Ord, ting och diskursiva ordningar 4

Där står han, Michel Foucault, just i begrepp att inträda ämbetet. Att bli invald i Collége de France är den finaste akademiska utnämningen man kan få i Frankrike. Ute är det bistert. Jag vill se det så i alla fall, det är min bild. Paris gator är våta av regn och det blåser. Inte många människor rör sig ute. Det är som staden håller andan. Foucaults anförande var inte ett i mängden. Han bröt ny mark med sin föreläsning och tankarna är fortfarande aktuella. Det finns ett före och ett efter. Den andre december 1970 utgör en intellektuell brytpunkt. Inte konstigt att Foucault tvekar inledningsvis. De inledande raderna är trevande och än har han inte kommit igång. Även jag tar det lugnt. Vill inte hasta över detta. Jag undervisar inte om diskurser. Jag samtalar med Foucault; skriver och tänker om. Försöker förstå.

Försöker frammana en bild av hur det var. Inne i salen där han talar är det upplyst. Tunga draperier hänger för fönstren och på golvet ligger äkta mattor. Ekpaneler på väggarna och oljemålningar av distinkta företrädare på de olika stolarna. Det är högt i tak och Foucault står vid en pulpet i huvudänden av ett stort bord. han talar till sina blivande kollegor, men där finns också en liten skara åhörare. Så vill jag se det. Genom texten går det att känna allvaret, särskilt så här inledningsvis. Orden betyder något, allt betyder något. Varje semikolon bär på mening. Därför är texten så rik och fylld av öppningar och även jag läst den flera gånger hittar jag nya betydelser och jag har ingen aning om vad bloggposterna som följer kommer att innehålla. Jag tar plats i publiken och låter mig svepas med.

Synen på kunskap är en annan i Frankrike, eller var det i alla fall då. Det såg annorlunda ut här hemma också, då på 1970-talet. Bildning är dock mer värt i Frankrike, nu liksom då. Diskursens ordning är en högt bildad text som kräver något av läsaren. Hänvisningarna är som så ofta i franska texter dolda eller indirekta. Det är upp till läsaren att förstå, eller kolla upp om man inte hänger med. Foucault tar läsaren på största allvar och förväntar sig att man har koll, eller att man tar ett eget ansvar för bristande kunskaper. Det är vackert, men skillnaden mellan där och då samt här idag är smärtsam. Kunskapens värde har verkligen devalverats och bildning har förlorat sitt värde. Kanske är det svårt för en nutida läsare att förstå Foucaults våndor. Det är ju bara ett anförande? Vad är det han tvekar om och räds inför? Han är ju redan vald, och nu ska han bara installeras. Jag blir glad av att se hans tvekan, för det visar att han tar kunskapen på största allvar, att han inte alls är den nihilist som hans kritiker idag vill göra gällande. Foucault sysslade med vetenskap, och vi har massor att lära. 

Inledningsvis har det handlar om att ge uttryck för ett slags oro. Foucault visar respekt för diskursens ordning och makt genom att inte bara kliva rätt in i ämbetet och ta plats. Han tvekar och vill på det sättet göra oss uppmärksamma på diskursen och dess ordning. Hela hans kropp och många människors kroppar bär på ett djupt känt begär, ett begär att slippa börja. Ibland sägs det att människor är mer rädda för att tala inför publik än att dö, och det är möjligen ett uttryck för en liknande rädsla, ett liknande begär. Innan Foucault kommer till saken talar han om begäret som får honom att tveka, om önskan att redan vara inne i ett sammanhang. Han är nog inte rädd för egen del, men han är rädd för att det han säger, hans budskap, inte ska gå fram. Han är rädd för att publiken lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. Han känner som få andra rädslan för att tänka nytt eller utanför den där förhatliga boxen. Det sägs vara bra, hippt och viktigt att tänka utanför ramarna, men nåde den som gör det på fel sätt. Även utanför boxen finns det normer som styr och reglerar och som värderar. Diskursen känner inga gränser, den påverkar allt och alla. Ingen äger diskursen. Antingen är man i den, eller också inte. Och Foucault vill vara i den samtidigt som han granskar den kritiskt. Han kritiserar inte, men eftersom diskursens makt är stor och osynlig kan det lätt uppfattas som kritik. Klart han tvekar, även om han kan, vet och har både makt och inflytande. Han fortsätter:

