Antropocen 2

Kultur är aldrig en och den samma. Kultur är förändring, och det handlar om en kollektiv process som inte bara inbegriper människor. Kultur är allt och alla i samverkan, och den kan bara studeras inifrån. Därför är det så viktigt att hitta nya vinklar och sätt att se det invanda med nya ögon, för det är som ny kunskap och bättre förståelser växer fram. Kultur är inte, den blir till. Antropocen är ett ord, ett begrepp att tänka med. Här fortsätter jag resonera, eller låter snarare tankarna flyga fritt i ett slags improvisation kring innehållet i en artikel i DN, skriven av Björn Billing (fil dr i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet), om just antropocen. 

Vi lever alltså i människans geologiska epok. Eller? Officiellt är det ännu inte bestämt; en arbetsgrupp inom International commission on stratigraphy ska under 2016 fatta det beslutet. Det är en öppen fråga vilken roll beslutet kommer att spela. För direkt berörda vetenskaper har det förstås betydelse, och i förlängningen kanske för miljöpolitiken – ifall människan skrivs in i den vetenskapliga litteraturen som planetformande aktör kan klimatskeptiker och extraktivister tvingas retirera ett steg.

Det vore bra, oavsett vilken empiri som finns. För ett av hållbarhetsarbetets kanske viktigaste utgångspunkter är tanken på att iaktta försiktighet. Vad har vi att förlora på att bygga en bättre och mer hållbar värld? Behövs det evidens för att göra något kommer alla insatser för sent. Om det måste vars ställt bortom varje tvivel att vi har ett problem innan åtgärder godkänns ökar risken att samhället sakta glider ut på ett sluttande plan. Foliehattar finns det gott om, men deras sätt att agera är inget att stå efter, tvärtom. Att iaktta försiktighet är inte fegt, det är klokt och nödvändigt.

Samtidigt har ordet antropocen sedan ett tiotal år tillbaka migrerat från geovetenskaperna och för nu en anarkistisk tillvaro inom humaniora och konst. Det tjänar som hypermetafor för alla slags ömsesidiga påverkansrelationer mellan kultur och natur, mellan mänskligt och icke-mänskligt. Och det har varit en katalysator för nytänkande kring sambanden mellan lokalt och globalt samt mellan det mänskliga livets horisont och den geologiska tidens svindlande djup. 

Begrepp fungerar så, som ett slags tankemässig omkopplare. Öppnar upp, ger perspektiv och riktar blicken mot sådant som annars hamnar utanför fokus. Vanans makt är stor. Så fungerar den mänskliga kognitionen. Det är svårt att se mönster som man inte är bekant med, men får man dem väl utpekade för sig går det inte att sjunka tillbaka in i okunskap. Därför är begrepp så viktiga. Antingen fungerar de, eller också inte. Att lägga tid på att debattera begrepp är slöseri med intellektuell kraft, för det leder inte tänkandet i någon positiv riktning. Begrepp ska sättas i verket, och det är vad som hänt här. Det lokala har bundits samman med det globala. Och människan har tvingas se på livet ur ett annat och väldigt mycket längre tidsperspektiv.

Också i Sverige. Nyligen publicerades poeten Jonas Grens ”Antropocen – Dikt för en ny epok”, och under hela 2016 genomför Röda Sten Konsthall i Göteborg utställningar och offentliga samtal under rubriken Antropocen. I dagarna arrangerar KTH festivalen Stories of the anthropocene där akademiker, konstnärer och aktivister ska mötas, och på Världskulturmuseet i Göteborg pågår utställningen Korsvägar med antropocenbegreppet som inramning. 

Crutzens artikel har orsakat ringar på vattnet som växt till svallvågor. Det finns i dag flera tidskrifter och webbsajter som specialiserar sig på antropocentematiken och bokförlagen tycks ha insett den kommersiella potentialen i detta ”buzzword”. Antropocen har blivit ett modeord. 

