Verkligheten, en relation? 2

Igår började jag skriva om kultur med utgångspunkt i en artikel publicerad på Under Strecket. Artikeln handlar om fysik, svarta hål, information och komplementaritet och den fångar mitt intresse och utmanar fantasin. Där är Helena Granström som skriver (hon har även skrivit den svindlande vackra: Det som en gång var). Utgångspunkten för artikeln är en bok av den amerikanska vetenskapsjournalisten Amanda Gefter: Intrång i Eninstens trädgård. Tanken var att jag skulle skriva klart om detta ämne igår, men jag fick aldrig ro. Det kände som det blev bra, den förra posten, men jag har inte läst igenom den igen. Hur som helst lärde jag mig massor, vilket bekräftar det jag vetat länge, att det är i skrivandet mitt tänkande utvecklas. Jag sätter inte bara ord på färdiga tankar när jag skriver, tänkandet utvecklas i skrivandet. Samma med läsning, det handlar inte om att överföra information, utan om att utmanas och utvecklas. Något händer när tankar möter andra tankar. Mellan orden och tankarna uppstår något nytt, vid varje läsning och reflektion. Därför tror jag på samtalet som en väg fram, både för skolan, forskningen och i arbetet med hållbarhet. Samtalet öppnar upp. Debatten stänger till.

Frågan om vad kultur är liknar frågan som fysikerna ägnar sig åt. All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen. 

Utifrån Gefters ambitiösa frågeställning – Vari består den yttersta verkligheten? – måste detta [vilket syftar på observatörsberoende och horisontkomplementaritet] tolkas som en kraftfull begränsning av vad våra teorier har förmågan att säga oss om världen.

Vad är möjligt att veta? Begränsningarna finns inte bara där ute, vid gränsen för universum, eller djupt där nere eller inne bland elementarpartiklarna. Människans förmåga att tänka utgör också ett slags gräns. Och fallenheten att fixera individer och dyrka genier utgör en risk, för komplex kunskap kräver samverkan. Ingen enskild kan hantera ett så pass komplext problem som att försöka förstå verkligheten i sin fulla vidd (dit jag räknar både kulturen och fysiken). Vad är kunskap är en fråga som handlar om kultur, liksom frågan om vad som kännetecknar god vetenskaplig kvalitet. Viljan att veta, och vart begäret efter kunskap riktas får konsekvenser för kunskapen. Vetenskapen är med andra ord också observatörsberoende, eller för att uttrycka sig kulturvetenskapligt och med inspiration från Michel Foucault: Vetande, makt och subjekt hänger ihop relationellt, vilket får konsekvenser. Som jag läser artikeln jag samtalar med här handlar det om samma sak. Det finns ingen objektiv verklighet, ingen neutral position varifrån verkligheten kan studeras oberoende av människan. 

Om det komplementära, observatörsberoende perspektivet är giltigt, och kanske det enda giltiga, innebär det att den teoretiska fysiken är tvungen att överge vad Gefter kallar för ”gudsperspektivet”, till förmån för den enskilda observatörens lokala perspektiv.

Striderna på 1990-talet, mellan företrädare för poststrukturialismen och naturvetenskapen, handlade om just denna fråga. Är det möjligt att studera verkligheten, observatörsoberoende? Många tror att naturvetenskapen avgick med segern och att poststrukturalismen är död. Så fungerar inte verkligheten. Vetenskap är ingen debatt där ontologiska frågor avgörs en gång för alla. Verkligheten är som den är och den bryr sig föga om människans futtiga strider om makt och inflytande. Kunskap är ett verktyg och liksom med alla andra verktyg är dess värde avhängig verktygens funktion och användningsområde. 

Samtidigt är detta gudsperspektiv, perspektivet utifrån om man så vill, det som fysiken normalt anlägger i syfte att finna en teori om allting; ett ramverk förmöget såväl att förena kvantmekanik och relativitetsteori, som att förklara universums ursprung. Men i en observatörsberoende verklighet finns ingen slutgiltig berättelse om alltings uppkomst, bara en berättelse om hur alltings uppkomst ter sig ur vårt perspektiv.

