Ord, ting och diskursiva ordningar 3

Innan jag går vidare och fördjupar resonemanget vill jag dröja mig kvar lite här på tröskeln till fortsättningen. Liksom Foucault själv i anförandet tvekar jag lite inledningsvis. Hur ska jag skriva, vad ska jag ta upp? Så många har skrivit så mycket om Foucault, och som sagt, det finns väldigt många olika bud om vad han menar egentligen. Sekundärlitteraturen är omfattande. Jag har dock aldrig varit så intresserad av vad andra anser om Foucault, och jag tror heller inte att det finns några genvägar till betydelsefulla författarskap. Ska man förstå Foucault måste man läsa hans egna texter och bilda sig en egen uppfattning om innehållet och tankarna. Därför skriver jag dessa bloggposter, för att locka till egen läsning, inte för att förklara eller resa anspråk på att veta vad Foucault menade själv. Här vill jag samtala med Foucault på samma sätt som jag i tidigare poster samtalat med Nietzsche och Deleuze, som det finns massor av beröringspunkter till i Foucaults tänkande.

Som jag förstår det (jag har inte läst den själv) finns det en riktigt bra introduktion till Foucaults liv och verk. Det är Roddy Nilssons bok som kom 2008 och som det finns en bra Understreckare om, där jag läser följande.

De som Foucault ansåg sig stå i verklig tacksamhetsskuld till återfanns inom helt andra områden. Det var religionshistorikern Georges Dumézil, som utforskat den indoeuropeiska kulturen och dess myter, och vetenskapshistorikern Georges Canguilhem hos vilken Foucault hämtat en grundläggande idé, nämligen att den humanistiska vetenskapens framsteg inte ledde fram till några absoluta sanningar men väl till insikten att det är möjligt att betrakta världen på skilda sätt. Den filosof som Foucault alltmer kom att ansluta sig till var Friedrich Nietzsche.

Ingen tänkare är helt autonom. Ingen människa är en ö. Subjekt blir man tillsammans med andra och alltid i relation till kulturen man lever i och både påverkar och påverkas av. Det är så jag förstår diskursen, som ett system som både reglerar och regleras. Foucaults tankar om diskurs hjälper mig förstå mitt eget studieobjekt, kultur. Han ger mig verktyg, men jag läser honom inte som ett geni som ger mig sanningar. Jag följer lika lite Foucault som han följer dem han inspirerades av, som sagt, jag samtalar med och låter mig inspireras av. Jag använder hans tankar som ett slags bollplank för att utveckla egna tankar.

Diskurs är som sagt ett begrepp som många sagt väldigt mycket om. Det som säger något bestämt om diskursbegreppet har dock inte förstått, menar jag. Ruth Lötmarker, som skrivit Understreckaren och Roddy Nilsson, faller dock inte i den fällan. Deras uppfattning stämmer med min. Diskursen är inget, det handlar om ett slags föränderligt och undflyende arrangemang som ger upphov till effekter, och begreppet har många synonymer.

I ”Les Mots et les choses” inför Foucault begreppet ”episteme” i betydelsen ”system av underliggande strukturer som avgör vad som inom en epok kan tänkas eller icke tänkas”. Definitionen kom sedan att variera men grundtanken bestod. Den arkeologiska arbetsmetod Foucault förespråkar går ut på att genom lagren av skiftande diskurser gräva sig ner till de brott som markerar förändring från ett episteme till ett annat, det vill säga övergång från en historisk epok till en annan. Han ger exempel på att dessa skiften inte följer någon linjär eller progressiv ordning. Detta poängterar han som kritik av den på 60-talet dominerande hegeliansk-marxistiska historieskrivningen, vilken såg historien som en kontinuerlig utvecklingsprocess. Det tydligaste och mest omtalade exemplet gäller vår tid. Under tidigare epoker då man ansåg att tingens ordning kunde avläsas i Naturen eller att kunskap var given männi­skan av Gud, saknades förmågan till självreflexion. Moderniteten som epok har gett upphov till humanvetenskaperna inom vilka människan både är subjekt och sitt eget primära studieobjekt. Epokens främsta kännetecken skulle därmed enligt Foucault vara människans förmåga att reflektera över sig själv. Hon framträder som en autonom individ. Nilsson påminner om den uppmärksamhet bokens slutord väckte. Moderniteten skulle möjligen kunna gå mot sitt slut, ett nytt episteme skulle kunna innebära ”människans död”: det mänskliga medvetandet skulle inte längre vara källa och upphov till nytt vetande.

