Kent, avsked och formativa konsertupplevelser

Igår var jag på konsert. Kent gjorde sin sista spelning i Göteborg. Återkommer till den, men vill börja med att reflektera över andra minnen, från andra konserter. Musiken är en formativ kraft då den förenat känsla och intellekt, ett inslag i kulturen som aldrig går att styra men som definitivt påverkar. Scandinavium, där Kent spelade är den plats runt vilken mitt musikliv kretsat. Väl inne på arenan exploderade minnena, av olika konserter. Då satt jag där, här satt jag även då. Den gången stod jag på planen, och så vidare. Vill skriva om detta, för jag tror många delar upplevelsen av att musiken formar och förändrar en. Jag blev till exempel vuxen i samma stund som jag träffades av kraften i Ebba Gröns 800 grader. Tyvärr såg jag aldrig Ebba live. Imperiet såg jag dock några gånger, och så här skrev jag om deras sista spelning i Göteborg i det självbiografiska bokmanus som ligger i byrålådan (som man brukar säga) och påminner mig om den jag en gång var. Arbetet med boken hjälpte mig bearbeta den kris jag genomgick som ung vuxen och som ledde till att jag hamnade i akademin. Sommaren 1988 befann jag mig på ett slags personlig botten.

Samtidigt påverkades mitt mentala tillstånd menligt av den kontrastverkan som uppstod mellan mitt personliga pendlande, mellan att ena dagen försöka bryta sig loss från tristessen, och den andra krampaktigt hålla fast vid mitt gamla liv och den relativa men bedrägliga trygghet det innebar, och den champagneyra som rådde ute i samhället. Men känslan av missnöjdhet och likgiltighet innebar trots allt att jag faktiskt kunde förmå mig att göra saker jag annars inte hade orkat, vågat eller tyckt vara mödan värt. Att gå på sena konserter mitt i veckan hade tidigare varit otänkbart, men nu när jag ändå inte brydde mig om vad som hände skaffade jag mig faktiskt ganska många fina minnen. När Imperiet gjorde sin sista spelning i Göteborg, när Thåström på sitt oefterhärmliga sätt tolkade Cornelis låt Personliga Persson på Lisebergs stora scen, då stod jag i publiken, med en röd Prince i handen och kände tillvaron fyllas av en ganska behaglig melankoli. Men jag kunde inte riktigt njuta av musiken, för jag kände redan där saknaden av bandet, som i olika konstellationer följt mig genom hela mitt medvetna liv. Ebba Grön gav mig kraft att frigöra mig från föräldrarna i tonåren och Imperiet tolkade världen för mig och gav mig hopp under vuxenblivandet. Joakim Thåströms musik fungerade helt enkelt som det lokomotiv som min frigörelseprocess var i desperat behov av för att röra på sig. Jag blev därför inte förvånad när jag långt, långt senare insåg att bandet formade min politiska inställning och gav mig ideal att tro på.

Musik formar en, det är så himla tydligt. Och jag tror det har att göra med att musiken förenar intellekt och affekt, ord och ton smälter samman och båda uttrycken korsbefruktar och förstärker varandra. För mig är det musiken som kommer först, och ibland når texten aldrig riktigt fram. Vet inte vad det beror på. Kanske har det med dyslexin att göra, eller också är det bara så det är. Det var i alla fall först långt senare jag verkligen förstod Ebba Gröns texter och tog till mig budskapet och så har det varit med många artister jag lyssnat på. Musiken är det som fångar mig, och texterna håller mig kvar. Upplevelsen är mångdimensionell och komplex, och det gör den varaktig. Thåströms storhet är att han avslutat respektive projekt innan det förändrats och vattnats ut. Både Ebba Grön och Imperiet löstes upp när man var på topp. Även om likheterna i övrigt är få gäller samma för Kent. De slutar på topp, medan man fortfarande är i hösta grad aktuella och angelägna. Det blev väldigt tydligt igår. Även om Kent jag aldrig riktigt tagit bandet till mitt hjärta var jag hela tiden närvarande i konsertupplevelsen, och när Jocke Berg och övriga äntrade scenen i vita kläder och sjöng Mannen med den vita hatten kändes det snopet. Nästan tre timmar försvann i en enda lång sammanhållen upplevelse av glädje och igenkännande.

