En effektiv, eller excellent skola?

Vad ska vi ha skolan och utbildningssystemet till? Är det en ekonomiskt effektiv skola vi vill ha, eller en skola som främjar utvecklingen av högkvalitativ kunskap och livslångt lärande? Den frågan framstår allt mer som den absolut viktigaste, ödesfrågan, för den hänger ihop med resten av samhället och förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Många ser farorna och tänker i dessa banor. Ändå händer inget. Kultur fungerar så, den följer sin egen inneboende logik och den bryr sig föga om vad människor anser. För att en förändring ska kunna komma till stånd krävs dels insikt om kulturen och hur den fungerar, dels förståelse för vad som kan och behöver göras, av var och en och av alla tillsammans. Ännu ett blogginlägg om skolan alltså, med utgångspunkt i debattartikeln i DN, som Johanna Jaara Åstrand, (ordförande i Lärarförbundet) skrev förra veckan.

I debatten om vinster i välfärden går vågorna höga. Vinstfrågan framställs ofta som det som avgör om skolans resurser hamnar där det är avsedda. Lärarförbundets hållning är tydlig: Vinstuttag får aldrig gå före elevernas lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö. Men att tro att en vinstbegränsning ensamt skulle leda resurserna rätt vore naivt. Det är viktigt att stoppa läckaget – men än viktigare är att säkerställa flödet. Lärarförbundet efterlyser därför en debatt om skolans resursfördelning och ersättningssystem.

Hur mycket får skolan kosta, är en fråga. Hur skolan ska drivas är en annan. Jag tror att problemen delvis har att göra med att man blandar samman dessa olika frågor. Anledningen till det är att ekonomin står i fokus i vårt samhälle. Kostnader ska minskas till varje pris och intäkterna öka. Det är en paradox som tyvärr allt för ofta bortses från. Kanske för att den är ett utryck för en kollektivt och djupt känd längtan, ett slags motsvarighet till människan önskan om evigt liv, eller drömmen om den där evighetsmaskinen som trots att den strider mot allt vi vet ändå aldrig helt avfärdas som möjlighet. För att skolan ska kunna fungera, som skola, krävs att lärarna får arbeta i lugn och ro och med stöd i sina kunskaper, utan att känna sig övervakade. Tilliten till lärarna är avgörande. Därför måste man bestämma sig, vad ska vi ha skolan till? Enda hållbara vägen fram, menar jag är att bestämma sig för vad skolan får kosta, och sedan överlåta ansvaret för förvaltningen av medlen till lärarna och rektorerna.

Behovet av resursförstärkningar i skolan är stort. Lärarbristen är akut och utbildningssystemet är satt på prov. Trots att viktiga steg har tagits mot högre lärarlöner tjänar en lärare i genomsnitt 1.900 kronor mindre per månad än medelinkomsten för alla yrken. Jämför man med andra akademikeryrken, till exempel ekonom eller civilingenjör är skillnaden 10.000–15.000 kronor per månad. Alltså behövs det fortsatta investeringar för att mota lärarbristen och säkra lärarförsörjningen.

Man får vad man betalar för, det är en trivial sanning. Visst är läraryrket lite av ett kall och lönen är troligen inte det viktigaste, men visst spelar det roll. Samhället visar vad man anser olika yrken vara värda genom att lägga lönen på den nivå den hamnar på. En lägre lön behöver inte betyda mindre attraktivitet, men då måste det finnas något annat där som kompenserar. Frihet, ansvar, förtroendetid, möjlighet att vidareutbilda sig, till exempel. Fast om skolan både ska vara billig och effektiv, om lärarna inte kan utöva inflytande över sin egen arbetssituation förvandlas läraryrket till ett serviceyrke bland andra. Genom att flytta kunskapen, från individerna, enskilda lärare, till systemet, är det möjligt att få både kontroll över ekonomin och utförandet. För den som inte bryr sig om eller på allvar förstår vad kunskap är och hur lärande fungerar ser det på ytan ut som om allt är frid och fröjd och som om lärarna bara gnäller. För den som endast bryr sig om ekonomin kan skolans kostnader pressas och effektiviteten öka, men den som bryr sig om kunskapen och kvaliteten (vilket Lärarförbundet gör) har man för länge sedan insett att nuvarande system är ohållbart.

Det behövs också stora investeringar som förbättrar lärarnas möjligheter att fokusera på barnens och elevernas utveckling och det kollegiala samarbetet. Det behövs kompetensutveckling, lärarassistenter och socialpedagoger. Elevhälsan är i behov av förstärkning och stödet till skolledarna kan bli mycket bättre. För att inte tala om alla it-system som skulle behöva bytas ut och hållas uppdaterade.

