Vart är Forsknings- och Utbildningssverige på väg?

På Uppsala universitet pågår en kamp i det tysta. Kunskapen är hotad och värdefulla vetenskapliga värden står på spel. När jag läser vad Gunnar Ingelman (professor i subatomär fysik), Ulf Lindahl (professor i medicinsk och fysiologisk kemi) och Alexandra Waluszewski (professor i företagsekonomi), alla vid Uppsala Universitet, har att säga blir jag orolig, på riktigt. Vad är det som håller på att hända med akademin? Vart är Utbildningssverige på väg?

Näringslivets forskningsberedning argumenterar i sin senaste rapport för att minska det kollegiala inflytandet över rektorstillsättningar vid universiteten samt transparensen i processen för att i stället genom toppstyrning kunna handplocka lämplig kandidat till uppdraget. Ökad linjestyrning ses som nödvändigt för att Sverige ”ska förbli den kunskaps- och innovationsnation vi är och vill vara”. 

Som lektor kämpar jag dagligen för att få studenterna att förstå vad det innebär att studera på högskolan, vad som krävs av en för att vara student för att studierna man ägnar sig åt ska vara HÖGRE. Den kampen förs i motvind, för kunskapen betraktas allt mer, av allt fler, som ett slags formalitet, som något man kan beställa fram, något som lärare och (hög)skolor LEVERERAR. Kunskap ses som ett resultat bland andra. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, för att få möjlighet att lära. Som högskolelärare idag känner jag mig dock allt mer som en belastning. Kraven på PRESTATION tynger mig och leder till mer administration, fler kontroller och mer styrning, och mindre tid för kunskapsutveckling och lärande. Samtidigt som studenterna jag möter har allt sämre förkunskaper och en allt mer vag uppfattning om vad studier på högskolan innebär. Eller låt mig korrigera; vad som krävs av en student för att studierna på högskolan ska leda till KUNSKAP.

Vi lärare, och jag känner mig tvingad att betona att jag som lektor inte bara är lärare, jag är docent och bedriver även forskning, befinner oss i en pressad mellanposition. Ledningen ligger på för att högskolans prestationer, det som mäts och jämförs, ska öka. Och studenterna vill ha sin examen. Kunskap är dock inget man kan tvinga fram. Kunskap kan bara utvecklas och växa genom eget, hårt och ihärdigt arbete. När högskolans lärare på detta sätt pressas från två håll är det KUNSKAPEN och den (verkliga) kvaliteten (till skillnad från det som mäts) som blir lidande. Akademin håller på att i en rasande takt avakademiseras, vilket borde vara alarmerande för politiker och företrädare för näringslivet. Borde vara, men ...

Rapporten baseras på stora förhoppningar om vad linjestyrning kan åstadkomma för att effektivisera forskningens bidrag till innovation. Den presenterar också en ytterst snäv definition av vad som är väsentlig forskning, nämligen sådan som kan få externa forskningsmedel och vars praktiska nytta kan förutses. Forskning som enligt linjestyrningens bedömning inte uppfyller dessa krav bör enligt rapporten ”resultera i indragning av forskningsområdet”. 

Vad är det för kunskapssyn som lyser igenom här? Kunskapsutveckling och lärande kan inte EFFEKTIVISERAS, och innovationer, det vill säga verkligt nytänkande, är inte något som kan tvingas fram. Och vad är det för definition på nytta? Sådan forskning som kan dra till sig externa medel?! Pengar som kan dra till sig pengar ... obegripligt! Forskning handlar om KUNSKAP, inte om pengar. Det är näringslivets uppgift att tjäna pengar och förmera kapital, och det görs bäst genom att förvalta kunskapen som skapas och växer på en verklig högskola där det är högt i tak, kunskapen sätts i centrum och där FORSKARNA bestämmer. Genom att först hitta på en definition som inte fungerar, och sedan dra in forskningsmedlen till all forskning som inte uppfyller kriterierna (som liknar kriterierna på nytta som finns och fungerar i näringslivet, som är en helt annan typ av verksamhet) kommer avakademiseringen av akademin att accelerera. Till vilken nytta, och med vilka konsekvenser?

Detta förslag (DN debatt 18/9) har kritiserats för respektlöshet gentemot demokratiska värden och nedvärdering av det kollegiala inflytandet. Man betonar att akademien inte kan likställas med företag och värnar den akademiska friheten för enskilda forskare att själva välja sina forskningsprojekt. 

Vi vill ta upp ännu en viktig aspekt som inte beaktats, nämligen Näringslivets forskningsberednings utgångspunkt att sambandet mellan forskning och innovation kan förutses och effektiviseras genom strategisk ledning. Men forskning på detta område visar att sambandet mellan vetenskaplig frågeställning och praktisk tillämpning inte är förutsägbart och därmed inte är lämpat för ”strategisk” planering. 