Människan som både objekt och subjekt, och förståelsen för individen som ett slags produkt av humanvetenskapernas studium av människan är en illustration av diskursens effekter och hur det handlar om ett slags dynamisk samverkan, resultatet av interaktion, mellan. Som mina trogna läsare märker är Foucault en tänkare som inspirerar mig och som jag hämtat många av mina grundläggande teman och tankeverktyg ifrån. Jag är dock ingen foucauldian. Vill inte ansluta mig till någon skola och poängterar vikten av att aldrig resa anspråk på att förstå eller sitta inne med den definitiva tolkningen. Vi kommer till argumenten för detta, längre fram i Diskursens ordning. Här vill jag bara skapa en plattform att bygga vidare på. Framförallt vill jag visa att den som hävdar att diskurs är något bestämt har fel. Säger man det är det en tolkning man gör, och det tycker jag man ska vara tydlig med. Tolkningar är alltid möjliga att göra, men det är något annat än uttolkningar som förs fram med anspråk att vara korrekta läsningar eller exakta definitioner. För den som liksom jag inte behärskar franskan vill jag uppmana till läsning av noterna, särskilt not 1, 11 och 15, i Mats Rosengrens översättning.

1. Franskans discours har många betydelser som inte fångas av svenskans diskurs. Några av de vanligaste är tal, föreläsning och prat. Foucault använder dock för det mesta termen i två andra betydelser: dels i en mer generell och teknisk mening som namn på alla skrivna eller yttrade fraser, alltså som en motsats till det abstrakta språksystemet langue, dels i en för Foucault alldeles särskild bemärkelse, nämligen som namn på hela den praktik som frambringar en vis typ av yttranden -- det är i denna mening Foucault använder termen när han talar om t ex medicinens, naturhistoriens eller ekonomins diskurs. Jag kommer, i brist på bättre alternativ och för att ge läsaren en möjlighet att fylla i nyanserna, att översätta discours med diskurs utom i de fall där det tycks mig alldeles uppenbart att betydelsen tal eller anförande är den enda tänkbara -- som till exempel här i denna föreläsnings första mening. Se även not 11 och not 15. 

Ett namn på "hela den praktik som frambringar en viss typ av yttranden", det ser jag som en av de viktigaste orden i hela boken, för det visar att den som använder ett diskursbegrepp som bygger på tanken om begreppet är synonymt med talet om, eller att Foucault skulle mena att språk är det enda som existerar, har en del att förklara. Det blir dessutom ett meningslöst verktyg för analys, för om diskurs vore synonymt med språk vad är då poängen att tala om diskurs? Analyser av helheter och dess effekter är dock ögonöppnande, och om man bara inte begränsar sig till orden utan även lyfter in tingen (materien, teknologier och andra artefakter) i analysen öppnar en helt annan bild och förståelse upp sig. Då blir diskursbegreppet ett belysande och ögonöppnande analysverktyg som kan användas för att reflektera över förutsättningar för förändring. Om vi tänker oss kultur som ett slags diskurs, som en sammansatt praktik eller som ett slags maskineri, som frambringar yttranden och får vissa sanningar att framstå som bättre än andra, får man tillgång till helt andra förklaringsmöjligheter än man man köper naturvetenskapens (diskursivt upprätthållna) sanningar. Och det är just så jag använder Foucaults texter, som verktyg för analyser vilka behövs för att förstå. Inte som beskrivningar av alternativa sanningar.

11. Här och i det följande spelar Foucault med dubbeltydigheten hos sammanställningen l'ordre du discours: förutom "diskursens ordning" kan den också betyda "diskursens orden". Denna dubbeltydighet antyds redan i inledningen och spelar en vis roll hela texten igenom men först här är jag rädd att översättningen "diskursens ordning" kan bli en smula missvisande. 

Alla översättningar är missvisande, men det är bara ett problem om man tänker sig att det finns en, och en enda, sanning. Kulturen är fylld av dissonanser och missuppfattningar, dubbeltydigheter och komplexitet, men så länge man är medveten om det och förhåller sig till insikten om att det är så det är, samt, som Rosengren här, är öppen med och reflekterar över möjliga konsekvenser av dubbeltydigheterna är det oproblematiskt och kan leda till bättre kunskap om det man studerar. Diskurs är ingen hypotes som ska prövas, det är ett verktyg att tänka med för att skapa analyser som kan kan testas mot verkliga förhållanden.

15. Fr discourir -- prata vitt och brett, utbreda sig över. I brist på alternativ inför jag termen "diskursera" för att beteckna aktiviteten att uttala/nedskriva en diskurs. Med denna term hoppas jag också fånga den i (åtminstone) detta stycke relevanta pejorativa bibetydelse "tomt prat, nonsens" hos discourir och discours. 

