Sju akademiska dödssynder 5

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.

3) Falskhet. En relativt ovanlig egenskap i betydelsen oredlighet (även om vi inte känner till mörkertalet) men som får stora konsekvenser om den avslöjas eller om den förleder forskningsvärlden. Men falskhet kan också handla om att ljuga, baktala, svika etc och i denna betydelse får den också negativa effekter. Igen – tillit bygger upp vårt samhälle!

Tillit, demokrati, etik och hållbarhet är begrepp som liknar kultur och som kräver ansvar, öppenhet och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet, för att leva upp till förväntningarna och faktiskt stämma överens med begreppsdefinitionerna. Kunskapen i centrum är en tanke jag ofta återkommer till. Den tanken hänger också samman med ovanstående ord och egenskaper, eller kanske snarare kvaliteter. Akademin måste värna dessa egenskaper för att att akademins även framöver ska vara en akademisk, det vill säga intellektuellt utmanande plats där bättre och mer användbart vetande växer fram.

Tyvärr är det annat som räknas idag. Linjen har den beslutande makten. Forskarna och lärarna konkurrerar om de begränsade medel som finns att söka, och den som har flest publikationer och citeringar anses bäst. Pengar ger inflytande och det räknas som meriterande att vara bra på att SÖKA medel. Eftersom detta är vad som räknas finns inget att vinna på att vara öppen eller dela med med sig, bjuda in eller blotta svagheter. Har man bara fått ett godkännande från etikprövningsnämnden är det bara att köra, ansvaret är förlagt någon annanstans, konsekvent. Den enskilde forskaren kan ägna att sin tid och fokus på att vinna fördelar i konkurrensen. Hålls bara genomströmningen på en hög nivå och får bara politikerna rätt ifyllda mötesprotokoll kan man fortsätta på den inslagna vägen, liera sig med rätt folk och utbyta tjänster för ömsesidig nytta. Om du citerar mig citerar jag dig. Pengar öppnar dörrar, och ligger det en lockande vinstmöjlighet i potten är det inte så noga att granska den professor som ska affilieras.

Det har vuxit fram en kulur där ingen litar på någon annan, är det det anses galenskap att vara öppen och visa tillit. Det räcker inte med transparens, det krävs vederbörliga kontroller, som följer på förhand uppgjorda protokoll, för att kvaliteten anses vara godkänd. Och allt detta för att forskare inte ska lockas till oredlighet. Vilken paradox, för systemet är som upplagt för att fuskas i. Den som känner reglerna och spelar med kan till och med nå världsrykte. En "forskare" som Paulo Macciarini (som är ett undantag, men ett tankeväckande sådant) kunder inte åstadkomma så mycket skada som han gjorde i ett system som bygger på tillit och ansvar, öppenhet och transparens och där kunskapen står i centrum. Det är systemet för kontroll och dess fokus på form istället för på innehåll som banat väg för falskheten som inte bara han uppvisade, utan som även Karolinskas ledning uppvisade när det stod klart att man låtit sig duperas. 2016 är ett svart år för kunskapen. Fler regler, mer kontroll, mindre frihet och ökad konkurrens, det vill säga mer av samma leder bara till ökad risk att det som hände händer igen.

Hur svårt det än är måste kunskapen placeras i centrum. Bara så kan akademin skyddas mot falskheten som riskerar att rasera allt det som tagit generationer att byggas upp. Äkta kärlek är svårt att fejka, liksom verklig kunskap och kompetens. Ansvaret måste ner på individnivå. Ingen ska kunna skylla på någon annan, och innehållet måste räknas. Inte pengarna, inte citeringar eller antalet publikationer. Var texten är publicerad kan inte spela någon roll. Det är vad som står där som ska räknas. Tillit ska vara det man strävar efter att få, och tillit är ett ansvarskapital att förvalta som inte kan bytas till något annat. Pengar och antalet publikationer kan bytas till makt och inflytande. Kunskap kan bara ställas mot kunskap, kompetens kan bara mätas mot kompetens. Kunskap och kompetens är dessutom färskvaror, på ett helt annat sätt än meriterna som räknas idag.

Vill vi minska möjligheten att falskheten sprider sig i akademin måste vi se över vad som räknas, och bara lägga vikt vid det som leder till bättre vetande. Det är inte hur högt maskinen låter eller hur snabbt den rör sig, om det som ska transporteras är värdefullt är säkerheten och pålitligheten allt. Och jag vet inget mer värdefullt än kunskap, som är en lika ömtålig kvalitet som kärlek, frihet, demokrati och öppenhet. Allt och alla hänger ihop, och vi får som sagt vad vi förtjänar.