Kvalitet är ordet som dyker upp i huvudet när jag tänker på Kent och Thåström, liksom närvaro i musiken och stunden. Alla band spelar en sista spelning, men få gör det så medvetet och välplanerat. Ännu färre gör det när de befinner sig på toppen. Respekt! Första gången jag såg Kent var på Trädgården i Göteborg, 2011. Sedan såg jag dem året efter på Varbergs Fästning. Spelningen i Scandinavium vad alltså den tredje. Det är få artister jag sett live tre eller fler gånger. Något säger det kanske om kvaliteten, att även en som jag som inte riktigt berörs lika mycket som resten av publiken återkommit. Live är bandet mycket bättre än på skiva, eller det är i alla fall så jag upplever det, för det är något med ljudet på skivorna som jag stör mig på, som tränger sig in mellan och stör upplevelsen. Från scen, live och i samspel med publiken, händer dock något. Musik ska upplevas live, helt klart. Musiker som samverkar och skapar musik tillsammans inför publik kan i sina bästa stunder snudda vid något andligt. Gårdagens spelning höll en mycket hög nivå, genomgående.

När jag satt och väntade på att Kent skulle gå på, exakt 19.30. Det fanns en klocka på scen som räknade ner tiden, tänkte jag på andra konserter jag varit på i samma lokal. Min första konsertupplevelse fick jag där på Scandinavium. Det var ABBA. Jag var där med pappa och min syster. Jag minns inte så mycket, men det var en mäktig upplevelse. Nästa konsert var en helt annan typ av spelning. I tid skiljer det bara något år, men skillnaden är markant, vilket är just vad som kännetecknar de där intensiva och omtumlande tonåren. Min första konsert utan föräldrar var Nina Hagen, också den konserten var i Scandinavium. Det var med stora ögon och viss osäkerhet jag närmade mig arenan och väl där inne var det kaos. Så pass spännande och omtumlande var det att jag inte såg eller fattade vad som hände och det som tidningarna skog upp stort dagen efter, att Nina Hagen rökte hasch på scen. Som sagt, men ser, upplever och registrerar olika saker, beroende på person, kontext och intresse.

Det är häftigt att vara inne i en lokal och minnas alla andra tillfällen man varit där. Jag kan inte räkna upp alla, för vissa minns jag vara vagt. Holiday on ice, till exempel. Eller ett antal luciakröningar som barn. Några hockeymatcher och lite annat. Sådant har jag bara dunkla minnen av. Musikupplevelserna sticker dock ut och jag vill tro att jag kan återkalla dem alla. Min tredje konsert på Scandinavium var Meat Loaf, sedan tappar jag kronologin. Många konserter har det blivit genom åren. Den sämsta var den som Simple Minds höll, och det var troligen deras sista spelning i Göteborg. Med rätta, för det var verkligen uselt. Eller det är i alla fall så jag mins det. Några av mina allra bästa konsertupplevelser har jag fått på just Scandinavium. U2, 1992, till exempel. Wow, vilken konsert! Det är tyvärr enda gången jag sett dem live. Jag missade deras konsert 1988 (eller var det 1997) på Eriksberg. Idag känns bandet totalt ointressant, men de var verkligen med och formade mig till den jag är, där under de där viktiga åren på 1980-talet. Även konserten med Prins i samma veva minns jag med glädje och tacksamhet. En mindre bra konsert var den med Bob Dylan, som turnerade med Tom Petty och Roger McGuinn. Han satt på en stol, i motljus och sa ingenting. Spelade bara sina låtar, reste sig upp och gick. Tom Petty räddade konserten genom att komma in och göra ett extranummer, vill jag minnas. Sedan bleknar minnena. Jag såg ZZ Top på Scandinavium, slår det mig nu, det hade jag glömt. Iggy Pop, 1988 (var det väl) är dock ett oförglömligt minne.

