Välkommen till reklamsamhället

Verkligheten är som den är, inte som människor vill att det ska vara. Problemet är att det är ganska enkelt att ge sken av att det är på ett sätt, även om det inte stämmer. Och detta är ett stort problem. För mig som kulturforskare är problemet intressant, för det finns oerhört många olika ingångar och uppslag att jobba med. Fast för mig som människa är det plågsamt, för ju mer jag vet och förstår desto mer nedstämd och ledsen blir jag av att tvingas se på hur kunskapen och förståelsen avfärdas just för att människor önskar sig att allt är och fungerar på helt andra sätt. Om kunskapen verkligen hade ett egenvärde och på riktigt ansågs viktig hade vi inga problem, trots att människor fungerar som de gör. Kunskapen har dock inget värde idag, inget verkligt värde. Vad man än säger visar det sig i praktiken att önskan om hur det borde vara överallt övertrumfar kunskapen.

Det är inte hos SD eller Donald Trump som problemet finns, utan i rådande syn på kunskap och i möjligheten som finns idag att ge sken av att det är som man önskar. Vi lever i ett reklamsamhälle, i skenet av verkligheten. Det viktiga är inte hur det är eller fungerar utan hur det känns och vad man kan ge skev av. Kunskapen finns där, men den betraktas som ett smörgåsbord där den som bara vill äta lax och löjrom gör det och lämnar det andra. Hen har ju betalat för sig och gör följaktligen som hen vill. SDs strategi handlar om att hävda att man inte vet, att man inte kan svara och att man får ta det (vad det nu är för skandal man inte vill kännas vid) med den det gäller, samtidigt som man upprepar lögnen om massinvandringen som är den enda "fråga" partiet har en konsekvent hållning i. Resten är bara yta, sken och förnekande. Och de får hållas, för det är så det politiska landskapet ser ut idag. Övriga partier bygger också luftslott och försöker framställa sig i bättre dager än man har verklig täckning för. Man kan tycka vad man vill om SD, men problemet ligger inte där, utan i synen på kunskap och kunskapens värde.

Det är för mig nästan fysiskt obehagligt att läsa den korta, kärnfulla, kloka och klockrena analysen av politiken och rådande (kunskaps)kultur i Sverige som publicerades i Arena igår. Där, på några rader, sägs allt som borde behöva sägas om vad som är problemet i Sverige idag.

Att Jan Björklund är övertygad om att betyg och nationella prov löser alla skolans problem är sedan tidigare väl känt. Trots att det då och då kommer studier som visar på motsatsen: Som idag, när SvD tagit del av en promemoria från Skolverket. Denna visar att hälften av eleverna som fått underkänt betyg i matematik i årskurs sex fortfarande är underkända när de går ut nian. Men ändra sig? Icke. 

Björklund väljer i stället att tolka siffrorna som att det behövs ännu tidigare betyg, redan från årskurs fyra. Ett förslag han också lade fram under sin tid som skolminister, som sågades av såväl profession som forskare. Att yngre barn skulle ha svårare att ta till sig att ett betyg inte handlar om ens person, utan om prestation, var något som forskare lyfte fram i sin kritik när förslaget kom. Vetenskapsrådet gjorde också en omfattade genomgång av betygsforskningen där man inte fann »en enda forskningsstudie som rekommenderar tidigare betyg«. 

Men Björklunds benhårda övertygelse gav resultat. Eftersom idén om betyg från fyran även stöddes av SD kände regeringen sig tvingade att kompromissa med allianspartierna om att betyg i årskurs fyra på prov i hundra skolor från hösten 2017. 

»Vi har förståelse för att det är ett olyckligt förslag, men när vi vet att det fanns en möjlighet för riksdagen att skarpt lagstifta om betyg för alla tioåringar, så bedömer vi ändå att det här är en bättre kompromiss och bättre väg att gå«,försvarade Gustav Fridolins statssekreterare Helene Öberg beslutet. 

Trots att tidigare betyg visar sig inte hjälpa ska man alltså genomföra ett experiment på ännu mindre barn. Och Björklund fortsätter att tycka att det är en bra idé att införa för alla. Det är svårt att kalla det något annat än politik med skygglappar. Och det är väldigt synd när svensk skola verkligen skulle behöva reformer som ger lärarna möjlighet att få upp barnens resultat.

Dumheten segrar, och Donald Trump kan mycket väl bli USAs nästa president. Och här hemma finns det på samma sätt INGENTING som hindrar att Kent Ekeroth kan bli vår näste justitieminister. Det enda som skulle kunna förhindra en sådan utveckling är att kunskapen tas till heder igen, att bildning får ett egenvärde och att vi överger tron på objektiva betyg. Politikerna ger sken av att tycka olika, men analysen ovan visar att poltik inte handlar om något annat än att få makt och inflytande. Alla partier är del av och verkar i samma system och det är där makten ligger, inte hos regeringen. Björklund påverkar således skolpolitiken lika mycket (eller lite) som när han var utbildningsminister. Via kompromisser och överenskommelser, debatter och trixande för att få mer makt än motståndarna offras allt annat och kunskapen är som i alla krig det första offret. Kunskapen står sig slätt mot ekonomiska intressen och dumheten som bara behöver bry sig om skenet, uppfattningen och rådande opinionsläge.

Kunskapen går inte att styra eller liera sig med, kunskap handlar om verkligheten, om hur det är och fungerar på riktigt. Kunskapen har inget med känslan att skaffa, och det är som bekant och enligt ovan, känslan som räknas. Skolpolitiken bygger på tron på att det finns rättvisa, objektiva betyg och eftersom tro kan försätta berg är det hur lätt som helst att köra över kunskapen och alla som värnar den. Det är känslan som räknas. På det sättet är Donald Trump och Jimmie Åkesson ärligare än andra politiker. Som sagt att skylla problemen i politiken på korkade politiker är också ett symptom på samhällets problem och kunskapens status. Vi får de politiker vi förtjänar!

Vi får också den skola vi förtjänar. Är det betyg och valfrihet vi vill ha så får vi det. Priset vi betalar för att få det vi önskar och det politikerna har makt att ge oss är att kunskapen utarmas. Kunskapen råder ingen över och den kan aldrig kontrolleras. Det verkligt tragiska med gårdagens Uppdrag Granskning är att INGENTING kommer att förändras i skolan och utbildningssystemet. Bilden som målades upp i programmet, av dagens skola är nämligen gårdagens nyheter. Alla vet att det sätts glädjebetyg, att lärare direkt och indirekt pressas att sätta högre betyg än det finns täckning för, och att skolornas främsta mål idag är att vara ekonomiskt effektiva. Problemet är att alldeles för många har alldeles för mycket att vinna på att hålla skenet av att allt är frid och fröjd vid liv.

Betyg är idag en handelsvara, och utbildning handlar om vad man kan ge sken av. Rektorerna som intervjuades i programmet kände inte igen sig och skyllde på lärarna, och politikerna slår ifrån sig och skyller på varandra. Det kan man bara göra i ett samhälle som värderar pengar högre än kunskap, och i en kultur där det är viktigare hur det känns och vad man kan ge sken av än hur det faktiskt är.

Välkommen till reklamsamhället!