Kunskap lever sitt eget liv. Den förändras i mötet mellan olika aktörer. Ingen kan äga den och den går inte att låsa fast. Vill man förstå vad det innebär att leva, inte bara i allmänhet, utan i synnerhet, här på jorden, just nu, behövs begrepp som tvingar tankarna in i nya banor. Antropocen är ett sådant begrepp. Ett ögonöppnande verktyg. Ett sätt att agera är att debattera om det man har att ta ställning till är sant eller ej. Ett annat sätt är att tänka som om, och sedan samtala om olika sätt att förstå. Och sedan måste det ageras. Att avstå från att göra något är också ett sätt att agera. Som sagt, eller det är i alla fall vad jag brukar säga, det finns ingen utsida varifrån färdiga lösningar kan hämtas, eller problem exporteras till. Det finns bara det som är här och nu, och det är allt och alla del av och förändrar genom olika sätt att leva sina liv. Klimatfrågan är inte en fråga om, utan vad, när och hur!

Begreppet har onekligen en ödesmättad och närmast kosmisk tyngd, vilket en och annan gång utnyttjats för billiga effekter. Den explosionsartade begreppsspridningen har hur som helst gjort det svårt att orientera sig i alla teorier, debatter och estetiska experiment som tagit det nya ordet i anspråk. För att inte tala om diverse mer eller mindre seriösa avknoppningar: sustainocene, homogenocene, capitalocene, cosmocene, chtulucene… 

Därför är boken ”The birth of the anthropocene” (2016) av Jeremy Davies ett välkommet bidrag. Författaren – lektor i engelsk litteratur vid Leeds universitet – ger inte bara en god överblick över hur nyordet uppkommit och spridits. Inte minst analyserar Davies förtjänstfullt hur ”antropocen” utvecklats till en politiskt laddad diskurs. 

Politiken är ett plats fylld av laddade ord och frågor. Ofta är stämningen överladdad. Ord och begrepp kommer och går, och medan människor debatterar ordens innebörd händer livet. Ingenting som är levande kan pausas och placeras i karantän, i väntan på att människorna kommer överens om hur det står till egentligen, eller vad som är den rätta tolkningen eller bästa sättet att förstå något. Talet om är lätt att förlora sig i, och när man är mitt uppe i något är det svårt att se att livet och klimatförändringarna är processer som pågår vid sidan av. Hur många år har mänskligheten inte lagt ner på att komma fram till vad som är bäst? Trots att alla redan vet vad som är ohållbart. Önskan att komma fram till svaret är del av problemet, om det inte är just detta som är problemet. Oförmågan att identifiera vad, och engagera sig i det, som är hållbarhetsfrämjande. Det krävs inga politiska eller överstatliga beslut för att individer av Homo sapiens ska agera hållbart, ändå är det just vad alldeles för många väntar på; att någon annan ska ta första steget och visa vägen. Vad är bäst? Spelar det någon roll? Är det dåligt, låt bli! Hur svårt kan det vara, om man verkligen bryr sig …

Vad gäller då kontroversen? Först och främst själva anthropos (grekiska för människa). Kritiker har påpekat att ”människan” och ”mänskligheten” i talet om antropocen är bedrägligt universalistiskt och slätar över det faktum att inte alla mänskliga samhällen interagerar med naturen på samma sätt. Fiskaren i Amazonas och oljemagnaten i Texas sätter olika ekologiska fotavtryck. Det är varken mänskligheten eller enskilda individer som har orsakat det nuvarande tillståndet utan en historiskt specifik konstellation av tillväxtideologi, kapitalism och konsumtionskultur. 

Det var du som började! Nej, det var du! Vem ger oljemagnaten i Texas makt att agera som hen gör? Det är oljekonsumenterna. Det vill säga alla (i princip), utan undantag. Mänskligheten är en och den samma. Att alla lever sina liv på olika sätt är en annan sak. Ingen människa är en ö. Det letas efter PROBLEMET och LÖSNINGEN, istället för att tillsammans göra vad man kan. Rådande syn på kunskap är troligen mer en del av problemet än lösningen. Risken är därför stor att ju mer vi agerar enligt rådande paradigm, desto större är risken att problemen förvärras. Redan idag kan alla som vet att man bidrar mer till problemet än lösningen agera på andra sätt. Det är hypotetiskt möjligt och dessutom önskvärt. Vad väntar vi på? Vilken ursäkt klamrar vi oss fast vid? Att debattera innebörden i ett begrepp leder inte till att problemen som begreppet är skapat för att hjälpa till att lösa försvinner. Använd begreppet för att tänka istället, för att se vardagen och det invanda på nya sätt. Och gör något. Det är inte svårare än så. Inte i realiteten. Därmed inte sagt att det är enkelt.