Avslutar den här bloggposten genom att citera mig själv, från en tidigare bloggpost om moral där utgångspunkten eller samtalspartnern var Deleuze, men där även Foucault dök upp. Jag vill med denna passage visa att det inte finns några vattentäta skott mellan dessa båda tänkare. Även här handlar det om språk i en vidare betydelse än den vardagliga.

Signifié och signifiant, eller subjekt och objekt. Den eller det som bestämmer mening, som har makt, och det som bestäms och påförs mening. Överordnad och underordnad. Räcker det att studera makten, det som ger mening, eller har objektet ett ord med i laget, påverkar det som får mening meningen? Jag menar att det är så, att subjekt och objekt är meningslösa ord utanför relationen mellan. Betydelse uppstår i sammanhanget, som ett resultat av samspel mellan olika delar. Båda behövs för att det ska vara meningsfullt att tala om än det ena, än det andra.

Signifier enthusiasts take an oversimplified situation as their implicit model: word and thing. From the word they extract the signifier, and from the thing a signified in conformity with the word, and therefore subjugated to the signifier. They operate in a sphere interior to and homogeneous with language.

Den som bestämmer, anses ibland vara det viktigaste, det enda som behöver studeras. Och förslag på vad det skulle kunna handla om finns i olika varianter, men det brukar handla om språk. När jag läser detta tänker jag på mina år som doktorand, när vi hade hetsiga diskussioner på institutionen om hur kultur skulle förstås. De mest radikala hävdade då, på fullaste allvar och med emfas, att det finns bara språk! Diskurs var begreppet på modet, och här fanns ett förslag på hur diskurs skulle tolkas. Det var svaret, diskurs är språk. Som student läste jag två gånger på olika kurser Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som jag då hade fruktansvärt svårt att förstå. En sak hade jag dock förstått och tagit fasta på och det var den första noten som översättaren Mats Rosengren presenterar i den allra första meningen. Han skriver där att han, utifrån hur Foucault använder ordet, i brist på bättre ord väljer att översätta discours till diskurs, just för att det inte ska tolkas som enbart tal eller språk. Diskurs är i Foucaults egen användning ett långt vidare begrepp som inbegriper hela det sammanhang där yttranden fälls och mening uppstår. Jag kunde därför aldrig riktigt ställa upp på en så pass rigid läsning och användning av begreppet, vilket dessutom gör det meningslöst att tala om diskurs, för det är ju språk man menar.

Let us follow Foucault in his exemplary analysis, which, though it seems not to be, is eminently concerned with linguistics. Take a thing like the prison: the prison is a form, the "prison-form"; it is a form of content on a stratum and is related to other forms of content (school, barracks, hospital, factory). This thing or form does not refer back to the word "prison" but to entirely different words and concepts, such as "delinquent" and "delinquency," which express a new way of classifying, stating, translating, and even committing criminal acts. "Delinquency" is the form of expression in reciprocal presupposition with the form of content "prison." Delinquency is in no way a signifier, even a juridical signifier, the signified of which would be the prison. That would flatten the entire analysis. Moreover, the form of expression is reducible not to words but to a set of statements arising in the social field considered as a stratum (that is what a regime of signs is). The form of content is reducible not to a thing but to a complex state of things as a formation of power (architecture, regimentation, etc.).

I min studie av droger använde jag dessa tankar för att jag här fann ett begrepp och analytiskt verktyg som band samman all forskning på området med kulturen som dittills i princip lämnats helt obeaktad, som en ointressant aspekt helt utan förklaringsvärde. Jag sökte efter ett sätt att studera alkohol och droger som en komplex sammansättning, ett sammanhållet fenomen, ett assemblage eller en multiplicitet. Jag skrev: Det som gör en drog till en drog med denna förståelse är samtliga ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog och analysarbetet går ut på att uppmärksamma å ena sidan fenomenets materiella innehåll, och å andra sidan dess kulturella uttryck. Både innehållet och uttrycket har dessutom såväl form som substans. Därmed skapas ett fantastiskt användbart analytiskt verktyg. 

Deleuze använder med hänvisning till Foucault fängelset som exempel för att förklara tankeverktyget närmare. Fängelsets innehåll, dess materiella aspekter utgörs dels av form vilken här representeras av fängelsebyggnaden som fysiskt/juridiskt fenomen, dels av substans som i exemplet representeras av fångarnas kroppar. Fängelsets uttryck, dess kulturella aspekter motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som fenomen. 

Begreppet (liksom alla bra begrepp) är som synes ett oundgängligt verktyg för att bena upp komplexa problem.