Yra av de höga förväntningarna kastade vi oss in bland fansen på innerplan och banade oss väg mot scenen. Det var trångt som på krogen en lönehelg och publiken böljade fram och tillbaka, men vi skulle ända fram till kanten, så var det bara. Där var det ångande varmt och svettigt, men till slut stod vi trots allt där och höll i räcket. Lycklig över bedriften skrek jag till Krister att det kändes som ett slags upprättelse för misslyckandet vid Springsteenkonserten då vi skingrats för vinden av massan och trängseln framme vid scenen. Då hade vi överrumplats av trycket och den hysteriska stämningen. Men nu försvarade vi våra platser med livet, och vi höll ihop. Det tillfället hade jag väntat på länge, ända sedan Iggy spelade förband vid David Bowies katastrofalt dåliga konsert på Eriksberg något år tidigare. Iggy hade varit kvällens stora behållning och jag levde fortfarande på hans energi från den spelningen. Plattan som släppts några månader tidigare hade kanske inte motsvarat mina förväntningar men nu var det fullt ös som gällde, det märktes tydligt på musikerna som startat upp den första låten. Och när de malt på en stund och fått igång publiken kom Iggy äntligen in på scen, iförd slitna jeans och en läderväst på den för övrigt bara överkroppen. Iggy gjorde något som jag många gånger senare försökte härma under misslyckade spritorgier. Han hoppade som en hysterisk galning in på scen och ställde sig med micken i ett fast grepp med båda händerna och så dansade han på sitt oefterhärmliga sätt genom att rispa sig på bröstet med mikrofonen så det blev röda märken. Under tiden som musikerna eldade massorna stod han så och rev upp sitt bröst en bra stund innan han började sjunga. Extasen i publiken var total och där stod jag på bara några meters avstånd och kunde iaktta den totala utlevelse som jag saknade förmågan att hitta inom mig själv. Fansen vid staketet hoppade som galningar och vi hyllade vår gud. När Iggy under nästa låt tog en vända nära räcket spottade han ett moln av vatten mot publiken och över mig. Jag tänkte just då aldrig tvätta mig. Lyckan var fullständig. Men redan efter några låtar, som på grund av de speedade gitarrerna förvandlades till ett oigenkännligt larm, blev det för jobbigt att hålla fast i räcket och så fort koncentrationen släpptes det allra minsta drogs jag ursinnigt bakåt av den anonyma men hotfulla massa som ville fram, fram, fram. När folket där bak började banka oss där framme i ryggen försvann musiken för en stund och jag fick koncentrera all min kraft på att försvara mig och mitt liv kändes det som. Skjortan slets sönder och ryggen mörbultades. Det var krig och jag tvingades kapitulera för att söka mig bakåt i lokalen. Där fann jag till slut även Krister och Janne, också utmattade och sargade. Vi ställde oss då och diggade trötta men fortfarande lyckliga i den bakre delen av parkettavspärrningen. Där var vi så gott som ensamma och det var skönt. Men i pausen mellan huvudakten och extranumren kände jag ändå vemodigt att det förmodligen var sista gången jag köpte en parkettbiljett. Det var inte värt att utsätta sig för sådant. Fast när Iggy kom ut på scen igen försvann alla sådana tankar, då var det rock’n roll igen, extas och dags att ytterligare en liten stund till gå upp i nuet. Där kunde jag glömma allt och bara ge mig hän. Tack Iggy, för att du hjälpte mig att åtminstone för en stund fly från verkligheten. Länge stod vi sedan kvar och klappade händer för att försöka locka honom ut på scen igen, utan resultat. Men först när ljuset tändes kunde vi vara säkra på att det inte skulle bli något extranummer.

Många minnen från samma konsertlokal som Kent spelade på igår. En annan konsert jag minns är Thåström och Fläskkvartetten, och på senare år har jag sett Lars Winnebäck och Laleh spela på Scandinavium. Kanske har jag glömt någon? Men så där är det med minnen, de kommer och går. Konserten från igår, Kents sista spelning i Göteborg, någonsin, blev en känslomässig upplevelse. Framförallt kommer jag att minnas publikens kärlek och innerligheten i relationen. Jocke Bergs mellansnack och den långa raddan låtar jag känner igen så väl och kan nynna med till men som på skiva inte riktigt tar sig in. Igår kände jag mig dock som en med upplevelsen. Kent blev aldrig riktigt mitt band men gruppen bjöd på en oförglömlig, högkvalitativ upplevelse igår. Oerhört kompetent, och mycket väl genomfört. Exakt på utsatt tid gick man på scen, och sen körde man. Publiken stod upp och sjöng med i varenda låt. Det var som om hela Scandinavium var en enda stor innerplan. Bakom scen spelades filmer från skivorna och allt var oerhört vackert!

Ulf Lundell, honom höll jag på att glömma. Jag såg honom på Scandinavium, när kan det ha varit, 1994, tror jag. Då var han fortfarande min artist, och det var en extra-allt-spelning. Det blev för överlastat och jag lämnade arenan besviken. Så var det inte igår, och jag hoppas att det inte blir så nästa gång jag går på konsert på Scandinavium. Jag hade turen att få några av de allra sista biljetterna till Håkan Hellström i november. Det ser jag fram emot!

Idag lever jag dock på minnena av Kents sista spelning i Göteborg!