Det handlar om MAKT, inget annat. Om Svenskt näringsliv verkligen var intresserade av KUNSKAP hade man lyssnat på forskningen åtminstone, om man nu inte anser sig behöva lyssna på forskarna. Nu gör man inte det, för man vet redan, och vill likt en trotsig treåring driva igenom sin vilja. I näringslivet går det ju att driva igenom beslut. Det är detta som gör mig så beklämd, för jag är pressad som det är och orsaken till det är att jag värnar kunskapen. Jag skulle mycket väl kunna överge mina ambitioner. Det skulle vara hur enkelt som helst att bli populär bland studenterna genom att lägga energin på att vara en rolig lärare som underhåller studenterna på föreläsningarna. Genom att vara "generös" med material, instuderingsfrågor och andra hjälpmedel som underlättar för studenterna att få godkänt på tentan, skulle min vardag bli mycket enklare. Och är jag dessutom generös med betygen och bidrar till genomströmningen blir även ledningen glad. Det är så systemet är riggat. Det är därför det TALAS så mycket om kvalitet och läggs så mycket fokus, tid och resurser på kvalitetssäkringsarbetet. För att ingen ska kunna anklaga lärosätena när det visar sig att KUNSKAPERNA i landet sjunker, drastiskt. Jag är pressad för att jag värnar kunskapen, för att jag bryr mig om lärandets kvalitet. Och jag värnar kunskapen eftersom det var den jag sökte mig till högskolan för, eftersom det är den och lärandet som ger mitt liv mening. När nu Svenskt näringsliv drar åt tumskruvarna ytterligare läggs ännu mer ris på bördan. Det finns så klart en gräns. Hur länge orkar jag kämpa för något som jag och mina forskarkollegor verkar vara de enda i (kunskapsnationen) Sverige som värnar? Jag vet ärligt talat inte. Det enda jag vet är att den dagen då jag inte längre får jobba med kunskap har akademin förvandlats till något annat. Oklart vad.

Erfarenheten visar att fri, ”nyfikenhetsdriven” grundforskning utan synbara tillämpningar krävs för att nå ny kunskap och samhällsnyttor som ingen kunnat förutse. Ett slående exempel är när den brittiske finansministern Gladstone på 1850-talet frågade fysikern Faraday om nyttan med dennes forskning om elektricitet och fick till svar ”One day, sir, you may tax it”. Elektriciteten har sedan dess inte bara gett stater skatteinkomster utan även omdanat hela samhället. Vår generation har all anledning att vara tacksam för att 1800-talets grundforskning fick stöd och inte bara utvecklingen av ångmaskiner.
Bland många andra välkända exempel på oförutsedd användning av forskningsresultat kan nämnas penicillin, laser, magnetkameran och titanbaserade benimplantat. 

Ur Uppsalas långa historia av forskningsresultat som gett upphov till oväntade innovationer kan några exempel ges: Biokemins forskning om kedjor av sockermolekyler ledde till läkemedlen Macrodex som blodersättningsmedel, Fragmin mot blodpropp samt Healon för starroperationer, och studier av antikroppar gav RAST-testet för diagnostik av allergier – produkter som gjorde Pharmacia till världsledande storindustri i Uppsala. Kärnfysikens protonaccelerator ledde till den behandling av cancer med protonstrålar som nu bedrivs vid Nordens första klinik för denna metod, Skandionkliniken i Uppsala. 

Kunskap saknas inte. Det finns hur många exempel på liknade saker som helst. Evidensen är tydlig. Kunskap kan bara nås i frihet, utan extern press. Forskare har ett inre driv och pressar sig redan själva, för att nå den hett efterlängtade kunskapen, vilket gör att extern press får motsatt verkan och leder till sämre kunskap. Som bagare pressades jag av min arbetsgivare, och dagarna i bageriet var pressande. Vid den här tiden på året och fram till jul utnyttjades arbetskraften till max. När vi hade flyt och alla var på tårna, när lussekatterna skulle fram och vörtbröden jäste, var den pressen visserligen tröttande, men det var roligt och tillfredsställande också, och efter arbetsdagens slut kunde jag stämpla ut och var fri. Det var dock en frihet jag inte kunde göra något med, för det jag ville egentligen var att studera och lära mig nya saker. Jag vill läsa, fast det orkade jag inte. Därför slutade jag i bageriet, och jag fann meningen med livet på högskolan, som student och forskare. Jag har aldrig upplevt det som ett problem att lärarjobbet inte går att stämpla ut från, och jag jobbar gladeligen uppemot 12 timmar om dagen (med kunskapsfrämjande uppgifter). Jag är lärare eftersom jag vill lära mig och jag älskar att arbeta med kunskap. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och att aldrig vara ledig från lärandet är frihet för mig. Men när nu kunskapen allt mer trängs undan från arbetet (både som lärare och forskare) och jag allt mer upplever mig som en belastning, i studenternas, ledningens och näringslivets ögon, är det med förfäran jag inser att mitt arbete idag allt mer liknar bageriarbetet, med den skillnaden att det arbetet kunde jag stämpla ut ifrån.