Människans uråldriga längtan efter kunskap har drivit vetenskapen framåt, uppåt, utåt. Och det är lätt att få hybris när allt går bra. Det verkar dock finnas en gräns för vetandet. Människans biologi och intellektuella förmåga som inte förändrats nämnvärt under de senaste 10 000 åren. Kunskap, även om universum, handlar om människan, för det är människor som vill veta och som fördelar resurser till vetenskapen. Det är människor som dyrkar genier och drömmer om teorin som ska förklara allt. Vadå allt, tänker jag. Även om fysikerna vill tro det, är inte fysik allt. Verkligheten är långt mer komplex än vad teorierna om svängande strängar, svarta hål eller mörk materia lyckas beskriva. Verkligheten består ÄVEN av människor och människor är något väsensskilt från fysiska fenomen. Kultur är en annan ordning som inte kan förklaras matematiskt. Människa är ett emergent och flyktigt fenomen, ett slags vag, dynamisk kvalitet som uppstår i resonans mellan fysik och kultur. Allt och alla hänger ihop och är är del av samma icke-linjära tillblivelseprocess.

Fysikern Lee Smolin, vars motto att ingenting ­existerar utanför universum vägleder Gefter genom boken, har i ett annat sammanhang diskuterat en relaterad problematik, vad han kallar ”det kosmo­logiska misstaget”. Vad Smolin avser är fysikers ­vilja att applicera teorier avsedda att beskriva enskilda subsystem av universum – exempelvis ­termodynamiken – på universum som helhet. ­Detta, menar Smolin, är i grunden förfelat, och har lett fram till de paradoxer rörande ”universums osannolika karaktär” som fysiker och kosmologer tampas med idag.

Ett paradexempel på vad som händer när man misstar ett komplext problem med ett komplicerat. För att vetenskapen ska bli vetenskaplig krävs att utgångspunkten för arbetet bygger på grundantaganden som stämmer överens med hur det fungerar. Matematik är ett mäktigt redskap, men räknar man fel eller har felaktiga utgångsvärden spelar det ingen roll hur fantastiskt verktyget är, resultatet blir oanvändbart. På samma sätt som kultur är ett fenomen man aldrig kan lära känna genom att studera enskilda individer och extrapolera från kunskapen man får där, vilket vore möjligt om kultur var ett komplicerat problem, verkar det här som samma sak gäller för universum och verkligheten. Fysiker är också människor, och människor är som människor är. Man vill saker och önskar att det vore på vissa sätt. Människor är fåfänga och har lätt att bländas av genialitet. För att inte tala om vad gigantiska forskningsanslag eller Nobelpris kan göra med enskilda individer. Kunskapen är skapad av människor och hur mycket man än önskar att det vore på något annat sätt utgör detta en (väldigt ofta förbisedd) utgångspunkt även för vetenskapen. Vetenskapskrig är förödande för kunskapsutvecklingen för accepteras tanken om att kunskap bestäms av vinnaren kommer förståelsen för verkligheten aldrig att bli bättre och mer användbar. 

En ledtråd till hur fysiken bör fortskrida härifrån erbjuds möjligen av den italienske fysikern Carlo Rovellis relationella tolkning av kvantmekaniken. Denna gör gällande att det som bestäms i en kvantmekanisk mätning inte kan sägas vara en egenskap hos mätobjektet, utan snarare en egenskap hos relationen mellan mätobjektet och den som mäter – det enda vi kan lära oss något om genom vår interaktion med världen är med andra ord vår interaktion med världen. Givet detta antagande utgör observatörsberoendet inte alls något mysterium – det mystiska skulle väl vara om det vore möjligt att bestämma något om världen oberoende av perspektiv.

