar förbi varandra och bara lyssnar på det man vill höra, det är inte bara Nya Tider och SD som väljer sin bild och håller fast vid den, och Donald Trump är inte ensam om att ogenerad ljuga offentligt, även om sådant som alla kan kontrollera att han faktiskt just sagt.

Tänker ofta på insikten jag fått av den tänkare som jag tror påverkat mig allra mest, Michel Foucault, att människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Det verkar vara en djupt mänsklig egenskap. Och eftersom jag så länge jag varit medveten om min omvärld och interagerat med andra burit på insikten om att väldigt ofta vara en man varken ser eller lyssnar på, annat än i negativ bemärkelse. Den som säger det som förväntas, det som ligger i linje med den allmänna uppfattningen, även om det är ett trivialt uttalande kan räkna med att få gehör och bli lyssnad på. Och den som är beundrad och har makt kan säga nästan vad som helst och ändå få beröm och hyllas för sin klokhet. Just nu är det jobbigt att tänka på detta, men att blogga om känslan jag vaknade med, att analysera den och dela med mig av tankarna kan förhoppningsvis ta udden av nedstämdheten. Det är som sagt ingen ny känsla, och jag är långt ifrån ensam. Det finns andra som haft det värre och som utsatt sig för mer och långt allvarligare kritik, andra som av egen vilja eller av tvång lämnat hela arenan och ensam vandrat i vildmarken. Jag har vänner, förtrogna och är begåvad med läsare. Jag klagar inte, jag vill bara försöka förstå.

Återvänder ofta till Diskursens ordning. Michel Foucaults geniala lilla text som är en av de där texterna som omdefinierat synen på kunskap och som delar in historien i ett före och ett efter. Det är en text sprängfylld med tankar. Varje mening är som en matematisk ekvation, ett slags essens av mänsklighetens vishet. Som här, till exempel.

Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är. Alla som gång efter annan under historiens lopp försökt dra upp konturerna av denna vilja, alla som försökt ifrågasätta den genom att ställa den mot sanningen just där sanningen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet -- alla dessa alltifrån Nietzsche till Artaud och Bataille kan idag tjäna som (förvisso upphöjda) förtecken för vårt dagliga arbete.

Sanning är ett ord och att vara i sanningen är därför något HELT annat än att ha rätt. Foucault bedrev vetenskap, man han gjorde det med ambitionen att VERKLIGEN veta. Han var inte bara ute efter att få makt och inflytande genom att med stöd i vetenskapens anseende ansluta sig till etablerade "sanningar". Foucault intresserade sig för vansinnet av just denna anledning, för det är en allt annat än absolut gräns. Att vara i sanningen är något annat än att ha rätt. Och den som definierats ut eller klassats som vansinnig lyssnar ingen på. Avvikarens ord betraktas med misstänksamhet, medan kejsarens klädedräkt beundras även om hen är naken. Det gäller att vara i sanningen om man vill bli lyssnad på, även om kunskapen inte finns där.

När jag jobbade med Nietzsches samlade verk var det i en känsla av igenkännande. Inte så att jag jämför mig själv och mina texter med Nietzsche, absolut inte. Jag vet mina begränsningar och ser mig verkligen inte som ett missförstått geni. Jag vet inte hur det är, men jag undersöker saken. Kultur är ett hopplöst svårt undersökningsobjekt, just för att alla lever mitt i den och är experter på sig själva och sin lilla del av helheten. Rådande kunskapsparadigm bygger på tanken om att kunskap är komplicerad och att problem kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhet. Kultur är dock ett komplext problem, och komplexa problem går inte att bryta ner. Enda sättet att lära sig förstå är att göra problemet större, eller att skaffa sig perspektiv genom att ställa sig lite vid sidan av. Då framträder mönstren och går det att se linjerna som är osynliga för den som lever mitt i kulturen och bara har tillgång till sin egen upplevelse av den lilla skärva av helheten som hen är del av. "Jag delar inte din bild", är en sentens som fångar samtiden på ett oroväckande sätt. Och den som propsar på att rådande paradigm bygger på felaktiga antaganden spelar ett farligt spel, om hen inte är i sanningen vill säga. Risken är att man anklagas för att vara galen, och sedan är det ingen som lyssnar längre, oavsett vad man säger och hur väl det stämmer överens med tingens ordning.

Att vilja förstå på riktigt är belönande, för man blir snabbt mycket klokare, men det finns ett pris för att smaka på kunskapens äpple. Den som drar upp konturerna av viljan att veta, som försöker förstå begäret efter sanning, eller som ifrågasätter rådande paradigm genom att ställa alternativa kunskaper mot sanningen just där vetenskapen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet, utmanar makten och det gör ingen ostraffat. Makten är nu inte något man har, den finns och verkar, liksom kulturen, i mellanrummen och det gör att alla är delaktiga i upprätthållandet av paradigmet. Den som utmanar sanningen utmanar makten och rådande ordning. Hur mycket jag än vill kan jag inte låta bli, för jag sökte mig till vetenskapen, inte för att göra karriär, utan för att jag vill veta.

Ska försöka skaka av mig känslan av att vara lurad här under dagen. Vi ska hämta biljetter nu, och i kväll blir det konsert: Kent, avskedsturnén, i Scandinavium. Även där finns kulturen och följaktligen uppslag att tänka vidare med, det är både fantastiskt och en förbannelse. Som kulturvetare är jag aldrig ledig, för jag lever och verkar mitt i mitt studieobjekt.