Inte ens när forskning bedrivs inom ramen för företags strategiska ledning är det enkelt att förutse vilka projekt som kommer att leda till de mest betydelsefulla innovationerna. Ett exempel är Astras mångåriga försök att lägga ned ett projekt som i ledningens ögon framstod som enbart kostnadsdrivande, men som tack vare de involverade forskarna trots allt överlevde och resulterade i storsäljaren Losec. 

’Forskning om forskning’ visar också på tydliga negativa konsekvenser av att försöka effektivisera relationen mellan forskning och innovation. Om forskning skall vara snabbt användbar av företag och organisationer så måste den anpassas till dessas etablerade verksamheter. Och om akademin skall svara för sådan forskning så måste den också bli alltmer lik de företag och organisationer den skall betjäna. 

Kunskap och makt, makt och kunskap. Två sidor av samma sak, med den skillnaden att fram till nyligen lyssnade näringslivets företrädare och politikerna på forskarna och anpassade politiken och verksamheten efter rådande kunskaper och forskningens rön. Idag är det forskarna och lärarna som ska anpassa sig efter näringslivets krav, vilka även politikerna lyder under. Det sägs handla om jobben, och tillväxten. Fast allt tyder på att det bara handlar om makt och pengar. Forskare uppfattas därför som besvärliga, och liksom lärarna i dagens högskola betraktas de som ett hinder på vägen mot framgång, mer makt och ännu mer pengar. Kunskapssamhället får vi snart läsa om i historieböckerna. Eller dessa kanske snart skrivs på uppdrag av Svenskt näringsliv och redigeras enligt rådande syn på vad som är bra och nyttigt ... Ja, jag är uppgiven och desillusionerad. För jag värnar som sagt kunskapen och vill arbeta med det jag utbildats till: Forskning och undervisning. Det viktiga är inte vad jag undervisar och forskar om. Jag har bytt inriktning och flyttat på mig många gånger för att kraven förändrats och utbildningar försvunnit. Jag kräver inte att få göra helt som jag vill, men jag kräver i konsekvensens namn att jag ska få utforma forskningsarbetet och lägga upp undervisningen i frihet, utan andra krav än de som handlar om kunskapen. Varför skulle samhället annars betala för att jag skulle bli docent?!

Men konsekvensen är då att forskning vars nytta inte går att förutsäga får allt mindre utrymme. I riskzonen ligger såväl humaniora och samhällsvetenskap, som teknisk-naturvetenskapliga och medicinska områden som har svårt att definiera praktisk och kommersiell användning. Men att lägga ned forskning för att man inte ser dess framtida nytta, gör att man missar oväntade forskningsgenombrott som kan skapa nya teknologier och samhälleliga utvecklingsmöjligheter för kommande generationer. 

Det finns alltså grundläggande skäl för samhället att låta universiteten fortsätta med fri forskning baserad på vetenskapliga kriterier. I detta ligger att akademien inte har en starkt utvecklad linjestyrning från toppen utan får fortsätta att själva välja sin ledare, ”den främsta av jämlikar”. 

Detta ger bäst långsiktig nytta för samhället i dess helhet – inklusive möjlighet till innovationer för svenskt näringsliv.

Tack för de orden. Jag är inte ensam om att se och förstå. Tyvärr känns det dock som om slaget är förlorat. Ingen kommer att ställa Svenskt näringsliv till svars, och de engagerar sig heller inte i debatten om skolan och den högre utbildningen. Klart man inte gör det när man kan påverka politikerna direkt istället genom att producera rapporter vars resultat beställts fram och skrivits på uppdrag (istället för med stöd i verklig forskning). Det tragiska är att forskare och lärare som värnar kunskapen och högskolans verkliga kvalitet är hänvisade till mediebruset där den här typen av texter försvinner i mängden. Kunskap är nämligen inte makt, inte i ett samhälle där makten övertrumfar vetandet. Vem bryr sig om vad några mossiga professorer säger när man har fullt upp med att få livspusslet att gå ihop? Och vem orkar bry sig om kunskapsras och sjuknade siffror för Sverige i Pisa-undersökningarna, när "alla" vet att det är betygen som räknas? Bara den som verkligen bryr sig om kunskapen orkar rasa över en sådan sak. Frågan är dock hur länge. Och vad gör vi sen, när kunskapen utarmats och akademin bara är ett tomt skal? Vem tar ansvar för utvecklingens konsekvenser? Ledningen för VW avgick, men hör gör man om det är en kunskapsnation som körts i botten?