Skolan är en ekvation som man kan tycka vad man vill om, men antingen går den jämnt ut eller också inte. Tecknen är tydliga. Den svenska skolan mår inte bra. Kunskaperna sjunker, lärarna går på knäna, många lärare slutar och allt fler drömmer om att bli lärare. Fler vill bli läkare och mäklarekonom än lärare och det har så klart att göra med hur samhället värderar yrket. Vi kan tycka att det inte borde vara på det sättet, men det är som det är och enda sättet att göra något åt saken är att förändra sättet att agera. Det är i kombinationen av tanke och handling som förändring kommer. Så länge fokus ligger på ekonomin kommer svaret på frågorna och oron över läget i skolan vara: Effektivisering. Med kunskapen i centrum öppnar sig helt andra möjligheter. Tyvärr har vi målat in oss i ett hörn och byggt fast oss i ett system som låter fast fokus i skolan på ekonomin, med följande resultat:

Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella Engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig? Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.
Skolornas och förskolornas största kostnader är personalkostnaderna. Det är enkelt att öka intäkterna i förhållande till kostnaderna genom att i skolan fylla på klasserna, och i förskolan hålla nere andelen utbildad personal. 

Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader. 

För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre. 

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer. 

När Lärarförbundet har jämfört klasstorlekar talar allt för att detta är orsaken till att friskolekoncernerna kan göra stora vinster. Eftersom klassbegreppet inte är klart definierat har vi tagit fram sannolika delningstal för olika skolor. Oavsett vilka delningstal vi använder är koncernskolornas klasser större än både kommunala klasser och andra fristående skolors.

Organisationer där personalkostnaderna är stora kan bara effektiviseras genom att pressa människorna att göra mer och jobba snabbare. Fast hur tänker man fortare? Hur utvecklas en så pass komplex kvalitet som kunskap effektivare? Hastigheten på bandet på Volvo kan ökas och personalen där kan tvingas öka takten. Där finns ett spelrum och kvaliteten på en mekanisk produkt kan enkelt mätas och processen går att kontrollera. Barn och lärande är dock väsensskilda från bilar och teknisk prestanda. Skillnaden består i att den ena processen är komplicerad och den andra komplex. Att bygga bilar är en komplicerad process, medan lärande är en komplex process. Komplicerade processer kan brytas ner i delproblem som löses var för sig och sätts samman till en fungerande helhet. I tillverkningsindustrin går det därför utan problem att flytta kunskap från individerna till systemet. Både kvaliteten och effektiviteten blir till och med bättre, där och på de premisser som tillverkningen av bilar utgör. Skola och utbildning är dock en helt annat typ av process. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa processer som kräver komplexa lösningar. Inom tillverkningsindustrin går det att få både effektivitet och lönsamhet, men i skolan måste man välja. Lärande går inte att effektivisera, det tar den tid det tar och endas om lärarna har fria händer och kontroll över processen kan den optimeras. Ekonomiseringen av skolan är därför problemet, inte lösningen!

Det blir än tydligare när vi jämför antalet elever per lärare. Koncernskolorna har i genomsnitt 20 procent fler elever per lärare än de kommunala skolorna, samtidigt som övriga fristående skolor har färre elever per lärare än de kommunala skolorna. Den genomsnittliga fristående skolan ligger sju procentenheter över de kommunala skolorna i antalet elever per lärare, men skillnaden drivs helt och hållet av koncernskolorna. 

I förskolan skapas vinsten genom att andelen utbildad personal minskas. Skillnaden mellan en genomsnittlig kommunal förskola och en genomsnittlig fristående förskola är att den fristående förskolan har en förskollärare färre på var sjätte heltidsanställd medarbetare (en förskola med två avdelningar). Löneskillnaden gör att den förskolan går med ett överskott om 100.000 kronor. 

Ingen politiker som vill hålla kostnaderna nere borde vara nöjd med ett sådant system – som möjliggör för fristående skolor och förskolor att gå med stor vinst, samtidigt som det urholkar resurserna i de skolor och förskolor som inte systematiskt strävar efter vinstmaximering. Den per-capita-baserade förskole- och skolpengen är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som är irrelevant för hur förskolor och skolor bör finansieras. 