Begäret säger: "Jag skulle vilja slippa att själv tvingas in i diskursens riskabla ordning; jag skulle inte vilja ha något att göra med dess skärpa eller beslutsamhet; jag skulle vilja att den fanns runtomkring mig genomskinlig och lugn, djup och oändligt öppen. I detta lugn skulle de andra besvara mina förväntningar, och en efter en skulle sanningarna stiga mot ytan. Jag skulle inte behöva göra annat än låta mig bäras i den och av den, som en lycklig vrakspillra." Och institutionen svarar: "Du behöver inte vara rädd för att börja. Vi finns alla här för att visa dig att diskursen befinner sig inom lagarnas ordning, att man sedan länge övervakar dess framträdande och att man förberett en plats för den, en plats som ärar men avväpnar den. Och om den skulle ha någon makt, så är det från oss och endast från oss den kommer."

Den som ifrågasätter diskursen vill känna stöd. Inte bara läpparnas bekännelse, utan stöd på riktigt. Så ser vetenskapen ut, idealt sett. Där är det kunskapen som står i centrum. Klart han tvekar. Det behövs ingen Foucault för att förstå att det som sägs i högtidstal och officiella tillfällen är ord utan förpliktelser. Vardagen och praktiken är något helt annat. Där finns maktordningar att förhålla sig till och känslor att beakta, ömma tår att trampa på och gamla oförrätter som bubblar under ytan. Vetenskapen handlar bara delvis om kunskap, och drivkraften är inte endast viljan att veta hur det är egentligen. Vore det så som man säger att det är hade Foucault varken tvekat eller dragit på sig den kritik han utsattes för. Diskursens ordning är en realitet, men den som säger det hävdar att Kejsaren är naken och det gör man inte ostraffat. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, och mellan dem båda står människan. Foucault är inte mer än människa. Här står han på toppen av karriären, just i begrepp att träda in det mäktigaste ämbetet en forskare kan träda in i. Det är ett litet steg för honom som individ, men för vetenskapsmannen och för kunskapen är det ett gigantiskt kliv.

Kanske är detta begär och denna institution ingenting annat än två motsatta svar på samma oro: en oro som gäller vad diskursen är, uppfattad som uttalad eller skriven materiell verklighet; en oro inför denna flyktiga existens som med säkerhet kommer att utplånas, men vars varaktighet inte är vår. Ja, en oro över att under denna vardagliga, gråa verksamhets yta förnimma makter och faror som är svåra att föreställa sig, en oro över att ana strider och segrar, dominans och slaveri bakom alla dessa ord vilkas kantighet språkbruket sedan länge slipat ner.

Diskursen är flyktig och den kommer att gå under, dess varaktighet är dock en annan än människorna som genom att leva sina liv är med om att skapa, upprätthålla och förändra diskursen. Att påpeka detta, att hävda att sanningen inte finns i världen för oss människor att upptäcka, att med sin forskningsgärning kunna visa att sanningen är skapad och att den som har makt även har makt över vetandet. Det är förknippat med oro. En oro som fortfarande finns där under ytan. Många tänker att vi är färdiga med Foucault, att poststrukturalismen var en parentes, ett olycksfall i arbetet. Jag ser det som ett uttryck för oron som Foucault sätter ord på här. Diskursen finns där dock, även om många väljer att vända bort blicken. Det är omtumlande att se och förstå. Insikten om diskursens makt och ordning, insikten om att alla är slavar under den, samtidigt som det är vi som tillsammans legitimerar den och ger den makt, skrämmer och skapar oro. Att förneka eller skylla på budbäraren är dock ett slags bekräftelse på diskursens realitet, ett uttryck för kunskapens relation till makten. Jag delar Foucaults oro, men är tacksam för att han vågade. Jag är glad att jag kan läsa hans ord och hämta kraft från hans tankar.

Men vad är det som är så riskabelt i att folk talar, i att deras diskurser ständigt förökar sig? Var finns faran?

Om detta handlar fortsättningen. Jag återkommer med fler tankar, reflektioner ord och insikter. Kom gärna med kritik och invändningar. Det finns inte en enda tolkning av Foucaults texter. Han skriver, helt i enlighet med sin filosofi, liksom Nietzsche, öppna texter som går att förstå på olika sätt. Liksom diskursen han forskar om är hans text mångtydig, perspektivberoende och föränderlig.