En annan kritik menar att diskursen är alltför antropocentrisk: människans särställning och makt över naturen överdrivs, ”som om moln nu formas och svalor flyger endast efter att ha fått tillåtelse från mänskliga varelser”, för att låna Davies karikatyr. Med en sådan självuppskattning följer lätt en övertro på storskaliga tekniska lösningar för att parera klimatförändringarna. 

En tredje invändning gäller lokaliseringen av antropocen till vissa teknologier snarare än till ekonomiska system och maktstrukturer. Begreppet blir deterministiskt, som om tekniken i sig med nödvändighet leder den historiska utvecklingen i en given riktning. Från eldstaden till oljeraffinaderiet till kärnkraftverket.

Det finns ingen teleologi. Tron på teleologi kan dock leda till självuppfyllande profetior. Alla som någon gång försökt undvika att cykla på den där enda stenen som ligger där mitt på cykelbanan vet hur tanken kan styra en så att det känns som det är någon annan som styr, vet vad jag talar om. Och tanken på kulturens inneboende logik och att förändringens riktning går från mörker till ljus påverkar vardagen och beslut som tas. Någonstans ska allt ta vägen. Oftast blir det som det brukar. Människan är har lätt att falla in i vanor och när allt mer av den vakna tiden och perceptionsförmågan upptas av att få livspusslet att gå ihop finns inte tid eller ork att reflektera över hur man skulle kunna agera på andra sätt. Det är inte svårt att se dessa saker, inte om man stannar upp lite och tar sig tid att reflektera över varför man gör som man gör, egentligen. Humaniora handlar om det, om att lära sig tänka bättre och se saker som annars förblir dolda. Därför skapas också begrepp. För att tänka med, för att få syn på kulturen och dess effekter. Vad är möjligt men inte nödvändigt? Fundera på det. Det är en tankeövning som alla kan praktisera, men som få ägnar sig åt. Istället läggs en massa tid och resurser på att debattera begrepp och begreppsdefinitioner.

Universalismen innebär klassisk ideologi – fåtalets skuld görs till allas ansvar – medan teknikfixeringen medför att svaren på miljöfrågorna kommer att tjäna de nationer och företag som redan har makten. Antropocen är ett avpolitiserande begrepp som hotar att förstärka globala orättvisor. 

Vad är viktigast: att det blir rättvist, eller att det som görs leder till att klimatförändringen hindras? Det är så oerhört lätt att fastna i frågor längs vägen. Under tiden fortsätter mänskligheten som helhet på den inslagna vägen och det blir svårare och svårare att göra något åt situationen. Antropocen är ett begrepp, ett verktyg att tänka med. Inte det enda, inte det bästa. Och alla debatter om begreppets värde eller definitionen av det bidrar till problemen som alla är överens måste lösas.

Konfliktlinjen tycks alltså gå mellan marxistiskt orienterade samhällsvetare och humanister på den ena sidan, och teknikvurmande naturvetare på den andra. En sådan bild kompliceras emellertid av historikern Dipesh Chakrabarty, vars artikel ”The climate of history: Four theses” från 2009 utgör en central referens i debatten. 

Chakrabarty menar att marxismens modeller och postkoloniala perspektiv kommer till korta när det gäller att förstå klimatförändringarnas konsekvenser på den planetära skalan. Dessa konsekvenser kommer att vara märkbara oavsett ekonomiskt system och på ett eller annat sätt påverka oss alla. Det kritiska tänkandet måste gå utöver traditionell ideologianalys och förstå ekosystem, naturresurser och klimatförändringar som avgörande faktorer för samhällelig förändring genom historien. 

