Utan intresse för och omsorg om kunskapen fungerar inte skolan

Idag på Brännpunkt skriver Sten Svensson (utredare Katalys och medlem av Nätverket för en likvärdig skola) och Daniel Suhonen (chef vid fackliga idéinstitutet Katalys) om svensk skolpolitik och dess (förödande) konsekvenser för kunskapsutvecklingen i vårt land. Roten till problemen i skolan är att utbildningspolitiken idag har som mål att skapa jobb och tillväxt, inte främja lärande och utveckla kunskap: SOM KAN LEDA TILL ARBETE OCH EKONOMISK BLOMSTRING. Det går inte att styra något så komplext som skola och utbildning mot ett på förhand definierat mål, som dessutom inte ligger utanför skolans räckvidd. Jobb skapas av arbetsgivare och entreprenörer, inte av lärare och forskare. Kunskap kan leda till kvalificerade arbeten och kan användas för att bygga upp och utveckla verksamheter, men för att det ska bli så måste kunskapen stå i centrum i hela samhället och värnas av alla. Bara så kan studenter uppmuntras att lägga ner den tid och det intresse som krävs för att lyckas med studier på högskolan, och eleverna i grundskolan förstår varför de måste lyssna på lärarna och lära sig saker. Elever och studenter är del av samma samhälle som alla andra, och kunskapens värde är det samma över hela linjen. Det går inte att lura någon att göra något man själv inte vill eller bryr sig om. Så länge politikerna kräver RESULTAT, ARBETE eller TILLVÄXT av skolan hamnar kunskapen i skymundan och eftersom det bara finns tid för kärnverksamheten hamnar fokuset på det som mäts (det vill säga det som går att mäta), inte på något så pass vagt som lärande och kunskap.

Ett vanligt argument från friskoleföreträdare är att den andel av eleverna som går i en fristående grundskola är så liten, 15 procent, att den inte kan ha någon nämnvärd påverkan på skolsystemet i dess helhet. Till exempel påpekade Ulla Hamilton, vd för friskolornas riksförbund, på DN-debatt att 85 procent av alla elever går i kommunala skolor. 

Argumentet kan låta bestickande men faktum är att när 15 procent av eleverna går i fristående skolor har det en mycket omfattande och avgörande påverkan på hela skolsystemet. Det beror på den konkurrens om eleverna som de fristående skolorna för med sig. Den konkurrensen måste alla skolor förhålla sig till och delta i. De skolor som lyckas locka till sig fler och ”rätt sorts” elever blir vinnare och de som inte lyckas riskerar utslagning. Det är en konkurrens på liv och död och den började samtidigt som de första fristående skolorna startade.

SD har stöd av mellan 15 och 20 procent av befolkningen. Det sägs vara alarmerande och idag fokuserar övriga partier på att försöka hitta strategier för att lösa den hotande krisen. 15 procent kan låta lite, men det är ju inte statistik det handlar om, utan om Sveriges utbildningssystem. Om 15 procent av skolverksamheten bedrivs i privat regi påverkar det all skolverksamhet i landet. Förutsättningarna för att bedriva utbildning har förändrats i grunden. Och det är momentet av konkurrens som förts in i systemet som förändrar det i grunden. Att bedriva utbildning idag handlar om att ansvara för en hårt pressad ekonomisk verksamhet som ständigt måste bevaka sina intäkter. Förr fick skolan ett fast anslag att förvalta på bästa sätt, med fokus på kunskap och lärande. Reglerna var få, friheten stor och lärarnas ansvar en hederssak. Alla som arbetar som lärare idag eller som såg Uppdrag Granskning i tisdags vet att klimatet i skolan idag är HELT annorlunda. Fokus har flyttats från kunskap och lärande, till betyg, konkurrens och ekonomi.

Hela skolpolitiken är inriktad på att främja denna konkurrens. Regelverken kring det fria skolvalet, systemet med skolpeng och systemet med aktiebolagsskolor är konstruerade för att gynna konkurrensen och de är utformade så att skillnader ska uppstå. Skolpengen gynnar vinnarskolorna ekonomiskt och det fria valet sållar effektivt fram ett positivt segregerat elevurval till de fristående skolorna. Aktiebolagsskolorna, som är de stora vinnarna på skolmarknaden, är helt beroende av ett positivt segregerat elevurval för att med sin låga lärartäthet kunna få en vinst.