Här ser jag öppningar till samtal. Människan som så länge betraktats som ett problem, som ett hinder för vetenskaplig utveckling placeras här i centrum. En rad mysterier (som oändliga parallella universum till exempel) och annat skulle kunna upplösas om Rovellis och Smolins teorier accepterades och bildade utgångspunkt för det fortsatta arbetet. En fysiker som Max Tegmark är sig själv nog, han ser sig som upptäckare av eviga matematiska sanningar, och liknar på det sättet oraklet i Delfi, eller ett slags överstepräst med tillgång till Guds ord som tolkas och förmedlas till en okunnig och tacksamt beundrande allmänhet. Han personifierar bilden av geniet, vilket gör honom stängd för samtal. Smolin och Rovellis däremot verkar vara mycket mer öppna för samtal. Genom att placera människan i centrum visar de förståelse för att det krävs tvärvetenskaplig samverkan över gränser och discipliner, mellanmänsklig samverkan, för att ta vetenskapen till nästa nivå. Jag ser liknande öppningar till samtal hos hjärnforskare. En sådan som Antonio Damasio menar till exempel att svaren på frågorna om hjärnan bara delvis kan förklaras naturvetenskapligt, det behövs kulturvetare och andra också för att bilden ska bli mer högupplöst och kunskapen mer användbar. Behandlar vi det som är komplext som det vore komplicerat kommer vetenskapen att gräva ner sig i ett allt djupare hål och forskningens resultat riskerar att landa i allt fler mysterier. Låt oss inte göra det svårare än det är, låt oss samtala.

Rovellis idéer kan inte sägas höra till de gängse tolkningarna av kvantmekaniken, men är förtjänstfulla i så måtto att de förmår att framställa svårbegripliga kvantmekaniska fenomen som icke-lokalitet och vågfunktionens kollaps i nytt och mind­re förbryllande ljus.

Hänvisar återigen till Ockhamas rakkniv, och till förslaget att reflektera över möjligheten att fysiken kanske har misstagit ett komplext problem för ett komplicerat. Jag kan som sagt inte särskilt mycket om fysik och matematik, men jag är forskare och jag vet en hel del om vetenskaplig metod. Och jag kan massor om kultur och människor i samverkan. Akademin påverkas av kultur, liksom politiken som styr tilldelningen av medel till vetenskapen. Makt, kunskap och människor är ett slags komplementär treenighet, en relation som ger upphov till konsekvenser. Jag vill samtala men är idag hänvisad till den här typen av texter och till populärvetenskapliga böcker om kvantmekanik, för jag har inte träffat någon fysiker som vill lyssna på mina kunskaper. Allt för ofta möter jag istället belästa fysiker som undervisar mig i mitt eget ämne och som öppet visar förakt för min okunskap om deras insikter. Jag är övertygad om att båda parter kan lära sig något av ett samtal, men bara om det bygger på ömsesidig respekt. Och utvecklas det till en debatt är det snarare förödande för kunskapsutvecklingen. 

Sammanfattningsvis tvingas man konstatera att inget av fysikens enskilda teoretiska ramverk i nu­läget kan göra anspråk på att fullständigt förklara världen, och att i det finns många möjliga sätt att närma sig uppgiften att finna verklighetens yttersta beskaffenhet – en teori, om man så vill, för allt. Gefter dryftar sina funderingar med några av samtidens mest framstående fysiker, men snarare än att ge några slutgiltiga svar, lämnar hennes bok läsaren med en känsla av att de grundläggande premisserna för vårt sökande ännu är oklara. Som den numera bortgångne fysikern John Wheeler, en annan av Gefters främsta samtalspartners i boken, har uttryckt det: ”Frågan är: Vad är frågan?”

Idag satsas enorma resurser på fysiken, som ensam antas kunna lösa gåtan som frågan om verkligheten är. Nuvarande vetenskaps- och kunskapspolitik bygger på tanken att det finns en bästa metod, ett bästa sätt att arbeta. Utan att utreda frågan tar man för givet att fysik är den bästa vetenskapen. Med andra ord har man helt ignorerar frågan: Vad är frågan? Är verkligheten komplex eller komplicerad? Det spelar roll för möjligheten att resultaten blir användbara. Tar vi för givet att verkligheten är komplicerad och slösar alla tillgängliga resurser på vetenskapligt arbete som utgår från den grundpremissen kommer vi att få massor av fantastiska resultat, ingen tvekan om det. Men är kunskapen användbar? Inte om verkligheten, liksom kulturen och frågan om hållbarhet, bäst beskrivs som ett komplext problem. Jag har inget svar på frågan: Vad är frågan? Men jag samtalar gärna om den frågan och andra. Ingen kan veta på förhand vems kompetens som är bäst och till vad olika kunskaper kan användas. Därför värnar jag samtalet och förkastar debatten.