På den punkten är Davies enig med Chakrabarty. Och här ser Davies en potential i begreppet antropocen eftersom ”det geologiska betraktelsesättet är i sig självt politiskt”.
Exakt hur är lika oklart som många andra av Davies politiska visioner; hans bok bör välvilligast läsas som en debattbok, inte som ett utarbetat handlingsprogram. Han är dock tydlig i sin kritik mot ”hållbar utveckling”: ”I bästa fall är den principen så dåligt definierad att den lätt anammas av sedvanlig kapitalism. ’Business as usual’ får passera som ’hållbar utveckling’, medan grön politik reduceras till ett blodfattigt dröjande vid det förgångna, en pastoral fantasi om en orörd natur i evig harmoni.” 

Det PRATAS alldeles för mycket hållbarhet. Det borde pratas HÅLLBARHET istället. Vi vet vad som är ohållbart, och den kunskapen är den centrala. Fastnar vi i debatten om vad hållbarhet är eller om den eller denna åtgärden verkligen leder till ökad hållbarhet förvärras problemen. Det är som att vänta sluta röka, tills man vet säkert vad som verkligen FRÄMJAR hälsa. Livet och samhället är fyllt av den här typen av feltänk. Där finns problemet, själva grundproblemet som alla andra problem går att härledas till. Önskan om att få det man vill ha utan att betala för det. Den där evighetsmaskinen är enormt lockande, för det som gör att ekvationen inte går att lösa är ett så litet problem att det ser försumbart ut. Fast är det verklig hållbarhet man söker spelar även små saker roll när dess effekter växlas upp i ett samhälle och flyttar vi fokus till en global nivå får vi de konsekvenser vi brottas med. Ingen dör av en cigarett, och många dör inte ens av lungcancer trots att de levt ett helt liv som rökare. Trots att vi vet att cigaretter helt saknar hälsovinster och utgör en stor hälsorisk röker väldigt många människor. Varför skulle vi agera annorlunda inför ett så pass diffust problem som klimatförändringarna? Det är dessa saker vi måste förstå. Sedan är det enkelt. Det är LÖSNINGEN som är svår, inte problemet.

Tanken att vi befinner oss i en geologisk tröskelfas och inte bara i ett periodskifte av det slag vi läser om i historieböckerna kan frigöra oss från den fantasin, menar Davies.
Som debattinlägg är ”The birth of the anthropocene” ömsom tankeväckande med sina breda perspektiv, ömsom provocerande med sina svepande påståenden. Utöver polemiken ska boken ge en tillgänglig presentation av de geologiska och antropologiska utvecklingslinjer som flätas samman genom historien fram till klimatförändringarnas 2000-tal. 

Bokens främsta styrka ligger inte i något av dessa båda inslag utan i kartläggningen av antropcendiskussionens framväxt. Med stilistisk elegans reder Davies ut en del missförstånd i debatten genom en god humanistisk metod – han går till källorna, och läser dem noggrant. 

Begreppet antropocen blir i Davies egen förståelse en möjlighet att befria oss från vissa villfarelser, som idén om moderniteten som plötsligt ekologiskt syndafall och synen på människan som en andlig varelse vid sidan om naturens materiella förlopp. Hur årmiljoner kan bli en politisk kategori kvarstår som frågetecken. Diskussionen om antropocen lär fortsätta.

Låt oss hoppas det. Men låt oss framförallt hoppas att det inte stannar vid en debatt om ord och begrepp. Utan kollektiva upprepningar av hållbara handlingar, det vill säga handlingar som inte leder till att klimatet förändras. Utan handlingar som leder till positiva effekter kommer problemen att traderas vidare och effekterna förvärras. Det finns inga genvägar till ett gott liv och ett hållbart samhälle. Förstår vi det är mycket vunnet. Och talet om antropocen riktar fokus mot problemets kärna, att det är människans handlingar som försatt oss i den situation vi nu kollektivt tvingas hantera, förr eller senare.

Ta tåget oftare. Ät mindre kött. Stanna hemma ibland på semestern. Köp ekologiskt. Det är inte svårt att hitta på saker man kan göra. Och tyvärr är det alldeles för lätt att debattera vad som är bäst, egentligen. Det svåra är faktiskt göra något. Fast det är å andra sidan bara svårt i jämförelse med hur lätt det är att inte göra något alls. Där står vi, som mänsklighet betraktad.