Förr byggde skolan och utbildningspolitiken på tanken att kunskap hade ett egenvärde, och att lärarnas uppgift var att främja lärande och kunskapsutveckling. Då vilade ansvaret tungt på lärarna som hade fria händer att utforma undervisningen efter sina intressen, erfarenheter och kunskaper. Rektor förvaltade pengarna som staten satsade på skolan. Idag har allt detta ersatts av konkurrens. Jag ser tydliga paralleller till hur det gick för posten efter att politikerna fick för sig att posten skulle konkurrensutsättas. Innan reformen lyckades posten leverera i tid i 99 fall av hundra. Brevbärarna satte en heder i att utföra ett bra arbete. Sedan konkurrensutsattes verksamheten och ingenting är sig likt. Kvaliteten har sjunkit och vill man vara säker på att få försändelser levererade till rätt plats och i tid får man betala dyrt, för punktlighet och leveranssäkerhet anses idag vara en tilläggstjänst. Samma förskjutning av synen på vad som är viktigt och vad som är uppgiften håller på att slå igenom i skolan. Den som bryr sig om sina barn och deras lärande tvingas betala extra för den tjänsten, för som var en självklarhet och en hederssak i kunskapssamhället Sverige. Idag är skolan en verksamhet man tjänar pengar på, ett företag vars mål är att gå med vinst. Kunskapen antas komma av sig själv, om bara man bara släpper konkurrensen fri. Resultatet visades i Uppdrag Granskning i form av en graf som visade en kunskapsutvecklingskurva, och en betygskurva. Betygen blir bara bättre och bättre, medan kunskaperna rasar. Vi får det vi förtjänar, inte det vi vill ha. Och alla är förlorare på detta sätt att organisera utbildning, utom möjligen aktieägarna i bolagen som styr utvecklingen i hela utbildningssystemet.

Allt som sker i skolan påverkas av konkurrensen om eleverna. Vilka skolor som ska etableras, var de ska ligga, vilka skolor som ska läggas ner, vilka elever som ska gå i de olika skolorna, resursfördelningen, inriktningen på skolans profil, skolans marknadsföring, föräldrakontakter, betygssättning och undervisning, allt påverkas. Hela skolans verksamhet har förändrats i grunden av att ”kunden alltid har rätt”.

Bara en sak kan vara viktigast och idag är det ekonomin. Därför blir det så här. Sätter vi kunskapen i centrum och ger skolan en hög med pengar som lärare och rektorer får förvalta på sätt som de anser bäst, med KUNSKAPEN i fokus, skulle allt förändras i ett slag. Då skulle alla tvingas fokusera på lärande och kunskap, istället för på ekonomi och konkurrens. Aktieägarna kräver vinst, till vilket pris som helst. Att bedriva undervisning under sådana premisser är fruktansvärt, men bara för den som värnar kunskapen. Den som ser läraryrket som ett jobb vilket som helst, ett sätt att slippa vara arbetslös, är det enkelt. Det är bara att sätta höga betyg så är ALLA nöjda, ingen klagar. Karriären och löneutvecklingen gynnas, och alla kurvor pekar uppåt. Utom kurvan som visar kunskapsutvecklingen då, men den bryr sig ju ingen om på allvar. Politikerna är fullt upptagna med att konkurrera med varandra om mandat och makt och om vem som har den bästa skolpolitiken. Fast alla vill i princip samma sak. Skillnaderna är marginella. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha. Så länge samhället som helhet inte bryr sig mer om kunskapen än man gör kommer krisen att förvärras. Kunskapskrisen alltså, för alla andra pilar pekar ju uppåt.

En annan effekt är att de privatanställda inte får berätta om hur det fungerar på skolan och de kommunalt anställda inte vågar. I den marknadsstyrda skolan och i konkurrensen om eleverna har det som borde vara något positivt, offentlighet och öppenhet, vänts till sin motsats. Där det tidigare rådde samarbete mellan skolor är det nu konkurrens som råder. Verksamheten i skolan har blivit affärshemligheter som man inte berättar om.

Detta gör mig mest upprörd. Varför inte tvinga alla privata aktörer att köra med öppna kort. Om det nu är så att privata aktörer är så oerhört mycket bättre än kommunala och statliga, varför inte låta alla lyssna och lära av varandra? Det gjorde man förr, på den tiden när Sverige låg i topp. Då när KUNSKAPEN stod i centrum och ansågs vara en angelägenhet för alla. Allt var inte bättre förr, men då handlade skola och utbildning om kunskap, inget annat. Och förändringarna infördes för att allt skulle bli bättre, inte sämre vilket det visat sig bli.

