ADHD-dagboken, om diagnoser och personligheter

Om jag skulle kunna bli diagnostiserad, oavsett med vad, så är det inget jag har eller drabbats av. Det handlar om mig, om den jag är, om min personlighet. En eventuell diagnos skulle inte ge mig några svar, och ingen annan heller för den delen. Diagnoser är bara beskrivningar av en uppsättning standardiserade egenskaper, och möjligen ett sätt för den diagnosticerade att få tillgång till medicin. Bara jag vet dock hur jag reagerar på olika stimuli och hanterar situationer jag hamnar i. Fast när jag får frågor som rör varför jag gör si eller så står jag lika svarslös och frågande som den som undrar. Enda anledningen till att jag tänker på den jag är som något jag har är att det är så vi ser på ADHD idag. När jag gick i skolan fanns det ingen diagnos, inga förklaringsmodeller, bara häpenhet och frågor och ifrågasättande. Insikten om vem jag är kommer därför inte inifrån, den kommer utifrån och är något jag tvingats anpassa mig till.

Jag vet inte vem jag är, men jag försöker lära mig förstå. Och på köpet skaffar jag mig en hel massa kunskaper om en hel del annat också, varav en del hamnar här, under olika rubriker, för att jag vill dela med mig av överflödet och den ordning i kaoset jag tycker mig kunna urskilja. Kan mina erfarenheter, reflektioner och insikter hjälpa någon som känner igen sig, som har en vän eller anhörig som uppvisar likheter med det jag beskriver, är jag tacksam. Det var så jag hittade, om inte svar så i alla fall verktyg att tänka med för att förstå mig själv bättre. Fast poängen här är att jag inte förstår, för frågorna rörande mig och den jag är är inte mina, utan omgivningen. För mig är det jag som är normal och "alla" andra som är konstiga. Att jag inte passar in har jag tvingats inse den hårda vägen, genom att bli ifrågasatt, avfärdad, utfrusen eller helt enkelt bara ignorerad. Förståelsen har sakta smugit sig på genom blickarna i taket, suckar och huvudskakningar, genom att mina frågor och tankar mötts med tystnad. Eller genom att jag blivit satt på plats. Inte för att jag haft fel, utan för att jag uppfattas som annorlunda. Det är en sorg jag bär på, men som jag lärt mig hantera. För det mesta rullar vardagen på. För det mesta, men inte alltid. Känslan av ensamhet och utanförskap kommer och går.

Det går som sagt i vågor. I perioder känner jag mig nästan normal, men så händer något, och ibland är det bara jag som märker förändringen, för det kan handla om små krusningar på ytan, om knappt förnimbara fasförskjutningar. För mig är det dock som världen förändrats i grunden och jag får börja om. Jag har med tiden blivit bra på det, på att börja om. Ta nya tag och hitta lösningar och vägar fram är jag en mästare på. Innebörden i begreppet att gå på autopilot är okänt för mig. Visst förstår jag orden, men dess betydelse är rent teoretisk, för jag har ingen som helst erfarenhet av det. Alla situationer jag hamnar i upplever jag i princip som nya, vilket tvingar mig att ständigt uppfinna nya lösningar på problemen jag hela tiden hamnar i. Sakta blir det med ålder och livserfarenhet bättre, men någon autopilot kommer aldrig att kunna förlita mig på. Tyvärr är denna egenskap inget jag har något särskild nytta av, för det skiljer mig från majoriteten och accentuerar känslan av att vara annorlunda.

Jag säger ibland att jag är optimist för att alternativet är att acceptera det faktum att jag står vid randen av hopplöshetens avgrund, och det ligger väldigt nära sanningen. Varje dag vaknar jag med intentionen att dagen som öppnar sig är en nystart och att allt ska bli bättre. Och nästan varje dag blir jag besviken. Än så länge har jag lyckats hålla hopplösheten stången, och jag tror jag klarar det framöver också. Men det är en kamp. Inte så mycket en kamp med kaoset inom mig, för det är som sagt en del av den jag är och jag känner inte till något annat. Kampen handlar om att bli sedd, erkänd och bedömd för det jag gör, inte för det jag inte gör eller för att jag inte är och agerar som alla andra i vardagen. Kampen handlar om att det jag säger och tänker ska bli bedömt för innehållets egna kvaliteter, inte för att tankarna kommer från mig och ställas i relation till annorlundaheten som häftar vid min person. Nätet är bra på det sättet, där är man anonym och blir bedömd för det man har att säga. Och där når jag ut och blir tagen på allvar på ett helt annat sätt än i vardagen. Riskerar jag något nu, tänker jag? Fast jag orkar inte bry mig. Vad spelar det för roll? Att skriva av sig och dela tankar och erfarenheter är också vilsamt och tar udden av sorgsenheten jag ständigt bär på.

Jag har det trots allt bra och är lyckligt lottad. Många, många har det mycket värre. Det gör det dock inte lättare att förstå mig själv. Så länge jag minns har jag intresserat mig för och dragits till samt känt samhörighet med avvikare. Det intresset har jag kunnat kanalisera till vetenskap, och mina studier kring alkohol och droger gjorde mig till docent. I morgon ska jag föreläsa för blivande lärare om just detta. Kanske kommer jag att beröra frågan om diagnoser och min känsla av utanförskap, för att hjälpa studenterna förstå. Jag vet inte, vi får se. Mina föreläsningar är aldrig planerade i detalj. Ofta känner jag att det finns en förståelse för det bland studenterna, men inte alltid. Jag har problem med standardiseringen och förväntningarna på att alla lärare ska lägga upp undervisningen på samma sätt. Så var det inte när jag var student, och det var en av anledningarna till att jag lyckades så bra på universitetet, till skillnad från i grundskolan. Nu känns det som akademin blir allt trängre och känslan av att kvävas tränger sig på.

Välkommen till mitt liv. Jag klagar inte, sätter bara ord på känslan. Jag har som sagt inga problem med mig själv, för jag har lärt mig hantera den jag är och dra nytta av alla positiva egenskaper jag har och genom åren utvecklat. Och nu när jag fått skriva av mig lite känns det bättre och jag kan ta tag i resten av dagens arbetsuppgifter.