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Jag läser i Dagens Industri att Engelska skolan rusar på börsen. Den som hungrar efter vinst ser uppenbarligen möjligheter öppna sig. Jag ser dock bara sjunkande kunskaper, sämre arbetsförhållanden och i förlängningen ett samhälle som tillbakabildas. Kunskap är en långsiktig investering. Satsningar på skolan måste stanna där för att kunna komma samhället som helhet tillgodo, längre fram. Det är lika omöjligt att tjäna pengar på produktionen av kunskap som det är att bygga en evighetsmaskin. Vi gräver vår egen grav genom att tänka och agera som vi gör. I ett verkligt kunskapssamhälle är skolans uppdrag inte att erbjuda valfrihet (med undantag för pedagogisk sådan) och möjlighet att göra vinst. Skolan ska drivas med kunskapen i fokus. Pengar är ett medel, inte målet. Att friskolekoncernernas aktier rusar visar vad som är i fokus i den svenska skolan som helhet, för som Lärarförbundets räkneexempel visar drabbar systemet med skolpeng den kommunala skolan också. Ett annat ersättningssystem vore ett välkommet första steg för att placera kunskapen i skolan igen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.

Utbildning är inte något man får, det är något man gör. Därför alla tankar på köp och sälj förödande i skolan. Lärare utför inte en tjänst som kan upphandlas i konkurrens. Lärare sysslar med kunskapsutveckling, och det är den som borde stå i centrum i skolan, ingenting annat. Lärande är en kollektiv syssla, något man gör tillsammans. Kvaliteten i skolan är avhängig elevernas engagemang och det ledet tanken HELT fel att ge sken av att skolor presterar!? Ifråga om lärande är det endast INDIVIDER som presterar, och om förutsättningarna för detta inte är optimala går det ut över kunskapskvaliteten. Betyg är ett subjektivt mått på en mångtydig och kontextuell kvalitet och när betyg överlåts till eller ställs mot en anonym och vinsthungrande marknad vinner pengarna över kunskapen hur lätt som helst. Det bedrägliga i upplägget är ett kvalitetsförsämringarna syns först långt senare, tyvärr ofta när problemen är akuta och radikala åtgärder behövs. De ackumulerade vinsterna som skulle kunna användas för att rätta till problemen har då försvunnit någon annanstans.

En vinstbegränsning skulle kunna hindra pengar från att rinna ut ur systemet. Men det finns inga som helst garantier för att det skulle leda till högre lärarlöner, bättre kompetensutveckling, minskad arbetsbelastning eller stärkt elevhälsa. En vinstbegränsning skulle inte omfördela mellan skolor, minska elevsegregeringen eller säkerställa att det finns särskilt stöd. Det skulle heller inte hindra pengar från att bli vinst i städbolag eller paviljongsuthyrningsföretag. Ett nytt ersättningssystem utformat efter de faktiska kostnaderna och behoven i förskolor och skolor skulle däremot öka chanserna att resurserna faktiskt går till sådant som stärker kvaliteten.

Skolan ska ha kunskapen i fokus, ingenting annat. Med kunskapen i fokus kommer alla resurser som läggs på skolan att användas för att optimera LÄRANDET, vilket är en nödvändighet för att bygga en kunskapsnation. Lärarna ska ha makten över skolan, ingen annan. Politikerna har makten över medelstilldelningen och kan ställa lärarna till svars för kvaliteten, men det går inte att både bestämma över pengarna och utförandet, då är det inte en skola längre, utan en serviceinrättning. Är det så vi ska ha det vore det klädsamt av ansvariga att meddela väljare och lärare detta så alla kan ta informerade beslut om vad man kan och ska göra.

Dagens individbaserade skolsystem innebär att det är den som driver den mest ”effektiva” skolan som kan göra vinst – inte nödvändigtvis den som driver den bästa skolan. Skolpengen är måhända en god affär för friskolekoncernerna, men den är inte det för samhället. Det är hög tid att skrota det oekonomiska skolpengssystemet och i stället utforma ett system som stimulerar kvalitet i undervisningen och låter resurserna göra nytta.

Om det är sänkta kostnader som är skolans högsta mål är det mycket enklare att ge skolan mindre pengar än att låta kostnaden vara den samma och tillåta ekonomiska aktörer plocka ut mellanskillnaden. Valet står inte mellan en privat och en kommunal skola, det står mellan en effektiv och en excellent! Och excellens kan bara uppnås genom att placera kunskapen och lärandet i fokus och det kan i sin tur endas uppnås genom att man litar på lärarna och genom att pengar ses som ett medel för skolan, inte dess mål.