Den allvarligaste effekten av konkurrensen är segregation. Det är i första hand de välutbildade föräldrarna som väljer skola och det leder till att eleverna sorteras efter föräldrarnas utbildningsnivå och intresse för skolan. Barn till välutbildade i de fristående skolorna och barn vars föräldrar har korta utbildningar blir kvar i de kommunala. Finns det en fristående skola i en kommun så har den i princip alltid ett positivt segregerat elevurval och därmed uppstår i samma stund ett relativt sett negativt urval på de kvarvarande kommunala skolorna.

Ingen kan förvånas över detta. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, troligen. Den som kan, vill och har förutsättningar för det, gör vad man kan för att optimera sina möjligheter. Om kunskapen stod i centrum i skolan vore problemet mindre, men idag är det ekonomin det handlar om. Idag är vinsterna privatiserade och förlusterna förstatligade. Vem betalar för detta? Det gör de med sämst förutsättningar, men även samhället som helhet. Skolan skulle kunna vara en utjämnande kraft, själva basen i kunskapssamhället. Idag styrs skolan av samma marknadskrafter som all annan verksamhet, och den starke och privilegierade vinner på den svages bekostnad. Samarbete och solidaritet, med kunskapen i centrum betraktas närmast som kommunism, trots att det vad en av förutsättningarna för rekordårens framgångar.

Konkurrensen om eleverna påverkar alla skolor i hela Sverige mer eller mindre. Mest naturligtvis där de fristående skolorna är flest. Det är i Storstadsregionerna, i större städer och i pendlingskommunerna. De kommuner som har högst andel elever i fristående grundskolor är Upplands Väsby med 44,6 procent, Täby 37, och Strängnäs 34,7 procent. Samtidigt finns det 58 kommuner som har under 1 procent elever i fristående skolor. Det är små kommuner på landsorten som Älvdalen och Åsele. Där är konkurrensen om eleverna naturligtvis inte särskilt stor. 

Den segregation som konkurrensen om eleverna för med sig är en delförklaring till den nedåtgående trend vi kan se i Pisa och andra internationella undersökningar. I takt med att segregationen har ökat har de lågpresterande elevernas resultat fallit som en sten. Botten håller på att gå ur den svenska skolan när politiken inriktas på att främja vinnarskolorna. 

Men även de högpresterande elevernas resultat faller. När undervisningsresurserna dräneras bort till vinster i friskolekoncernerna innebär det att eleverna inte alltid får det stöd som de behöver. Vinsterna, som uppnås genom låg lärartäthet, går före elevernas behov och det bidrar till att hela det skolsystemet tappar i resultat.

Alla förlorar på att kunskapen utarmas i ett land. På sikt är alla förlorare, även de som idag skrattar hela vägen till banken när skolan debatteras igen. Det är inte vinsten i sig som är problemet, för kunskap har inget med pengar att göra, det går att bedriva fullvärdig undervisning med små medel också. Problemet är att kunskapen inte är i centrum i skolan och utbildningssystemet, utan ekonomin. Då spelar det ingen roll hur många miljarder som pumpas in i systemet. Är det kunskap man vill ha måste man intressera sig för lärande och fokusera på kunskapsutvecklingen. Om kunskapen inte anses har ett egenvärde och om skolan betraktas som en jobbskapande åtgärd kan ingen kunskap komma ur systemet. Det är problemet, att hela skolsystemet idag ekonomiserats och därmed avintellektualiserats.

Tidigare var skolpolitiken inriktad på att alla skolor skulle vara bra skolor och man försökte motverka de segregerande krafterna. I dag gäller den omvända politiken. Det ska uppstå vinnar- och förlorarskolor, det är själva syftet med konkurrensen. Den konkurrensen uppstod direkt när systemet med de fristående skolorna infördes och den verkade med full kraft även när det bara var någon enstaka procent av eleverna som gick i de fristående skolorna. Precis som att fetthalten i mjölken påverkas om man skummar av grädden, även om grädden bara är ett tunt lager på ytan.

Tidigare var kunskapen i centrum och då tog alla ett gemensamt ansvar för att hjälpa skolorna och lärarna att lyckas i sitt arbete. Idag när ekonomin är det överordnade målet med verksamheten tvingas alla prestera mer, snabbare och bättre till ett lägre pris. Det fungerar om det är bilar man vill bygga, eller om det är betyg man vill producera, men är det kunskap man vill ha går det inte. Ska vi få en skola som fungerar har alla ett ansvar. Det behöver inte kosta mer, men kunskapen måste vara i centrum, inte bara i skolan utan i hela samhället. Då kan allt förändra snabbt till det bättre.